Död poesi. ? |
Det känns som om mina ord är slut,
Och jag klarar längre inte av poesi.
Alla dessa känslor visar mina sidor – så otrygga,
Och allt glatt blåser bort med löven.
Det är höst nu,
Och du sa att det jag betydde, - var obeskrivligt.
Jag behöver inga varma kläder,
Du ger mig allt, värme och kärlek.
Så sakta lyfter jag ifrån marken, och du gör mig fri.
Men klumpen i halsen är kvar,
Det känns som om mina ord är slut,
Och jag klarar längre inte av poesi.
Bubblande – den där känslan,
Jag viker upp mina ärmar och fortsätter emot tider – vi sett fram emot.
Men brevet du gav mig, så omedvetet,
Sköljde bort våra ljusa år, och nu är jag ensam,
Så ensam, i mig själv.
Min enda önskan någonsin, var att spendera min tid med någon som du.
När du stängt dörren,
Och lämnat mig så plötsligt här på tröskeln, känner jag efter,
Och inuti min själ söker jag.
Lampans dis är svagt – kan jag ro min båt iland?
Om jag hade en kniv,
Och bara ett val.
Jag skulle låtit våran höst omringa mig,
Och aldrig mer sårat dina ord, aldrig mer sårat dig.
Det känns som om mina ord är slut,
Och jag klarar längre inte av poesi.
|
|
|
|
