Destination: Inspiration |
Produktivitet. Det var ordet som kom upp i Annas huvud den natten, när hon låg i sängen iklädd sin splitternya pyjamas hon fått av mamma den kvällen. Den var ljusblå, och något för stor, precis som hon ville ha det. Det var första kvällen på länge Annas mamma kom hem före Anna sov.
Produktivitet. Hon visste inte varför just det ordet som spökade i hennes hjärna just den natten. Det enda hon visste om ordet var att det fanns i startmenyn på datorn, först program, sedan produktivitet. Om man gick vidare då kunde man klicka på Microsoft Word, programmet som Anna alltid skrev sina noveller i, när hon inte hade papper och penna att skriva på. Men det var förut. Hon hade inte skrivit något på flera veckor nu. Brist på inspiration, menade hon varje gång hennes vänner klagade på att de inte hade något att läsa, och ville läsa – och bedöma - en av Annas noveller. Det var delvis sant, för hon hade ingen inspiration. Men det berodde mest på att hon hade tappat lusten. Hon ville helt enkelt inte skriva. Hon kände sig nästan som en maskin när hon rapade upp novell efter novell, den känslan fick hon bort när hon inte skrev.
Anna gick upp ur sängen den natten, för att ta ett glas vatten. Hennes röda hårsvall låg uppdelat, hälften på högra sidan om hennes axel, hälften på den vänstra. En del av hennes lugg, som egentligen var för lång för att kallas lugg, hängde över hennes gröna ögon, så hon kunde inte se riktigt ordentligt när hon kastade en blick på golvet med det orangea vattenglaset i sin vänstra hand. Det var då hon såg det. Den lösa plankan på köksgolvet såg ut att hänga i tomma luften, fast den var halvt fastklämd mellan de andra plankorna på golvet. Anna drack en klunk av vattnet och böjde sig ner över den bruna – liksom de andra plankorna på golvet – plankan och pillade på den med sitt högra pekfinger. Den var ordentligt lös, och Anna undrade för sig själv hur hon inte kunde ha märkt den, hon måste ju ha gått på den flera gånger? Till slut lyfte hon upp den helt och lade den åt sidan. Hon försökte titta ner i det lilla hålet, men det var ingen ting mer än bara golv – eller tak till källaren – som hon såg. Hon skulle just till att lägga tillbaka plankan när hon såg ett litet hål växa sig större vid platsen hon stod på. Det blev större och större, och till slut kunde hon inte göra annat än kliva ner i det svarta hålet. Hon kastade en blick uppåt samtidigt som hon föll längre och längre ner, men det enda hon kunde se var svart mörker. Hålet som hon hade hoppade ner i hade blivit förseglat.
Anna vaknade en timme senare i bottnen på hålet med en ömmande hand.
”Hallå?” sa hon och tittade runt där hon låg på stengolvet. Det var ett ganska stort rum, men det hade nog varit ännu större om väggarna inte varit täckta av bokhyllor - av träslaget ek - fulla med böcker. Det fanns två bord i rummet. På det första bordet fanns en dator. På det andra fanns pennor, papper, sudd, linjaler, ja, till och med fiberspetspennor och kolkritor. Hon undrade vad det var för en kreativ person som bodde där under jorden. Plötsligt hörde hon steg bakom sig. Hon vände sig tvärt om och såg en smal tjej med blont hår ner till axlarna och bruna ögon. Anna kände igen tjejen, men hon visste inte hur.
”Hej!” sa plötsligt tjejen och Anna ryckte till.
”V-vem är du?” sa hon skrämt. ”V-var är jag?”
”Jag heter Jenna,” sa tjejen, och hann inte fortsätta förklara var de var förrän hon blev avbruten av Anna.
”Jenna Alyssa Carter?” sa Anna, som hade fått tillbaka stadigheten i rösten.
”Vad du än gör, kalla mig inte något med Alyssa,” sa Jenna. ”Bara Jac.”
”Okej,” sa Anna. ”Men hur har du kommit hit? Du bor väl inte här?”
”Nejdå,” sa Jenna. ”Det är här jag och de andra figurerna som du har skapat i dina noveller håller till när du inte skriver i våra berättelser.”
”Blir inte det väldigt hackigt?” sa Anna. ”Jag skriver ju inte så ofta…”
”Ofta, nej,” sa Jenna med en ledsen min. ”Vi och de andra har varit här i två månader nu.”
”Men vänta ett tag,” sa Anna. ”Om du kommer tillbaka till där du är i berättelsen om jag börjar skriva, vad händer med figurerna i de som berättelser som jag är klar med?”
”Det vet jag inte,” sa Jenna. ”Inte förrän jag själv upplevt det. Men en del har ju försvunnit in i sina berättelser och aldrig kommit tillbaka. Vi vet inte vad som har hänt dem.”
