Jag vet. |
Och mitt paraply är trasigt.
Alla tankar har fallit ner – från den mörka himlen.
Död poesi – kallade dom det.
Den sista tåren har fuktat min vita kind.
Jag har bestämt mig – aldrig kolla bakåt, tro – på det som lever.
Men…
Jag står inte längre på bron och kollar förbryllat ner på folket.
Dom säger att jag inte ens står under – dom ser inte.
Och fast inte ens en skugga syns till, kan jag höra det ;
- dina andetag.
att ta på någonting, och att verkligen kunna – känna.
Är inte samma sak.
Inte ens samma – tanke.
Och du har det – som dom andra inte lyckats fånga,
Det som dom – blundar för.
Att hitta allt liv, i detta ljusa mörker.
Du lyckas med allt – och med bokstäverna.
Jag kan inte beskriva sånt här– alla tunga tankar har lagt sig över mitt huvud nu.
All rädsla jag egentligen inte kan dölja – gå inte iväg.
- DU TILLHÖR MIG.
alla svikna löften har fått namn och du – det värdefullaste utav alla.
Vinden tar tag i trädet,
Blåser iväg löven som vågat släppa taget – som vågat ge sig av.
Att kunna lämna allt bakom sig – att kunna förlåta de redan ledsna.
Jag tror inte på en förändring – inte nu.
Men trots att mitt paraply är trasigt,
Av alla tankar – som så plötsligt slog ner ifrån den mörka himlen.
Vet jag – du är med mig.
|
|
|
|
