- Som en räddande ängel - del 2 |
Lite senare satt de ute i Robins trädgård på gräsmattan. Löven låg spridda på gården och det var lite småkallt. Anledningen till att de satt där ute var att Sarah hade bett Robin att visa henne platsen där bilden som stod på säng-bordet var tagen. Sarah såg på Robin. Han var en annorlunda kille. Inte direkt sådär sprallig och dryg som andra killar i hennes ålder. Fast han hade visserligen avslöjat att han nyss fyllt femton. Så han var ju ett år äldre.
- Är du kristen? Undrade Robin plötsligt.
- Va?
Sarah såg på honom. Vad var det för fråga? Som om det spelade någon roll.
- Du har ett kors runt halsen, sa Robin och ryckte på axlarna.
- Jaha... Nej, inte direkt. Men jag fick det när jag föddes... Av Simon.
Robin såg Sarahs sorgsna ansiktsuttryck och tittade ner i marken. Han var inte den ända som hade förlorat någon. Han undrade om det gjorde lika ont i henne som det gjorde i honom. Om hon också brukade gråta sig till sömns ibland. Om hon knappt orkade umgås med sina vänner.
- Kommer inte dina föräldrar att leta efter dig, frågade han.
Sarah ryckte på axlarna.
- Antagligen. Men jag orkar inte gå hem. Vill du inte ha mig här så går jag, jag lovar dig!
- Nej, det är inte det. Jag bara undrade. Med skolan och så liksom. Jag går ju i plugget, och du med antar jag, eller?
- Jo, eller ja men. Jag har ändå inga kompisar, ingen som skulle sakna mig.
Sarah hade ett plågat uttryck i ansiktet och Robin tyckte synd om henne. Själv hade Robin en hel del kompisar. Ingen riktig förstås. Ingen som uppskattade honom, som ringde, som verkligen brydde sig. Men han blev bjuden på någon fest då och då och polarna trivdes med honom. Men han hade aldrig vart den där killen som var ute och festade. Han satt hemma i sin glaskula och spelade gitarr.
- Inte jag heller egentligen, sa han.
- Har inte du några kompisar?
- Nja, eller jo. Men inte egentligen.
- Vad menar du?
Robin tvekade.
- Det är svårt att förklara, liksom ingen kompis som alltid finns där. Jag antar att jag är för tjejig av mig. För mesig och sånt där.
- Du är inte mesig, du verkar vara en underbar kille, du har väl många tjejer efter dig iallafall?
Robin tänkte efter. Tjejer. Sånt hade han aldrig riktigt var intresserad av. Visst några gånger hade han vart kär. Men inte på rikigt. Han hade inte kysst någon, och han hade börjat tappa tron på att han någonsin skulle få göra det. Inte för att han riktigt brydde sig. Hade tjejer någongång sett mot honom. Inte vad han sett, men å andra sidan så såg han inte så mycket. Han var för deprimerad.
- Vet inte. Har aldrig märkt något iallafall.
Sarah log. Robin verkade vara en märklig kille. Speciell, lite konstigt och väldigt snäll.
- Jag gillar dig, sa hon. Du är speciell.
Robin rodnade. Ingen tjej hade någonsin sagt så till honom förut.
- Det är kallt, sa han. Vi går in. Ska du hänga med till plugget med mig imorgon då?
- Mmm, okej.
Under resten av dagen så gjorde de ingenting särskilt. Pratade. Åt mat. Pratade lite till. Och sen sov dom. Robin i sin säng och Sarah på en madrass på golvet.
Dagen efter väckte Robin Sarah.
- Vakna nudå!
Sarah kisade mot honom.
- Vad?
- Hallå, skola? Har du glömt?
- Glömt vadå?
- Nej.
- Dåså.
- Eller vad då skola? Jag fick väl stanna här några dagar?
- Men du skulle ju följa med mig!
- Just ja.
- Så gå upp nudå! Bussen går om tjugo minuter.
- Mmm.
Sarah gick upp. Hon plockade upp diverse saker ur sin väska och gick till badrummet där hon sminkade sig och borstade håret. Och en halvtimme senare var hon och Robin på väg till bussen.
- Du ser lite annorlunde ut nu, när du är nysminkad och inte har maskara och kajal över hela ansiktet, sa Robin.
Sarah nickade, hon visste inte riktigt om det var menat som kommentar eller inte. De slog sig ner längst bak i bussen.
Robin undrade för sig själv varför han egentligen släpade med tjejen till skolan. Vad skulle han säga till sina lärare? Skulle dom veta att en tjej försvunit och vart borta sen i lördags natt? Vad skulle hans såkallade kompisar säga när han hade med sig en fjortonårig tjej till plugget.
- Ska vi inte av här?
Sarah hade avbrutit hans funderingar. Robin nickade och de gick av. Sarah kollade in skolan. Den var stor. Mycket större än hennes skola. Hon var lite rädd, inte direkt för skolan utan mer för om någon skulle veta att hon hade stuckit hemifrån. Om någon skulle ringa hennes föräldrar. Hon rörde vid korset hon hade runt halsen och suckade.
- Öj tjejen, det går bra, sa Robin uppmuntrande.
Sarah nickade och Robin log. De gick in i skolan och Robin gick mot sitt skåp, Sarah följde med. Ett par killar i Robins ålder kom fram.
- Tja Robban, har du tjej med dig till plugget?
Robin såg på dom och Sarah förstod att de var dom här som han hade menat var hans kompisar. Dom som inte lyssnade.
- Jag är hans kompis, sa Sarah snabbt. Hans kusin från Malmö. Jag bor här i veckan bara.
