våga släppa taget kap 14 - 15 |
kap 14
Klockan visade halv åtta när vi klev ut från varsin dörr, vi hade varit på spa, och fått ansiktsrengöring och massage.
- Är du redo för karaoke då? frågade Cassie.
- Ja då, men jag måste bara gå upp och byta kläder.
- Jag med.
Väl uppe på rummet kikade jag i vår gemensamma garderob.
- Vad kan man sätta på sig när man skall sjunga karaoke? frågade jag
- Jag vet inte, en kjol kanske, det är ju gaska varmt.
Sagt och gjort, jag satte på mig en vit tunn lång kjol och en topp.
Cassie satte på sig en likadan kjol, men hennes var turkos. Sedan gick vi ner.
- Var annmäler man sig om man vill sjunga? frågade jag av en flicka som såg ut att jobba där.
- Skriv era namn här, så kan ni få delta sedan, sade flickan uttråkat medan hon smackade ljudligt på ett tuggummi.
- Okej, sade Cassie och skrev sitt och mitt namn dit.
- Vad skall vi sjunga då? frågade jag och ögade igenom listan med låtar.
- Varför inte någon klassiker, eller, inte en klassiker, men endå en sådan som alla kan sjunga med i. Det är mycket roligare då, tyckte Cassie.
- Joo, det är det väl, instämde jag. Men vad skall vi ta då?
- jag vet inte, det finns ju förstås summer of ´69, och så finns det ju From Paris to Berlin...
- Men den kan vi ju ta, den är ju känd över allt!!
- Okej, då sätter vi upp det på listan.
- Bra, sade jag.
Så, en timme senare var det äntligen vår tur, vi tog mickarna och klev upp på scenen. Publiken satt knäpptysta när Cassie sjöng den inledande tonen. Allteftersom vi sjöng så hänge publiken allt mer och mera med, och tillslut satte alla och vrålsjöng med oss.
-.....from Paris to Berlin and every disco I get in, my heart is bumping for love, bumping for love....sjöng jag och Cassie i refrängen.
När vi slutade var vi helt slut av allt sjungande och dansande, för vi hade hoppat omkring en hel del, så vi sjönk ner på varsin stol.
Vi beställde in varsin drink, och satte och pratade när det kom en gubbe fram och frågade oss om vi skulle vilja sjunga på hans karaokebar nästa dag, vi skulle få betalt för det sa han.
- Okej, det kan vi väl, sade jag efter en stund när jag hade pratat med Cassie.
- Okej, då kommer ni till den här adressen i morgon klockan halv fem, sade han och gav en lapp åt Cassie.
- Jeiiii! vi har fått ett jobb, sade Cassie när han hade gått.
- Jeee, det är ju bra, vi frågade aldrig hur mycket vi får betalt och så, men det spelar ju igentligen ingen roll, huvudsaken är ju att vi har roligt!!
- Jaa du, det tycker jag med, men nu är klockan halv ett, och jag är ganska trött, skall vi gå och lägga oss?
- Ja, det kan vi ju göra, sade jag.
och så gick vi upp till vårt rum.
När jag vaknade nästa morgon sken solen in genom fönstret. Jag kastade en blick på klockan.
- Wili, vakna..börjde jag men insåg sedan mitt misstag. Jag började nästan gråta, men jag behärskade mig.
- Jag menade Cassie, Cassie vakna klockan är tolv!!
- Vaaa, vad är det du sägar, är den tolv redan? Cassie satte sig långsamt upp i sängen och kisade med ögonen mot mig
- Joo, jag fattar inte hur vi har kunnat sova så här länge, sade jag sömndrucket.
- Sade du föresten något om..om Wili? frågade Cassie försiktigt.
- Jaa, jag trodde att du var hon, men det skall inte hända igen, jag lovar!!
- Det gjorde inget, jag förlåter dig, även om det inte finns något att förlåta. Alla gör vi misstag, sade Cassie mjukt och gav mig en kram.
Sedan for jag i dushen och klädde mig. Vi enades om att det var onödigt att äta frukost när klockan hade hunnit bli så här mycket redan, så vi gick ut på stan och åt en lätt lunch.
Efter lunchen bestämde vi oss för att ta ett dopp, fören det var dags för oss att uppträda.
Vi sprang snabbt upp på vårt rum, för att sätta på oss baddräkterna, Cassie hade en röd och jag en röd- vit randig. När vi kom ner till poolen fanns det inte många själar där. Bara vi, ett äldre par och två barnfamiljer. Nästan alla var väl till stranden en så vacker dag som den här. Vi plaskade omkring en stund, sedan gick vi upp på vårt rum och klädde oss för kvällen. Klockan var nästan tre på eftermiddagen när vi var färdiga. Vi skulle vara på karaokebaren för en soundcheck klockan fyra, föreställningen skulle börja klockan sex.
- Skall vi gå och äta först? fragade Cassie.
- Ja, det kan vi väl göra sade jag. Vi gick till en mysig lite restaurang, där vi beställde pasta carbonara.
- Oj, det här var gott! utbrast jag med hela munnen full med pasta.
- Mm, svarade Cassie.
Sedan sade vi inget under hela måltiden, vi satt bara och njöt.
- Skall jag beställa in efterätter eller? Frågade Cassie när vi hade ätit färdigt.
- Nej, jag är alldeles proppmätt!! pustade jag och klappade mig på min mage.
- Okej, då tar vi notan då, sade Cassie och ropade på kyparen.
Vi väntade på att notan skulle komma, och satt och talade om ditt och datt. När kyparen hade kommit så tackade vi honom på spanska, gav rikligt med dricks och gick iväg.
- Skall vi gå till den där baren nu då? vi måste ju veta vad vi skall sjunga.
- Ja, det kan vi göra höll Cassie med.
Så vi gick, det var svårt att hitta, men till slut såg Cassie en skylt var det stod ”Benys banana place”, och det var så som baren hette.
- Hej, det är vi som skall sjunga här i kväll, sade jag till en man som stod vid disken när vi kom in.
- Jaha, gå dit bort, sade han och pekade på ett draperi.
- Okej, tack sade Cassie och började gå i riktning mot platsen. Jag följde efter henne. Och mycket riktigt, bakom draperiet fanns alla instrument. Vi satte oss på varsin pall och väntade på att någon skulle komma.
- Hej, är det ni som skall sjunga? Vi vände oss om när vi hörde en röst bakom oss. Vi såg rakt in i ett par mörkbruna ögon, och jag bara smälte, killen som stod där var ursnygg. Jag tappade fattningen, och märkte först att han hade sagt något när han höjde ögonbrynet.
- J- ja det är vi stammade jag fram, och hoppades att jag lät coolare än jag kände mig. Jag stötte Cassie i sidan.
- J-jaa d-det är vi, sade hon, generad över att hon inte hade reagerat.
- Bra, vi tänke att ni skulle sjunga några spanska sånger,några engelska, och kanske någon som är blandad.
- Okej, sade jag. Det var tur att både jag och Cassie hade läst lite spanska, inte så att vi förstod så mycket, men vi kunde uttalet.
- Ja, bra, sade Cassie, hon var fortfarande inte riktigt med.
- Okej, då börjar vi då, sade Killen. Jag heter Paolo.
Snabbt presenterade vi oss, och sedan började vi öva. Vi skulle sjunga
”When you say nothing at all” så att vi sjöng halva på engelska, halva på spanska. Cassie är lite bättre än jag på spanska, så jag lät henne ta den delen. Så satte vi igång att öva, vi skulle sjunga åtta låtar allt som allt, mest engelska nog, men också på spanska. Vi skulle uppträda i två timmar, och om låtarna ”tog slut” så skulle publiken få önska. Klockan fem började det bli lite nervöst.
- Är du nervös? frågde Cassie i samma stund jag tänkte det.
- Ja- a är du?
- Ja, lite nog, shit!! att uppträda för folk!!
- Jag vet, men skall vi gå och fixa något att dricka? vi lär inte hinna med det sedan.
- Okej.
Vi gick till baren och beställde in två cola, och två vattenflaskor. Sedan satte vi där och smuttade på det innan det var dags att sjunga.
När klockan närmade sig sex, började folk anlända, det var en rätt så blandad publik, det var båda unga och gamla. När klockan till sist slog sex, så ställde upp oss på scenen och bugade, och började. Vi hade jätteroligt, och tiden bara flöt iväg, såklart så gjorde vi några fel, sjöng fel vers och så, men vad hade man väntat sig med så litet träning som vi hade fått. Efter en timme var vi färdiga med vår sammansatta repertoar, och då började publiken att önska. En del önskade spanska visor, som vi aldrig hade hört, men vi gjorde vårt bästa, och publiken var verkligen förstående, och bra. De skrattade på de rätta ställena, och när vi inte kunde låtarna, så sjöng de med, tills vi kunde melodin. Vi hade verkligen en rolig tid.
- Det var kul! sade Cassie två timmar senare, alldeles andfådd, av allt sjungande.
- Ja, det måste vi göra om, vi frågar om vi får sjunga här imorgon igen.
- Ja, kom så går vi. Cassie drog iväg med mig.
- Hej, du, ja just du, sade jag när bartendern vände sig om.
- Ja?
- Jag, eller vi, undrade om vi får sjunga här imorgon också? Men nu började jag bli lite misstänksam, vad var det här för en plats? det var ju alldeles folktomt, det var bara jag och Cassie och den där läbbiga bartendern kvar.
- Nej, i morgon är det stängt, men ni, inte skulle ni unga flickor kunna göra mig, gamla man, en tjänst?
- Öhmm, det beror på vad det är det...stammade Cassie, för nu hade hon också börjat misstänka något.
- Ni skall gå ner för den här gatan, tills ni kommer till ett gult, gammalt hus, där skall ni gå in och hämta posten, som ligger på köksbordet, och hämta det tillbaka hit.
- Ja, det kan vi väl, sade jag och såg frågande på Cassie, som nickade, det lät ju inte så farligt.
- Okej, då kommer ni om en stund då?
- Ja, vi är snart tillbaka.
Så gick vi ut, och började vandra längs med den kullerstens belagda gatan.
- Jag tyckte att den där krogen var lite...läskig, sade Cassie när vi var en bit på väg.
- Ja-a du, det tyckte jag med, sade jag och tittade omkring mig.
- Där är det! sade Cassie och pekade.
Och när jag tittade åt det hållet fick jag syn på ett stort, gult, ganska ruttet hus.
- Sch, hörde du det där? frågade Cassie plötsligt.
- Vad? jag såg mig sökande omkring.
- jag tyckte precis att det prasslade bakom mig, men det var nog bara vinden, sade hon.
- Mm, det var det nog, instämde jag och klev in i huset.
- Ush, vad här luktar illa! sade Cassie och höll sig demonstrativt om näsan.
- Ja-a, nej hyyii, vad äckligt.
Vi sökte efter köket när vi hörde att dörren smällde fast efter oss. men vi tänkte inte så mycket på det, för det blåste ganska mycket ute.
- Här är det, sade Cassie.
- Vad bra att du hittade det, sade jag och kom till köket från ett rum, som jag trodde mig vara sovrummet.
- Nu sticker vi härifrån, jag gillar inte det här stället, sade Cassie och låtsades rysa av obehag.
- Du läser mina tankar, flicka lilla, sade jag fnissande, men slutade när jag såg Cassies bleka ansikte.
- Vad är det? frågade jag.
- Dörren...den går inte upp, viskade hon.
- Äh, sluta fåna dig, det är klart att den går upp, sade jag och gav dörren en bestämd knuff.
- Ser du nu då? nån har låst in oss, sade hon. och plötsligt kom jag ihåg smällen som vi hade hört, det måste ha varit någon som smällde fast dörren.
- ja, jag ser det, men det är ingen orsak till panik! fräste jag, som själv höll på att bli smått hysterisk.
- Det är du som är hysterisk, inte jag,sade hon, och föll sedan i gråt.
