En ängel utan vingar |
En ängel utan vingar
Jag står på skolgården utan att säja ett ord, jag kollar bort mot vägen. Vinden blåser sakta tag i mitt blonda hår. Snön som precis har smält, gör så att vinden kan få gräset att gunga på andra sidan vägen. Träden som står vid staketet på skolgården vajar till och rasslar.
Jag ser bilarna, men inte bussen som jag ska med. Varför kommer den inte, tänker jag. Jag börjar sakta gå mot busstoppet.
När jag väl kommer dit så ser jag ett bekant ansikte, som genast skiner upp när det ser mig.
- Hej Milla! Utbrister Kim.
Jag tittar på hans djupblå ögon och sätter mig bredvid honom, blygt svarar jag:
- Hej, hur har du haft det i helgen?
Jag vrider lite på huvudet och studerar han. Kim har köpt en ny jacka, en svart och grå vindjacka. Han tittar på mig man han möter inte min blick, jag märker att han verkar besvärad av min fråga.
Äntligen möter han min blick, solen lyser i hans ansikte. Tårar, jo, Kim har tårar i sina ögon. Jag har känt Kim i ett år, men jag har aldrig sett honom visa sådana starka känslor.
Vårsolen är varm, men ändå så ryser jag. Kim vänder bort blicken för att inte visa tårarna som nu rinner ner för hans kinder. Då lägger jag armen om honom, lutar sakta mitt huvud mot hans axel. Jag viskar i hans öra:
- Kimmi, vad har hänt? Jag var borta en helg och när jag kommer tillbaka så är du helt förtvivlad! Snälla berätta, snälla Kimmi!?
Han tittar försiktigt upp på mig igen, jag är precis på väg att flytta mig tillbaka till min plats på den kalla träbänken, när han greppar min hand. En tår, lika vacker som renaste kristall faller ner på våra händer. Han öppnar munnen för att säja något men orden fastnar i hans strupe.
Jag tar baksidan av min hand och torkar försiktigt bort tårarna från hans kinder. Hans kind är varm mot min hand, Kim för sin hand upp och lägger den på min, han viskar:
- Min mamma, hon dog. Igår.
Han rycker till och släpper min hand.
Jag vet inte vad jag ska säja. Kim lutar sig framåt och jag lägger båda mina armar om hans hals.
Solen har gått i moln. Skuggorna har lagt sig över oss, men jag fryser inte. För Kims värme värmer mig. Han viskar till mig igen, men denna gången är det jag som börjar gråta.
- Jag älskade henne, det känns så tomt. Men nu när du är hemma igen, så känns det inte lika tomt, du fyller ut mitt tomma hjärta. Mamma är min ängel, men du, du är min ängel utan vingar.
Jag står på skolgården utan att säja ett ord, jag kollar bort mot vägen. Vinden blåser sakta tag i mitt blonda hår. Snön som precis har smält, gör så att vinden kan få gräset att gunga på andra sidan vägen. Träden som står vid staketet på skolgården vajar till och rasslar.
Jag ser bilarna, men inte bussen som jag ska med. Varför kommer den inte, tänker jag. Jag börjar sakta gå mot busstoppet.
När jag väl kommer dit så ser jag ett bekant ansikte, som genast skiner upp när det ser mig.
- Hej Milla! Utbrister Kim.
Jag tittar på hans djupblå ögon och sätter mig bredvid honom, blygt svarar jag:
- Hej, hur har du haft det i helgen?
Jag vrider lite på huvudet och studerar han. Kim har köpt en ny jacka, en svart och grå vindjacka. Han tittar på mig man han möter inte min blick, jag märker att han verkar besvärad av min fråga.
Äntligen möter han min blick, solen lyser i hans ansikte. Tårar, jo, Kim har tårar i sina ögon. Jag har känt Kim i ett år, men jag har aldrig sett honom visa sådana starka känslor.
Vårsolen är varm, men ändå så ryser jag. Kim vänder bort blicken för att inte visa tårarna som nu rinner ner för hans kinder. Då lägger jag armen om honom, lutar sakta mitt huvud mot hans axel. Jag viskar i hans öra:
- Kimmi, vad har hänt? Jag var borta en helg och när jag kommer tillbaka så är du helt förtvivlad! Snälla berätta, snälla Kimmi!?
Han tittar försiktigt upp på mig igen, jag är precis på väg att flytta mig tillbaka till min plats på den kalla träbänken, när han greppar min hand. En tår, lika vacker som renaste kristall faller ner på våra händer. Han öppnar munnen för att säja något men orden fastnar i hans strupe.
Jag tar baksidan av min hand och torkar försiktigt bort tårarna från hans kinder. Hans kind är varm mot min hand, Kim för sin hand upp och lägger den på min, han viskar:
- Min mamma, hon dog. Igår.
Han rycker till och släpper min hand.
Jag vet inte vad jag ska säja. Kim lutar sig framåt och jag lägger båda mina armar om hans hals.
Solen har gått i moln. Skuggorna har lagt sig över oss, men jag fryser inte. För Kims värme värmer mig. Han viskar till mig igen, men denna gången är det jag som börjar gråta.
- Jag älskade henne, det känns så tomt. Men nu när du är hemma igen, så känns det inte lika tomt, du fyller ut mitt tomma hjärta. Mamma är min ängel, men du, du är min ängel utan vingar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8) | Aurian - 20 maj 07 - 20:17- Betyg:  | | Hjälp vad bra!! Jätteskickligt skriven! | | berggren - 29 sep 06 - 05:46 | | varför 2 ? Men den va braaa ! | | hanna91 - 29 sep 06 - 00:20- Betyg: | | den var jätte bra! | | 3ricA - 28 sep 06 - 05:04- Betyg: | | Den var jätte bra men de var jobbigt när du skrev den två gånger :) | | Amandala - 28 sep 06 - 04:11- Betyg: | | meeer :D | Ironmaiden - 28 sep 06 - 04:10- Betyg:  | | den var rätt bra men var du tvungen att skriva den 2 gånger? det e rätt ireterrande när folk gör så :/ |
|
|
|