”Men vad är det här för ställe, då?” sa Anna.
”Det här är källan till din inspiration,” sa Jenna. ”Det är hit du måste komma om du ska bli inspirerad.”
”Men jag har ju aldrig varit här förut,” sa Anna, som började tvivla på att det Jenna berättade var sant.
”Jo, det har du. Detta är ditt innersta,” sa Jenna. ”Men du har stängt det ute ett tag, så vi bestämde oss för att hjälpa dig på traven, öppna en länk.”
”Det räcker med frågorna, nu ska vi ha fest!” ropade någon glatt utanför rummet.
In kom en lång kille som hade mörkblont hår, bruna ögon och var vältränad.
”Är du Zack?” sa Anna och hennes ögon var stora som tefat.
”Ja, det är klart!” sa Zack och bollade runt med en jongleringsboll han hade i handen.
”Du kanske ska veta att han inte riktigt har fattat det här med inspirationen,” sa Jenna lågt till Anna och log sedan mot Zack.
”Okej,” sa Anna och förstod verkligen vad Jenna menade.
Jag menar, hon borde ju veta, eftersom hon stort sett skapat Zack (med lite hjälp på traven).
”Men om ni är här,” sa hon sedan. ”Var finns då piraterna?”
Hon såg sig oroligt om efter ett svärd i omgivningen.
”Var inte orolig, piraterna finns på ett annat ställe, vi är säkra från dem,” sa Jenna. ”Men nu ska vi ha fest!”
Hon satte igång med att hjälpa Zack med att pynta bokhyllorna. Anna stod där och stirrade några minuter innan hon beslöt sig för att sätta sig vid datorn. Den var redan inloggad, på en användare som kallades ’Anna’, så Anna antog att den var till för henne. Hon öppnade ’Mina Dokument’ och kunde se att det var precis som på datorn i hennes rum, alla dokument var samma som på den. Anna öppnade dokumentet där berättelsen om Jenna och Zack fanns. Hon undrade för sig själv om hon kunde komma på något att skriva.
”Om jag börjar skriva nu,” sa Anna till Jenna efter en stunds funderande. ”Kommer ni försvinna då?”
”Ja,” sa Jenna. ”Så skriv inte nu, är du snäll, för vi håller på med den här festen nu,” hon log vid tanken på ett gammalt minne. ”Du lyckas nästan alltid börja skriva just vid de tillfällen man vill stanna kvar här.”
”Skyll inte på mig,” sa Anna. ”Jag visste inte att den här världen fanns, så jag kan inte veta när jag ska eller inte ska skriva. Så…det ska vara fest här nere?”
”Ja,” sa Jenna. ”Men snart måste du tillbaka.”
”Varför?” sa Anna.
”För att du inte kan vara här för länge, andledningen till att du är här är för att du ska finna inspiration,” sa Jenna.
”Har du gjort det?” frågade Zack med stora ögon, trots att han inte förstod det där med inspirationen.
”Jag vet inte,” sa Anna. ”Jag kanske har det. I så fall så kommer jag få idéer när jag kommer tillbaka hem.”
Plötsligt kom en pirat fram ur en av bokhyllorna. Det var svårt att säga hur han såg ut, för han rörde sig snabbt.
”Jac! Göm dig!” ropade Zack.
Anna vände sig om mot piraten som måttade en spark mot hennes huvud. Den träffade och allt blev svart.
”Anna…Jag tror hon vaknar nu,” hördes en röst ovanför Anna och hon öppnade ögonen. ”Anna, har du vaknat nu?”
Det var hennes mamma, pappa och storasyster som stod vid hennes säng, en sjukhussäng.
”V-vad gör jag här?” sa hon förskräckt.
”Du ramlade inatt,” sa hennes mamma. ”Du har fått hjärnskakning, vännen.”
Annas mamma log lättat.
”Jag är okej nu, kan jag åka hem?” sa hon när hon hade blivit undersökt av en undersköterska.
”Ja, nu får du åka hem,” sa undersköterskan, som hette Doris.
Hon hade kort blont hår och var en kraftig kvinna. I handen hade hon ett anteckningsblock och en penna.
Yes, tänkte Anna. Äntligen fick hon åka hem. Hon hade sådan lust att skriva, det var obeskrivligt. Direkt när hon kom hem satte hon sig vid datorn och började skriva. Hon lyckades skriva nästan sju sidor, innan hon var för trött (delvis ett symptom av hjärnskakningen). Innerst inne i hennes hjärta kunde hon höra ett jubel. ’Du gjorde det, Anna! Du gav liv åt din inspiration!’
|
| Kommentarer | | Mp3 - 5 jan 08 - 18:44 | | Annorlunda, men bra, riktigt bra :) <3<3 |
|
|
|