- Förlåt, hör du? jag menade inget illa, och det kommer säkert någon och räddar oss, och vi kan ju alltid försöka ta oss ut genom fönstren.
- Okej, det är värt ett försök, sade hon.
Tillsammans gick vi till köket, vi tänkte försöka där först. men utan resultat, fönstret satt fast, det gick inte att rubba, och vi vågade inte kasta något genom det, ifall att det skulle vara larmat.
Nästa fönster vi prövade med var i vardagsrummet men samma sak där. Alla fönster var fast limmade, eller lagade så spänt att de inte gick att rubba. Tillslut gav vi upp hoppet om att slippa ut, och satte oss på varsin stol i vardagsrummet, inte ens fönstren på vinden hade gått att öppna.
- Men, har du din mobil med dig? frågade jag.
- ja då, det har jag, sade Cassie, hur så?
- Vi kan ju ringa till polisen!
- Men fan, vad vi är dumma!!
- Eller så inte..inte har vi ju polisens nummer, åhhh, sablar vad jag blir irriterad, vi får den ena bra idén efter den andra, men ingen av dem fungerar.
- Vi kunde ringa dina föräldrar...
- Vad? är du inte riktigt klok!!
- Men, jag menar, de kommer ju ändå att få veta, om vi ringer polisen, så kontaktar de ju våra förmyndare, det vill säga, dina föräldrar, och det är väl tusen gånger bättre att vi nu, medan vi kan, ringer själva, och inte att de får höra det av spanska polisen. Din mamma svimmar väl om det är hon som råkar svara när dom ringer.
- Ja, du har rätt, ge mig din mobil, min egen är utan batteri.
- Naturligtvis, här har du. Cassie räckte mig sin Samsung. Hon hade en jättesnygg telefon, den var uppvikbar, och var silver och rosa färgad, och hade en klocka på framsidan.
Jag sökte upp pappas nummer, tryckte på ”ring” och väntade andlöst på att han skulle svara.
- Hej Cassie, sade han glatt när han svarade.
- He-hej pappa, det är Mia här, sade jag och hade inte långt till tårarna. Vad sjutton hade vi gett oss in på?
- Hej stumpan, hur är det? hans röst lät varm och välkomnande, och nu ville jag inget hellre än att kasta mig i hans armar.
- Det, det är en sak som jag och Cassie vill berätta...
- Vad då? att ni inte vill komma hem?
- Nej pappa, det här är allvarligt!
- Inte har ni väl gått och strulat till det för er..ni vet? Pappas röst lät förskräckt, och samtidigt förlägen, jag kunde riktigt tänka mig att han rodnade när han sade det.
- Nej, PAPPA!! lyssna nu...och så berättade jag allting som hade hänt, ända från början till slut.
- Vi kommer dit! var det enda han sade innan han lade på luren.
- Var han mycket arg?
- Nja, svårt att säga, han var väl mest sur för att vi försökte lösa det utan att berätta det för han och mamma.
- Mm, jag kan tänka mig det, skulle han ringa polisen?
- Han skulle göra mer än det, han och mamma kommer hit.
- Nu?
- Ja, så snart de får tag i biljetter, de skall ju ändå ha småungarna med. Men de skulle nog komma med expressflyg idag.
- Ja, jag tänkte just fråga vad de tänkte göra med dem.
- De tar dem helt säkert med.
I samma stund knackade det på dörren.
- Det är polisen, öppna dörren.
Jag och Cassie kramade om varandra, innan vi hastigt förklarade att det inte gick, att den var låst, utifrån. Vi hörde hur det började skrapa i låset, men utan resultat.
- Det är ett kodat lås, man får inte upp det med en låsdyrk, man måste ha en kod, för att slippa ut, eller in rättare sagt.
- Okej ,så vad kan ni göra?
- Vi kan försöka knäcka koden, kan ni ge signalement på bartendern, mr S och de andra som kidnappade er första gången?
- Hur vet du om det? frågade jag häpet.
- Det ringde en mr Delacoure, som berättade allting, via ett röstband.
