Häxförbanelsen [del13] |
”Men kanske Malin skulle kunna ta Fia” sa Mike plötsligt. Mike tog telefonen och slog ett nummer. ”Hej Malin skulle du vilja ta hand om Fia ett tag? Jag måste åka till Stockholm med Matte väldigt snart” sa han. Det blev tyst en stund. Sen sa Mike. ”Tack Malin du är en ängel” sa han. Mike la på och tittade på mig. ”Malin kommer om 2 timmar” sa han och log. Mike tog fram en väska och lade ner lite saker i den. Efter ett tag kom Malin. ”Hejsan” sa hon. ”Hej ängeln” sa Mike. ”Ska vi åka?” frågade han mig. Jag nickade. Malin sa hejdå till oss och vi gick ut. ”Vem är Malin?” frågade jag ”En kompis” svarade Mike. Vi ställde oss och väntade på bussen. ”Vart ska vi åka?” frågade Mike. Jag hade inte tänkt på det. ”Jag vet faktiskt inte” sa jag. ”Kanske till Stockholm” sa jag. ”Okej” sa han. Vi steg på bussen och satt tysta bredvid varandra. Mike med Matte i knäet. Jag tittade på dom. Jag ville verkligen inte skilja dom åt. Vi steg av vid tågstationen. Vi köpte tre biljetter till Stockholm. Det var knappt någon väntetid. Vi gick och satte oss på tåget. När tåget startat så slog jag på min mobil. Jag hade tre olösta medelanden och fyra missade samtal. Jag kollade meddelandena. Ett från Comviq, ett från Jenny, och två från ett okänt nummer, Jag läste dom. Jenny hade skickat ett sms där det stod: Ha den äran det är din födelsedag idag! Idag blir du 16 år! Grattis! Jag läste meddelandet många gånger. Jag fyllde 16 idag. Jag öppnade dom 2 meddelandena: Du kommer inte undan. Vi ser varje steg du tar. Jag rös. Vilken var det som skickade såna sms till mig. Jag öppnade det sista meddelandet: Amelia. Det är jag Peter. Madde är tillfånga tagen. Jag har tagit mobilen för att kunna skicka ett sms till dig. Jag är i Stockholm. Hoppas det går bättre för dig än vad det går för mig. Jag läste meddelandet om och om igen. Peter var fortfarande fri. Jag tittade på Mike och Matte. Båda sov. Mike rörde sig oroligt. Jag lutade mig fram och rörde vid hans panna. Jag kom in i hans minnen och tankar. Vilken röra. Alla hans tankar och minnen låg utspridda. Jag letade bland dom. Där var ett. Det måste va Miranda. Gud vad vacker hon är. Där är måste vara begravningen. Vad mycket vit. Där var en bebis. Det måste vara strax efter Fias födsel. Jag letade vidare. Där var en tanke. Nej. Han är ju livrädd för att förlora Matte. Jag letade vidare bland alla tankar och minnen. Där var ett. Va? Jim och Madde är ju med i det. Vad lika Mike och Jim är egentligen. Jag letade vidare. Vem är det? Jag tittade på minnet. Men herre gud! Det är ju jag som bebis. Jag känner igen den där klänningen. Det är min dop klänning. Men vänta nu. Jag döptes ju aldrig. Varför känner jag igen den. Hänger den inte i mammas garderob? Jo det gör den. Tittade alltid på den när jag var mindre. Har jag träffat Mike innan? Jag kände att han höll på att vakna. Jag drog mig tillbaka.
|
|
|
|
