På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

- Som en räddande ängel - del 1

nu har jag skrivit dikter ett bra tag. och skrivit någon novell
(som jag desvärre har raderat). och nu försöker jag på nytt med en novell.
läs :)

Sarah var arg. Argare och mer sorgsen än på länge. Och hon visste inte om hon skulle låta ilskan eller sorgen ta över.
Hon gick på bussen, betalade med en tjugolapp, tog växeln utan att räkna, och satte sig.
Tårarna ville rinna, men hon höll dem tillbaka.
"Snälla gud, om du finns så skicka mig en ängel nu, för jag behöver det verkligen", tänkte hon förtvivlat.
Bussen var ganska tom på folk, och med tanke på vad klockan var så var det inte särskilt konstigt. Femton minuter över elva en lördags kväll. Inte särskilt sent. Men inte tidigt heller. Illamåendet kom plötsligt och Sarah gick av. Hon visste inte var hon befann sig. Mitt ute i inte så mycket verkade det som. Himlen var mörk, näst intill svart. Och det var iskallt ute. Den tunna jeansjackan hjälpte inte mycket mot kylan. Hon gick en bit längs cykelväcken tills hon bröt ihop. Hon ville skrika, skrika ut i världen, skrika så att alla hörde. Men hon orkade knappt röra på sig. Hon sjönk ihop på marken och föll i sömn med den slitna tygväskan tätt intill sig.

Robin grät ofta. Han hatade det. Han var kille, fel kön för sånt här. Killar gick inte runt ute på en lördagskväll och lät tårarna rinna fritt. Killar satt inte ensamma på sina rum och spelade sorgliga låtar på gitarren dagarna i ända. Han var misslyckad som kille, misslyckad som son till den ända person som någonsin hade uppskattat honom.
"Fan farsan, var du tvungen att dö? tvungen att lämna mig ensam. Var du tvungen att lämna morsan?"
Robin frös, gjorde ett försök att värma händerna genom att blåsa varm luft på dem, men det hjälpte inte länge. Han borde gå hem. Gå hem till det tomma huset där han bodde. Där hans mamma inte väntade, hon var inte ens hemma. Hon hade åkt bort med jobbet. Hon jobbade alldeles för mycket, särskilt nu när Robins pappa hade gått bort. Hon orkade inte med att sörja trodde han. Och det gjorde inte han heller. Men han hade inte så mycket annat för sig om dagarna. Sörja sin döda pappa, sin frånfarande mamma och sitt misslyckade liv.
Då plötsligt fick han syn på någon som låg vid vägkanten. En tjej såg det ut som.
"Typiskt, en fjortis som har däckat", tänkte han irriterat.
Han gick ner på knä bredvid henne och kände på hennes hud. Alldeles iskall. Men pulsen slog. Hon levde, men skulle hon stanna här ute så skulle hon få köldskador. Robin ville helst inte, men såg ingen annan utväg än att släpa med henne hem. Han försökte skaka liv i henne och hon öppnade sina dåsiga ögon.
- Vem är du?
Orden som kom från hennes lila läppar var frånvarande. Som om hon inte riktigt var där på riktigt.
Det tog Robin en halvtimme att släpa hem tjejen, och det förvånade honom att hon inte verkade berusad, och hon luktade inte alkohål. Men hon var tydligen helt slut och frusen. Han bäddade ner henne i sin säng och lade på en extra filt. Hon somnade direkt och han lämnade henne ifred.