Robin såg förvånad ut och Sarah förvånades själv av sin egen lögn. Hon visste inte varför hon sagt så, det bara slapp ur henne.
Killarna såg på Robin, och sen på Sarah och så på Robin igen sedan nickade de.
- Okej, soft.
Robin andades ut och Sarah med. Det här kanske blev lättare än väntat.
- Förresten Robban, hänger du med på fest i helgen? Sebbe har hemma hos sig, vi fixar dricka. Och du kan ju ta med dig lill kusinen också om du vill, sa en av killarna som tydligen hette Martin.
- Vad heter hon förresten? undrade en annan kille som hette Linus.
- Ah, visst, sa Robin. Och hon heter Sarah.
- Okej, tja Sarah, sa Linus och skakade hans med henne.
- Tja.
När de kom hem så ringde Sarah hem till sin mamma, men hon var inte hemma så hon pratade in ett meddelande på telefonsvararen.
- Hej mamma, det är Sarah. Jag fattar att du är orolig. Men var inte det. Jag är hos en kompis bara. Och jag orkar inte vara hemma med allt tjafs, jag vill ta det lugnt. Tala om för pappa att jag är hos en kompis. Jag kommer hem nästa vecka kanske. Bor här en vecka. Hänger med i skolan. Ring inte mig. Jag mår bra. Oroa er inte, seriöst, jag kommer hem snart. Behöver bara få tänka lite och så. Puss.
Sarah log lite för sig själv. Hon visste inte hur länge hon planerat att bo hos Robin, Men en vecka hade låtit bra. Och hon hade upprepat att hon mådde bra, men hon visste att hennes föräldrar nog inte skulle låta sig övertygas. Och det kändes bra att de säkert var lite oroliga.
- Vad sa dom? undrade Robin som precis kom in i köket.
- Dom svarade inte. Jag pratade in på telefonsvararen. När kommer din mamma hem?
- På söndag tror jag. Så du stannar tills dess eller?
- Om det är lugnt för dig så.
- Mer än lugnt. Det är kul och ha lite sällskap. Så du hänger med på festen på fredag?
- Om du vill.
- Jag vill att du ska vilja.
Dom skrattade. Robin tittade ner i marken. Han var rädd för att han började känna saker han inte borde känna för den här tjejen. Kanske var han kär, kanske var hans hjärna bara förvirrad för att det hade dykt upp en tjej som förstod honom.
Sarah såg på Robin. Han såg ner i marken. Vågade han inte se på henne? Var hon motbjudande? Ville han egentligen inte att hon skulle följa med på festen? Hon ville helst inte erkänna det, men det här killen började få en plats i hennes hjärta. Någon som faktiskt verkade förstå, som inte tvingade henne att prata, men som lyssnade när hon gjorde det. Kanske är det så som hennes brorsa sa en gång, "man blir alltid kär i fel person". Han hade sagt det när han blivit dumpad av en tjej för första gången när han var fjorton och hon var elva och Sarah hade tröstat honom. Dom hade alltid stått varandra nära. Och nu hade han lämnat henne. Lämnat henne ensam i världen, han var hennes skyddsängel och hon tog aldrig någonsin av sig halsbandet hon fått av honom. Det var det lilla som höll honom kvar i henne. Han hade lämnat henne, men nu hade han sett till att någon annan kunde ha hand om henne, iallafall så föreställde sig Sarah det.
- Ska vi gå och lägga oss eller? Är du trött? Robin såg på henne och Sarah såg på honom att han tänkte gå och lägga sig även om hon sa att hon inte ville.
- Mmm, sa hon.
De gick upp och borstande tänderna, Sarah tog bort sitt smink och sen gick hon in i Robins rum där han satt på sin säng med den slitna fotoramen i händerna.
- Robin..., Sa Sarah försiktigt.
Men Robin svarade inte. Han såg på bilden och Sarah såg hur hans ögon glittrade i skenet från månljuset utanför. Annars var det alldeles mörkt i rummet.
Sarah tog några steg framåt sedan stannade hon. Robin grät. Inte sådär sprutande tårar som när man skrapade i knät när man var liten. Nej, han sörjde. Hans tårar rann stilla, och alldeles tyst var han. Inget snörvlande. Han grät vackert helt enkelt. Och om Sarah kunde spara det finaste hon någonsin sett så skulle hon ha sparat det här ögonblicket.
Sarah gick fram och satte sig bredvid Robin på sängen. Alldeles tätt intill satt hon men hon sa ingenting. Hon var rädd för att bryta magin, för att avbryta det vackra som pågick. Men samtidigt ville hon trösta Robin. Ta bort hans sorger.
"Vackra pojke", tänkte hon. "Du är ännu vackrare när du gråter."
Då släppte Robin ramen i golvet och innan Sarah hann protestera så pressade han försiktigt ner henne på sängen och kysste mjukt hennes läppar.
Blir det en läsvärd novell eller?
Är den värd att fortsätta på? Måste ju få veta.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Piinkhallon - 12 okt 06 - 03:43 | | Ja det är den verkligen :D I love it <3 | soulofice - 12 okt 06 - 03:34- Betyg:  | | den är jätte bra =) skriv mera nu! =) | | stinamelin - 12 okt 06 - 03:29- Betyg: | | meramera :D:D | | susanne123 - 12 okt 06 - 02:35 | jaa den var ju jätte bra
du måste fortsätta.
puss | | Maulin - 12 okt 06 - 02:15- Betyg: | ja det är den
vill ha mer! |
|
|
|
