Amigo, försvinn inte ifrån mig! |
Det var november och kallt. Det snöade isbitar, tja, inte riktigt, men det kändes som det. jag kom till stallet tidigt. Klockan var nog inte mer än åtta, men Lina och Sofia var redan där. Dom var i sadelkammaren och Sofia höll på att putsa Lollos träns.
- Hur går det? frågade jag och satte mig på en ledig pall.
- Bra, tack, sa Sofia och log mot mig.
Lina vände sig också mot mig.
- Varför är du här så tidigt?
- Jag tänkte rykta Amigo en stund och, ja, vi ska ha främmande idag, så jag kan inte stanna så länge.
- Hur länge kan du stanna då?
Det var Sofia som frågade.
- Till elva ungefär. Mormor och morfar kommer vid tolv. Det tar inte så lång tid att cykla hem.
Sofia och Lina nickade båda två.
- Nej, nu måste jag faktiskt gå, sa jag.
Jag hämtade ryktborste och hovkrats och traskade iväg till Amigos box. Jag såg huvudet som hängde långt utanför boxkanten. Han gnäggade.
Först nu upptäckte jag hur kall jag egentligen var. Fötterna kändes som isklumpar, och händerna likaså. Jag skyndade mig att öppna boxdörren och krama Amigo. Hans sammetslena mule snuddade vid min rödfrusna kind och jag riktigt njöt.
- Nu ska jag borsta dig lite, gubben, sa jag och kappade Amgio på halsen. Sedan började jag borsta, med lugna tag. Han såg ut att riktigt njuta. Han stod till och med och hängde med huvudet.
Jag stod där och småpratade lite med honom medan jag borstade. jag vet inte hur länge jag stod där, men plötsligt kom Lina förbi ute på stallgången. Hon ledde en fux med stjärn. han hette Domino.
- Vart ska du gå? frågade jag henne.
- Oj, utbrast hon och var nära att tappa grimskaftet som hon höll i. Jag såg dig inte!
- Förlåt, sa jag och kunde inte hålla mig för skratt.
- Jag ska ta ut Domino i hagen, ska inte Amigo också ut?
- Jag vet inte, men jag tror det.
Just då kom Sofia förbi. Hon stannade vid oss.
- Jag pratade med Jesper, sa hon. Amigo ska också ut. Jag kan hämta grimma och grimskaft om du vill.
- Det var snällt, sa jag. Men det finns här. Kan inte du sätta på honom grimman medan jag lägger tillbaka de här?
Jag böjde mig ner och tog upp borsten och hovkratsen från golvet. Jag skyndade tillbaka med dem.
Bara några minuter senare var vi på väg till hagen. Det fanns redan några hästar där. När vi stannade framför grinden kom de travande. En skimmel som heter Rose gnäggade högt.
- Hej gumman! sa Lina och kappade henne på nosen och strök med handen längs den mjuka mulen.
När vi hade släppt hästarna gick vi tillbaka till stallet.
- Vad ska vi göra nu då? undrade jag.
- Vet inte, sa Sofia och ryckte på axlarna.
Vi gick in på kontoret.
- Har ni nån mat med er? frågade Lina och klappade Tufsen på nosen. Tufsen, det var en stor svart hund, Jesper ägde honom.
- Nej, svarade jag. Vi ska äta med mormor och morfar.
- Det blir väl kul?
- Vadå?
- Att din mormor och morfar ska komma och hälsa på. Jag önskar att mina kunde göra det lite oftare.
Sofia såg riktigt besviken ut.
- Och jag önskar att mina kunde göra det lite mer sällan!
Då brast vi ut i skratt, alla tre.
Men plötsligt slutade vi skratta, för Erika kom inrusande på kontoret. Hon grät.
Två andra flickor kom in samtidigt.
- Men vad är det som har hänt? undrade Lina och kramade Erika. Berätta!
- Det är...Amigo! grät en av dom andra flickorna och jag kände hur jag blev alldeles kall. Vad hade hänt med Amigo?
Jag släppte ju nyss ut honom i hagen. Jag hade ju sett honom trava iväg med de andra. Glad och lycklig. Han kunde väl inte vara...Nej!!
|
|
|
|