- Okej, det förklarar varför ni var här så snabbt.
- ja, men beskriv dem nu.
Jag och Cassie hjälptes åt att beskriva alla, och vi övervägde om det var nödvändigt att berätta om Marko, men vi kom fram till att han var lika skyldig som de andra.
- Det var bra flickor, att ni kunde beskriva dom så bra, nu skall vi nog ha dem fast snart, under tiden får ni sitta här och vänta.
kap 15
Tiden bedrev vi genom att sitta framför dörren och prata om allt som hade hänt, timmarna flög förbi då vi pratade.
- Herregud, har det gått tre timmar redan? frågade jag av Cassie, som kollade sin klocka.
- Ja- a, det har det, vi har suttit här så länge, mina ben har domnat helt, klagade hon och steg stönande upp.
- Vet du vad jag och Wili skulle ha gjort nu? frågade jag med tårar i ögonen, men det var inte tårar av sorg, det var tårar av lycka, för att jag hade en vän som Cassie nu, och en vän som Wili att minnas.
- Nå? Cassie såg på mig.
- Vi skulle ha satt igång och sjunga, det högsta vi kunde och dansa omkring, sedan skulle vi ha jagat varann genom huset som småungar.
- Gud, vad ni måste ha haft roligt!
- Ja, det var en rolig tid, medgav jag. Men den här tiden är utan tvekan den mest spännande i mitt liv.
- I mitt med.
- Då är vi två, sade jag och satte sedan handen för munnen.
- Vad är det?
- Det där har jag inte sagt sedan Wili dog, sade jag.
- Aah, du, det måste vara svårt för dig att tala om henne, men du vet inte hur gärna jag skulle vilja veta hurdan hon var, hur hon såg ut, och så.
- Jag förstår det, nu var allt skratt borta ur min röst och jag såg allvarligt på henne. När vi kommer hem, så skall jag visa dig en sak, jag lovar, och jag kommer inte att glömma bort det! jag var annars ganska känd för att glömma saker och ting.
- Vadå för sak? frågade Cassie nyfiket.
- Ja-a du, det får du se sedan, om du får fast mig vill säga.
- Vadå? frågade Cassie som inte riktigt fattade galoppen med det samma, men då var jag redan halvvägs upp för trapporna.
- Heej, det där var fusk! tjöt hon och rusade efter mig.
En halvtimme senare satte vi oss framför dörren igen, helt genomdränkta av svett.
- Kan dom inte börja komma snart? frågade jag rätt ut i luften.
- Jaa du, det tycker jag med, sade Cassie och satte sig närmare mig.
Just då hörde vi hur en bil parkerade utanför huset, lättade steg vi upp, äntligen skulle vi få veta.
- Flickor? är ni där?
- Pappa!!! tjöt jag och kastade en längtansfylld blick mot dörren. Kom igen, öppna den då, tänkte jag furstrerat.
- Ooh, min lilla flicka, hur mår du? mammas röst var fylld av oro när hon ställde frågan.
- Bara bra, lugnade jag dem snabbt. Och det var ju sant, att vi mådde bra, vi var bara lite hungriga och så.
Där efter följde en lång utskällning om hur oansvarigt vi hade burit oss åt, men vi fick inget straff, kidnappningen var straff nog, och vi skulle få fullfölja resan, bara vi slapp ut ur huset, och polisen hade fångat Mr S och resten av gänget.
Nu hördes sirener på avstånd, och jag och Cassie kramade varann snabbt av lycka.
- Nu skall vi se, flickor ni är ute på noll time, sade den vänlige polismannen på knagglig engelska. Vi hörde hur någon knapprade in en kod, och sedan klickade det till.
- Oj, tack, sade jag, och ett ögonblick senare var vi ute, jag kastade mig i mammas armar, och sedan i pappas, och Cassie gav alla småbarnen varsin kram.
- Vet ni hur mycket ni skrämde upp mig? frågade mamma.
- Joo, jag kan nog gissa, men, nu vill vi veta, har ni fått fast skurkarna?
