Rädda Mig |
Att inte vara två om allt är för mig en vardag.
Att alltid göra saker själv på egen hand, inte för att jag har valt det själv utan alla andra har format mig till en ensam person.
Jag trivs väl.
Ibland mår jag så bra och jag skäms inte när jag går förbi alla ensam.
Men ibland så är det pest att gå förbi och se alla andras glädje, att se hur kära de är.
Då kan jag bara plötsligt börja gråta, lite tårar som tränger fram, och jag tänker att jag aldrig kommer att få känna den lycka och trygghet som de känner. Vad har jag gjort för fel i mitt tråkiga liv för att förtjäna detta?
Jag väntar varje dag på att någon ska rädda mig ur min ensamma vardag.
Men det är aldrig någon som vill rädda mig helt.
De räddar mig halvt, och sen så lämnar de mig med ett halvt hjärta kvar.
|
|
|
|
