Objekt. |
efter vinterns snö som gömde allt, står jag nu blottad.
blottad med alla mina tankar, allt som jag försökte så länge dölja.
du sa "du har la själv tänkt på det någon gång"
jag sa nej, jag menade ja.
Men det spelar ingen roll, jag ser dej inte längre.
allt är borta, så som snön.
det var det jag skyllde på, jag glömde dej.
Egentligen var det DÍG jag skyllde på, men det glömde jag.
Du sa att jag borde vara stolt över mej själv, och det är jag,mer än någonsin.
Jag undrar om du ibland ljög om det med.
Du sa så mycket, jag säger att jag inte ens kommer ihåg hälften,jag kommer ihåg allt.
Min kropp har du redan fått nog av, du säger "jag har tröttnat"
Min själ fick du aldrig, det enda riktiga.
Min kropp var det objektet du kallade ditt, där satt din stämpel.
Var du någonsin nyfiken vart jag fanns nånstans?
vad jag egentligen kännde ?
Tänkte du någonsin på vad jag sa, vad jag menade ?
Du skyller på snön, det var det som fick dej att ständigt bevaka det objekt som du
kallade ditt.
Du tänkte aldrig djupare än snön,
du skyllde på att jag använde det som min mask.
Du var aldrig här när snön tynat bort,
kanske var du rädd,rädd för att objektet du kallade ditt, även hade en själ.
|
|
|
|
