Allt började en onsdag (forts7) |
Rasten är på femtio minuter, hur kan man vara så dum så att man lägger ett schema på det sättet?
Alla i min grupp, alltså halva klassen gick upp till stan, och jag sitter ensam i en korridor utanför klassrummet vi ska vara i.
Klockan verkar ha stannat, men det har den inte, den går bara så otroligt sakta…
MP3’n är i full gång med att spela upp musik. Då och då kollar jag upp från blocket jag har i knäet och lyssnar fundersamt om det var några röster jag hörde där utanför.
Jag öppnar min väska som är nedsatt bredvid mig, och tar upp en bit bröd som vi bakade på hemkunskapen för någon timme sedan.
När jag ska svälja så riktigt känner jag hur torr halsen är, och hur svårt det är att svälja den lilla brödbiten.
Kanske tio minuter senare öppnas dörren till den här byggnaden, och in träder Hine.
- Vart har du varit? Undrar han flåsande.
- Jag har suttit här i… Jag sneglar upp på klockan. – Ungefär trettio minuter.
- Oj… Varför? Undrar han och sätter sig bredvid mig.
Jag berättar, och några minuter senare så kommer våran lärare och resten av klassen,
Schero ger Hine en ogillande blick.
Hines ansiktsuttryck blir till en arg min, och sedan reser han sig bara och går in i klassrummet han med.
Jag följer efter, men sitter först still i några förbryllande sekunder.
”Åh, vad jag önskar att den här dagen var slut!” Tänker jag då jag sitter med matteböckerna uppslagna framför mig.
Klockan tickar på, även om den fortfarande verkar stå stilla.
Dom här fyrtiofem minuterna matte är snart slut, och jag står och väntar på Hine, i korridoren där bara jag fanns för några timmar sedan.
Jag tar en omväg, förbi Ica, på vägen hem.
Dörrarna skjuts åt sidan där jag kommer, och jag slinker ganska lätt emellan ett äldre par fram till godishyllorna.
Sura nappar och geléhallon är bara två av flera sorters godis som faller ned i min påse.
Snart står jag i kön, och snart så ser jag vem det är jag har framför mig.
Jag låtsas att jag inte har sett honom.
- Nämen tjenare, Naki! Hörs den sträva rösten.
Jag vrider motvilligt huvudet mot honom, och det där leendet…! Hu! Det ger mig rysningar i hela kroppen.
- Hejsan… Säger jag, lite uttråkat, men jag känner hur leendet växer till sig.
Snart blir det Scheros tur och han betalar för sin Marabou schweizer nöt.
Min tur att betala.
- 17,50 då… Säger den kraftiga damen i kassan.
Jag hinner knappt reagera, utan står där som förblindad över hennes rödmålade läppar och isblåa ögon.
- Jag har bara femton… Får jag fram då jag inser att det inte räcker till.
- Då får du gott gå och lämna det där. Säger hon och ser sur ut.
- Nej, vänta… Schero kommer fram till mig och singlar lätt ned 2,50 i hennes utsträckta hand.
- Tack. Viskar jag till honom.
Och då ger han ifrån sig det där ohyggligt härliga leendet och blinkar åt mig.
Om mamma hade känt i min panna nu hade hon direkt sagt att jag hade feber, för oj så varm jag blir.
Jag går snabbt ut ur butiken för att glömma den lilla pinsamheten, men han följer med bredvid mig, så tätt att hans svarta kappa snuddar vid mig.
Jag biter ihop och försöker att ignorera den där jobbigt härliga känslan.
Så fort vi kommit ut ur butiken så känner jag hur hans hand försöker att ta tag i min, men jag stoppar den istället i fickan.
Jag sneglar till på honom, och ser att han suckar.
- Ja… Vi ses på måndag då. Stannar jag plötsligt och säger.
- Du får pengarna då, om det är okej.
- Det är lugnt… Det var typ bara två spänn, behåll det. Säger han och närmar sig mig.
- Tack…
Jag känner hur hans hand stryker min ena kind och hur han närmar sig mig.
Jag tar ett steg bakåt, och undviker den scenen han ville skapa.
- Sorry Schero. Säger jag och vänder mig om.
Han suckar tungt, men verkar ge sig.
Kylan börjar bita tag i mig, och det slutar med att jag springer hem.
Jag kommer hem, mamma verkar inte vara hemma.
- Hallå? Mamma?
Ingen svarar.
Jag träder in i köket utan några problem med flyttkartonger, mamma måste ha tagit bort dom.
På köksbordet ligger det en liten lapp.
Du borde skrika, för jag har tagit henne.
”Va?” Jag läser samma mening om och om igen.
Sedan ringer jag mammas mobil, medan jag känner hur oron vill börja sprida sig.
Signalerna tjuter i luren, men sedan dör dom bort.
Och så gör allt ljud runt omkring mig, och så gör även ljuset runt omkring mig.
Jag slår upp ögonen, och jag ligger nedbäddad i min säng.
- MAMMA?! Ropar jag direkt.
Mamma kommer instörtandes i rummet.
- Åh, gumman! Du har vaknat!
- Vad var det för lapp? Vem hade tagit dig? Hur mår du? Frågorna vräker ut ur munnen.
- Va? Vad är det för lapp du pratar om?
- Det stod: Du borde skrika, för jag har tagit henne. Och så ringde jag din mobil och du svarade inte och…
Hon trycker sina fingrar mot mina läppar för att tysta mig.
– Den enda lappen som låg på bordet var den JAG hade skrivit, där det stod att jag var ute och handlade. Och sedan när jag kom in så låg du avsvimmad i vardagsrummet, framför Tv:n.
– Men lappen… Jag…
Jag förstår att det är meningslöst, jag inser att hon inte kommer att förstå, hur jag än försöker att tala om det för henne.
Jag suckar bara och lägger mig ned igen, och kollar sedan ut genom fönstret.
Klockan är bara åtta, och mörkret har redan tagit över himmelen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ILoveCross_ - 10 okt 06 - 03:09- Betyg:  | JÄTTE BRAA ^^
Du ha talang (:
Läst alla delarna nu men pallade inte kommentera alla, (:
Men hoppas du skriver en fortsättning snart (:
Take care (F) // AnnaaH ™ | | JennnyJ - 7 okt 06 - 17:46 | | JÄTTE BRA! | | snyggast93 - 7 okt 06 - 06:38- Betyg: | | FORTSÄTT!!! | | Tofflan - 7 okt 06 - 06:12- Betyg: | jättebra!
guud va du är bra på att skriva!
det är så levande!
kram//tofflan |
|
|
|