- Jo, vi fick dem, och vi har en överraskning till er.
Alla vände sig mot polisbilen, för polisen såg ditåt. Och ut ur bilen steg en man i fyrtioårs åldern. Jag såg på Cassie, och hon såg på mig. Sedan steg ett glädjetjut genom luften, hon gav Alice till mig och rusade rakt emot mannen.
- Pappaa!! hon gav honom en så hård kram att jag trodde att han skulle strypas.
- Så, så gumman, låt de andra hälsa också, sade han varpå Cassie steg åt sidan för Carla och Flisan, som hade kommit för att ge sin pappa en kram.
- Jaha, det ser ut som om vi inte skulle behöva ordna någon fosterfamilj till er, sade pappa.
- Fosterfamilj? Herr Beau såg frågande på oss.
- Ja, alltså, jag stack från mamma, med småbarnen, jag har fått bo hos Mia och hennes familj, de tog hela vår familj under sina vingars skugga, de har varit så vänliga. Det är de som har betalat min resa hit, och jag fick julklappar och allt av dem, sade Cassie
- Verkligen? sade herr Beau, och såg för ett ögonblick förlägen ut.
Jag vet att min hustru, eller, min föredetta hustru, inte är något att räkna med, men jag hade ju ingen chans att hinna ordna något för barnen förrän det här hände..
- Det är okej, sade mamma och gav honom en vänskaplig kram.
- Men, hur och var har du nu tänkt bo, med fem barn? pappas fråga var vänligt ställd, men ändå fanns det ett allvar i den.
- Ja-a du, det vet jag faktiskt inte, sade herr Beau och skrapade sig i huvudet.
- jag har en idé, sade jag. Varför bygger vi inte om dubbelgaraget, så att det blir tre rum där, och så kan jag flytta mitt rum till nedre våningen så kan Cassie ta mitt rum, och så kan dom hyra resten. Jag såg mig tveksamt omkring.
- Det var en strålande idé Mia, sade mamma, passar det för er, eller hade ni tänkt er att bo helt skilt från någon?
- Jag skulle nog vara enbart tacksam, sade Cassies pappa och såg på mamma. Bara det inte blir något problem för er, så tar jag emot alla förslag.
- Och du, Mia, inte behöver du flytta ner, ditt rum är ju ändå så stort, att vi ryms där båda två.
- Tror du? sade jag och sken upp, för ärligt talat så var jag inte så jätteförtjust i mitt eget förslag om att flytta ner.
- Öhm, ursäkta att jag avbryter, men tror ni att ni skulle kunna komma till polisstationen med en gång och identifiera ett par personer? Polisen såg på mig och Cassie.
- Självklart! svarade vi med en mun, och klev in i bilen tillsammans med pappa, eftersom vi var omyndiga, och inte fick fara utan en förmyndare.
När vi kom till stationen, fördes vi först till en sal, där vi direkt kände igen Marko, mr S och den andre mannen.
- Det är definitivt min kusin, förkunnade Cassie. Marko såg på oss med en sådan avsky i blicken att jag var på vippen att säga att jag aldrig hade sett honom förut, men den tanken flög bara hastigt förbi.
- Ja, det är definitivt han, sade jag med bestämd röst.
- Och de andra?
- Det är de som kidnappade oss!
Sedan fördes vi till ett rum,där det satt tre män, och vi kände genast igen bartendern, och den andra hade vi sett att jobbade på baren. Men den tredje mannen kunde vi inte placera någonstans, inte jag i alla fall, och även Cassie sade att hon aldrig hade sett honom förut.
Så var vi klara på polisstationen och vi fick poliseskort till hotellet.
- Hur länge skulle de andra stanna?frågade Cassie när vi väl var uppe på vårt rum igen, och hade duschat
- Mamma frågade om vi ville att de skulle hänga i knutarna på våra sista dagar av semestern, och jag sade att jag inte hade någon skillnad, så de skulle stanna i två dagar, då har vi ytterligare två för oss själva.
- Det låter bra, sade Cassie belåtet.
|
|
|
|
