Vart tog jag vägen? |
Jag har skrikigt och spottat golvet blött medans jag sörjt över att vara den jag är. Förstår ingen att det är ett rop på kärlek?
Jag skrek ut allt ont ur kroppen och mamma fick bränn märket av de svidande orden jag uttalat mig om. Förstår ingen att allt jag behöver är kärlek?
Och jag kan se en mygga sätta sig på min tumme. Det är en evig tystnad tills jag halvt dödat den med handen. Förstår ingen att allt jag vill är att inte vara ensam?
Och jag tittar på myggan och ler, sedan säger jag med min dova stämma:
- Alla lider mer eller mindre. Jag är inte ensam.
Och jag tittar på myggan och skäms. Det är en evig tystnad tills jag dödat den med ett kladdigt glasspapper. Sedan säger jag med min dova stämma:
- Nu är ditt problem löst, men mitt finns kvar...
|
|
|
|
