Undulatänglen |
Jag hade precis vaknat. Lamporna ovanför buren stod tända. Jag hörde någon fågel säga något, men jag förstod inte riktigt vad den sa. Jag kände mig hungrig och ville ha mat. Jag hoppade till en pinne där matskålen var. Igår hade mamma lärt mig hur man skulle äta fröna. Hon sa till mig att jag var en stor pojke som kunde äta själv nu. Jag skalade fröet och åt de, så som mamma lärt mig. Det var gott. Igår lärde hon mig hur man skulle göra för att flyga också. Det gillade jag. Men när mamma sa till mig att sträcka ut vingarna och ta dom upp och ner, då lät det så lätt. Men det var inte så lätt dom första gångerna. Men jag var envis och ville flyga lika bra som min store bror och alla andra fåglar, så jag gav mig inte förrän jag hade lärt mig flyga. När jag ätit lite grann så ville jag vara med och leka med mina syskon. Dom var större än mig. Men inte mycket. Jag flög upp till min äldsta bror. Jag gillade honom. Ha var min bästa bror. Han ville alltid leka med mig. Han och jag och ett par kompisar vi brukade ha brottningsmatcher. Det var jätte kul. Vi sluta inte förrän mamma och pappa sa att vi skulle sluta. Egentligen vi ville inte sluta brottas. Men sen brukade vi leka andra lekar istället. Det fanns en leksak som hade massa ringar. Där brukade vi leka och se vem som kunde sitta i ringen längst. Jag brukade vinna den leken. Det var nog för att jag var minst och inte vägde så mycket, och då så vinglade ringen inte så mycket som den gjorde när dom äldre satt där. Jag hade också en jätte snäll storasyster, men hon ville inte leka på samma sätt. Hon ville helst leka själv, och sitta och titta i speglarna. Mina andra syskon flög nästan hela tiden och kunde inte sitta still. På kvällen när lamporna släcktes så var det dag att lägga sig. Jag sov hos mamma och pappa och min storebror på en pinne som var högst upp i buren. Innan vi somnade sa alltid mamma och pappa, ”God natt våra älsklingar,” till oss. Mamma och pappa sade till mig att jag inte fick kvittra när vi skulle sova. För då kunde jag väcka andra fåglar. Och jag gjorde som dom sa. Nästa morgon vaknade jag när lamporna tändes. Jag flög ner till matskålen och åt lite. Som vanligt lekte jag med storebror och med dom andra kompisarna. Efter ett tag så kom det en människa som öppnade buren. Alla fåglarna i buren blev tysta. Jag stod bredvid min bror. Han sa att jag skulle vara lugn. Jag gick närmare honom. Sen stoppade människan in en håv. Vi blev rädda och försökte flyga ifrån den. Sen såg jag att min store bror blev fångad i håven. Jag blev så rädd. Jag började skrika allt vad jag kunde. Jag hörde min bror skrika. Han va rädd, det såg jag på han. Mamma och pappa kom till mig. Dom var rädda dom med. Mamma var jätte ledsen. Pappa pussade på mig och sade till mig att människorna var så taskiga ibland att dom fångade upp fåglar ibland. Sedan började alla fåglar leka igen. Alla utom jag. Jag ville inte leka utan min bror. Jag ville att han skulle leka med mig. Jag ville ha brottningsmatch med honom. Jag satt kvar på pinnen där vi brukade leka. Jag ville inte vara med dom andra fåglarna nu. Jag skulle vänta tills min bror kom tillbaka. På kvällen när familjen gick och lade sig kom mamma ner till mig. Hon sade till mig att min storebror aldrig kommer tillbaka, och att jag inte kan göra något åt det. Jag följde med mamma till resten av familjen. Dom hade somnat redan. Hela natten var jag vaken. Jag kunde bara inte sova. Jag var rädd och saknade honom så mycket. Jag tänkte på vilken fin blå undulat han var. Jag hoppades att han hade det bra. Bättre än han hade det här. Hela dagen ville jag inte leka med mina kompisar. Jag satte och tänkte på brorsan. Och natten där på hade jag svårt för att sova. Men tillsist gjorde jag det. Jag hade den mest fantastiska drömmen. Jag drömde att storebror hade kommit tillbaka och att jag och han lekte hela dagen och hela natten. När det hade gott en vecka ungefär, så hade jag börjat glömma det, eller inte glömma men slutat tänka på det. Jag lekte med dom andra och hade det roligt. Jag kvittrade och jag flög som innan. Men en dag så hände det igen. Människan kom och stoppade in samma håv som han fångat min bror med. Jag blev liv rädd igen. Jag flög till mamma och pappa. Dom pussade mig och sa att jag skulle flyga iväg ifrån håven. Mitt hjärta bankade så hårt att jag trodde det skulle gå sönder. Plötsligt blev jag fångad. Jag flaxade allt vad jag kunde. Jag ropade på hjälp och pappa försökte hjälpa mig. Men människan hann stänga buren innan. Människan stoppade ner mig i en liten trång kartong låda. Jag försökte bita sönder kartongen men det gick inte så bra. Jag var rädd. Jag gillade inte människor längre. Första gången jag såg en människa trodde jag dom var snälla, för dom gav oss mat och vatten. Men sen så bara fångade dom oss. Jag satt länge i den mörka trånga kartong lådan. Sedan såg jag något som täckte det lilla hålet i lådan. Det var ett öga. En pojkes öga som kikade på mig. Efter långt om länge öppnades kartongen. Det jag såg framför mig nu var en bur. Ja hade i och för sig väntat mig att jag skulle få se en bur. Men det var inte denna buren jag ville till. Jag ville till den buren där mamma och pappa, och mina syskon och kompisar var. Men dom fanns inte här. Här var det bara en pinne e liten skål med konstiga frö och en vatten skål. Det fanns inga andra undulater och det fanns inte häller några leksaker. Vad var detta för ställe? Jag ville inte gå ut ur kartongen. Men jag var illa tvungen. För det kom in en hand som knuffade på mig. dom stängde bur dörren och sedan tittade dom på mig. Jag gillade inte detta. Jag längtade efter mamma, pappa, men det var ändå storebror jag längtade efter allra mest. Jag vill inte äta och inte dricka. Jag satt bara på en pinne. Det verkade som att människorna trodde att jag var sjuk. Dom tog mig till ett djursjukhus, där blev jag undersökt av massa andra människor. Jag försökte bita dom men det var en som höll i mitt huvud så jag hade ingen chans att försvara mig. Efter en stund släppte dom in mig i den läskiga buren igen. Jag vägrade att äta. Jag ville bara hem till min familj. Men det verkade inte som att människorna tänkte ta hem mig. När det hade gått ett tag så började jag känna mig konstig. Ja mådde inte bra. Jag kände längtan hela tiden. Min syn började bli dålig. Plötsligt kände jag mig yr, och jag hade ingen balans. Sedan bara föll jag ner på marken. Allting snurrade. Men jag såg at det var en människa som kom till buren. Hon sa något men jag vet inte vad. Sedan slocknade ögonen på mig.
Jag vaknade upp efter ett tag. Då var jag inne på det sjukhuset igen. Jag gillade inte det. Men sedan märkte jag att dom hjälpte mig. Människor hade faktiskt hjälpt mig . Men jag fattar inte. Om dom nu vill hjälpa mig, och vara snälla. Varför låter som mig då inte få som jag vill. Vara med min familj? Då hade dom varit änglar.
|
|
|
|