När Sarah öppnade ögonen igen var hon inte kvar ute på den kalla gatan. Hon låg i en varm säng. "Jag har blivit våldtagen, bortrövad", var hennes första tanke.
Men hon kunde inte känna att hon hade ont någonstans. Hon reste sig upp i sängen. Hon var rädd, men samtidigt nyfiken. Hon verkade befinna sig i ett pojkband, på väggarna fanns postrar och bilder på diverse artister, men det som fångade hennes uppmärksamhet var ett fotografi på sängbordet. Det föreställde Två vuxna, en man och en kvinna som log. Bakom dem låg ett stort rött hus och de stod precis framför ett blommande äppelträd. I famnen höll mannen en bäbis med blåa sparkbyxor. Ramen till fotografiet var en enkelträ ram och glaset var trasigt. En stor spricka delade bilden ungefär på mitten.
- Det är jag och mina föräldrar, sa en röst och Sarah ryckte till.
- Förlåt, började Sarah. Alltså...
Robin såg på henne. Tjejen han släpade hem igår hade vaknat. Och hon satt i hans säng och studerade bilden på han och hans föräldrar.
- Jag hittade dig efter cykelvägen igår och tog hem dig, du hade säkert frusit ihjäl annars, sa Robin och kände sig lite som en hjälte.
Sarah visste inte vad hon skulle säga. Hon granskade Robin. En ganska lång kille med svart rufsigt hår och isblåa ögon. Han var vacker på något sätt. Inte snygg eller söt som andra killar. Nej, han var vacker.
- Ja, jag måste väl ha somnat då, sa Sarah och ryckte lite på axlarna.
Robin såg på henne. Hon var blond, svart sminkad och sminket hade runnit längs hennes kinder. Hon hade gråtit.
- Vad gjorde du ute egentligen? Undrade Robin.
Sarah tvekande. Sanningen var hård, och skulle göra ont att berätta. Men han hade trots allt tagit hem henne. Tagit hand om henne. Räddat henne. Han kanske förtjänade att få veta. Men hon ville inte överlasta sin smärta på honom.
- Jag mådde skit, sa hon och tittade ner i golvet, hon skämdes lite grann utan att riktigt veta varför.
- Det gör alla ibland, sa Robin som inte trodde att den här tjejen kunde ha en aning om vad smärta var. Berätta mer.
- Det började när mina föräldrar skilde sig, började Sarah och tvekade lite men Robin tycktes lyssna intresserat. Dom bråkade hela tiden och så skilde dom sig, och det var ju bra. Men dom fortsatte att bråka, bråka om vem som skulle ha vårdnaden om mig och min äldre bror.
Hennes tårar började rinna. Robin ångrade lite att han övertalat henne. Han behövde verkligen inte en gråtande tjej i sitt rum just nu. Men han ville inte vara elak så han tänkte just be henne att fortsätta, men det gjorde hon självmant.
- Min bror stod inte ut, en dag hoppade han framför ett tåg. Samma natt som jag fyllde fjorton. Han lämnade ett fyra sidor långt datorskrivet brev till mig, och till mamma och pappa lämnade han bara ett. Dom förstörde hans liv så han tog livet av sig.
Sarahs tårar rann och hon snyftade.
- Han- Han... Han var den ända som någonsin lyssnade på mig. Och sen bara lämnade han mig. Och nu låtsas mina föräldrar vara sams, men dom fortsätter ändå. Dom fortsätter att bråka om vårdnaden, men nu gör dom det osynligt, dom försöker skämma bort mig. Trösta mig. Vara några dom inte är, dom verkar inte förstå att Simon är död. Borta för alltid. Jag har ingen. Ingen alls. Den ända jag hade lämnade mig och därför stack jag. Jag ville inte vara hemma längre.
Robin satt mållös. Tjejen hade vart med om mycket. Nästan samma sak som han själv. Kanske var det värre för henne, kanske inte, kanske lika illa. Att förlora någon var alltid att förlora någon.
- Min farsa dog i våras, den tredje april för att vara exakt. Han stack iväg på kvällen för att köpa en kvälls-tidning med kom aldrig hem igen, viskade Robin.
- Vänta, den tredje april sa du? Flämtade Sarah.
- Ja, sa Robin och kände hur ögonen började brännas precis som om någon hade tänt på dom.
- Det var då Simon hoppade! Min brorsa alltså!
Sarah och Robin såg på varandra. Deras ögon var förvånade, det var ett läskigt sammanträffande. Men i bådas hjärtan tändes ett hopp. tänk om, tänk om det här på något sätt vad ödet. Två personer som hade förlorat någon de älskade exakt samma kväll. Och som sen möttes några månader senare.
Sarah kom plötsligt och tänka på hur hon hade bett om en ängel dagen innan. Tänk om Robin var den ängeln, det lät töntigt men kändes betryggande.
Efter några minuters tystnad började de båda känna sig lite besvärade.
- Så, du tänker inte åka hem eller? Sa Robin mest för att bryta tystnaden.
- Aldrig i livet, sa Sarah. Jag hatar dom båda, föräldrar suger. Eller, jag menar... Mina föräldrar.. Alltså. Åh, förlåt.
Robin log mot henne, hennes skamsna blick fick honom att må lite bättre.
- Det är lugnt. Och förresten så får du bo här om du vill. Några dagar iallafall. Min morsa är på någonting med jobbet i Stockholm. Hon har jobbat extra mycket sen... ja, sen farsan dog.
- Tack, det vore jättesnällt om jag bara fick stanna någon dag, sa Sarah tacksamt. Vad heter du förresten?
- Robin, och du då?
- Sarah.
- Okej, trevligt att träffas då Sarah, skrattade Robin.
Sarah nickade. Och hon log. Det var längesen hon hade visat sitt leénde för någon. Hennes liv hade vart så gott som meningslöst då det plötsligt kom en kille och gjorde det meningsfullt igen. Iallafall tillräckligt meningsfullt för att hon skulle stå ut lite till.
Hon tog Robins hand i sin och såg på honom.
- Om inte du hade funnits så hade jag säkert vart död nu, viskade hon. Du är precis som en ängel som bara kommer och gör allting så mycket bättre.

Vad tycker ni, ska jag fortsätta med den, eller inte?
Långt långt avsnitt, jag vet. men jag hoppas att någon orkade läsa.
kommentarer är det som får en att vilja fortsätta.
så kommentera, bra och dålig kritik är välkommen.
VAD TYCKER NI?

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8)

Ehlsson - 24 okt 06 - 01:43- Betyg: