På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Rakbladen är mitt liv del 28 [Lägeresan, del 1]

Det har gått ett par dagar sen Linus var här sist nu. Han lämnade mig med de där orden om att han ville bli min pojkvän och det där. Vad ska jag göra? Jag har pratat med Tess om det, men det enda svar jag får av henne är att jag ska göra det som känns rätt. Men tänk om jag inte vet vad som är rätt? Tänk om jag väljer fel? Kan ingen bara peka ut vägen jag ska gå? Kan ingen bara göra det? Jag orkar inte ta massa beslut, det blir bara fel ändå.

Nu har jag kommit tillbaka till psyket, och jag har fått strikta order. Jag får inte, under några omständigheter ta av mig bandaget som är virat runt min vänstra arm. Såren är för "färska" och för triggande för de andra patienterna. Jag suckar, varför kan jag inte ens få plåstra mig själv? Det är en av de få sakerna jag älskat här i livet, om man bortser från att skära sig blodig, älskade jag att plåstra om mig, vadda såren och det där. Det är som på tv, när de "bryter ner människornas självförtroende och bygger upp det igen". Exakt så känner jag för skärandet och omplåstringen.

Snart får vi veta att vi ska på läger. Jag som legat inne på mitt rum och deppat hela dagarna blir inte speciellt glad över beskedet. Jag vill inte ha massa skötare som springer omkring med mig ute som en jävla hund i koppel. Det räcker med att de kontrollerar minsta steg jag tar. De kollar min arm var och varannan timme, för att se att jag låter såren vara och inte kliar sönder dem. Fan oxå, varför ska de vara såna hökar över mig? En tjej jag känner, Linn heter hon, spyr upp sin mat varje gång vi ätit, men ser skötarna det? Nejdå, de har fullt upp med att spionera på mig. Jag känner mig iaktagen till och med när jag blundar, för jag vet, att en kärring står där och glor på mig när jag sover. Jag vet, för jag har hört deras röster och skratt. Jag är ju som sagt, psykhemmets vidriga, bisexuella psykfall. Jag undrar om kärringarna som säger det, ens vet vad jag heter? Nästan så man borde skära in BELLA i pannan. Undrar vad de skulle säga då? Nej usch, jag ska inte tänka så. Jag måste bli frisk, jag måste ut härifrån!

När vi kommer fram till lägret suckar jag genast när jag ser att stugornas fönstren har galler. Vi hade inte ens behövt göra oss besväret att åka hit, det är ju som psykhemmet för i helvete! Jojjo petar på mig och ler lite svagt. Men det är något med hennes blick som gör mig orolig. Planerar hon något? Ska hon ta livet av sig? Jag börjar skaka, börjar tänka på lilla Elsa som jag träffade första gången jag kom till psyket. Den där lilla underbara 12 åringen som led av både borderline och shizofreni, hon som skar in mitt namn i sin arm innan hon dog. Hon var min lilla ängel, medan alla andra hatade henne. Hon var, enligt skötarna, den 'sjukaste och mest farligaste' människan som legat inlagd här. Den sidan märkte jag aldrig av Elsa? Hon och jag träffades bara i hemlighet, eftersom hon låg inspärrad i ett tvångsrum. Ingen visste om det, jag sprang dit på nätterna. Gav henne rakblad och cigg. Men jag tog alltid ifrån henne rakbladen när jag gick, så hon inte skulle kunna skära sönder sig. Men en dag glömde jag ta med rakbladet och nästa dag var hon död. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för det.

Vi delas in i grupper, vi ska vara typ fem i varje stuga. Jag hamnar tillsammans med Jojjo, Klara, Sissy och Erik. Jag ler för mig själv. Erik är som en av oss patienter, han är inte som de andra skötarna, han sitter inte på någon hög pedistal och tycker att vi är äckliga. Han är riktigt rolig och han vet vad jag tycker om honom, han vet att jag är honom evigt tacksam för att han tog hand om Tess och Jenny.

Erik säger åt oss att vi ska fixa iordning våra sängar, medan skötarna ska fixa mat. Vi går upp och väljer rum. Jag hamnar med Klara och Jojjo, medan Sissy hamnar med Erik. De verkar ha något på gång, för Sissy log stort när hon fick veta att hon skulle sova med Erik. Det var härligt att se henne le, det hade jag aldrig sett. Hon var annars alltid den där tysta personen i hörnet, med luggen för ögonen som alla gick förbi. Hennes armar var nog det enda som drog till sig blickar. De var ilsket röda, trots att hon inte skurit sig på ett år, så såg hennes ärr ut som färska sår. Det var faktiskt ganska läskigt. Vi blir inlåsta i våra stugor som vi skulle vara några jävla djur och Klara springer upp och hämtar sitt ciggpaket.

Vi samlas vid köksbordet och tänder varsin cigg. Jag låter min blick fara över rummet, granskar var och en men fastnar vid Jojjo. Det är något med henne, hela hennes sätt, hennes blick, hennes röst, hennes sätt att sitta, att bara finnas till som får mig att rysa.
"Jojjo?" säger jag lågt och hon tittar på mig. Hennes blick är tom. "Hur är det med dej?" Hon försöker undvika ciggen, men snart börjar tårar rinna längs hennes kinder och hon släcker ciggen mot handleden.
"Jag ska dö ikväll" säger hon högt. Jag blir rädd, inte bara för att hon säger att hon ska dö, utan för sättet hon säger det på. Hennes röst är inte ledsam, eller låg, utan tvärtom, den är glad, tydlig. Hon verkar veta vad hon vill. Jag biter mig i läppen. Den här gruppen har blivit som en familj, vi har en sån bra grupp, även om vi är deppiga och hatar våra kroppar, mår vi bra tillsammans vi fyra. Men nu ska balansen förstöras, ska våran mur rivas ner nu när den står som stadigast? Orkar jag med att mista ännu en nära vän?
"Hur då?" piper Klara och jag ser hur hon börjar skaka, hon och Jojjo är tillsammans sen en tid tillbaka.
"Jag ska hänga mig" viskar hon och Klara greppar Jojjos hand.
"Varför? Jag älskar ju dig" Klara låter så rädd, lika rädd som ett litet barn. Jag känner igen mig så jävla mycket, jag ser hur hjälplös och rädd Klara verkar vara, lika rädd och hjälplös som Tess varit de gångerna jag försökt tagit mitt liv. Jag får dåligt samvete.

Klara greppar nervöst ännu en cigg och tänder den. Hon darrar så mycket att det tar henne säkert fem minuter att få fyr på den. Jojjo tittar ner på golvet och suckar, stämingen är dålig, ingen vet va de ska säga, den enda räddare den den andra för det Jojjo sagt. Jag granskar Jojjo, hennes armar och ben är totalt sönderskurna. Hon är den mest självdestuktiva människan jag någonsin träffat.
"Bella?" säger hon plötsligt och tittar upp på mig. Jag hajar till och hon ber mig följa med henne upp på rummet. Jag följer osäkert med upp. Hon sätter sig på sin säng och jag på min.
"Vad ville du prata om, Jojjo?"
"Vill du uppfylla min sista önskan Bella?" säger hon lågt och tittar på mig med lyckliga, men ändå tårfyllda ögon.

[kommer mer]

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Mandapanda - 1 nov 06 - 19:45- Betyg: