Allt började en onsdag (forts4) |
- Hej… Börjar han lite försiktigt.
- Hej. Säger jag och ler stort, med koppen i handen.
- Vill du komma in? Fortsätter jag.
Han ler, och snart svarar han:
- Okej, men ett litet tag bara, jag har gitarren om tjugo minuter. Och just då han avslutar meningen så är det som att vi båda tänker på den första dagen vi träffades. Han ler stort, så stort jag aldrig sett någon le, utan att göra det falskt eller överdrivet.
Jag nickar och skjuter upp ytterdörren.
- Du får ursäkta röran… Säger jag genant och kastar undan några kläder som ligger utslängda över golvet i hallen.
- Haha, det är ingen fara, jag vet hur det är att flytta. Svarar han.
- Choklad? Undrar jag och sneglar på min egen kopp.
Han tackar artigt nej, och så sätter vi oss i köket.
Han berättar om sin mammas död, och jag om min syster, och om hur lycklig jag är att jag verkligen mött honom.
Han sneglar plötsligt upp på klockan vi fått upp på väggen.
- Fan! Slänger han ur sig.
- Oj… Får jag fram.
- Jag skulle ha varit där för tio minuter sen!
Jag hinner bara nicka, innan han har rest sig upp sprungit ut i hallen. I dörren stannar han och kollar bakåt.
- Tack… Säger han och ler försiktigt, innan han försvinner.
Jag sitter kvar på stolen, och tittar på hans tomma plats, där han satt för bara några sekunder sedan.
Jag tänker på honom resten av dagen, och hjärtat vill fortfarande slå snabba slag, vid dessa tankar.
Mamma kommer hem, och hon undrar om jag är sjuk.
- Du har så röda kinder gumman, och du är så varm… Hur har du dragit på dig det här?
Jag sitter fortfarande och bara stirrar tomt framför mig, med ett nästan fånigt leende på läpparna.
- Hallå? Mamma viftar med sin hand framför mina ögon.
- Va, vad? Säger jag och skakar på huvudet så att tankarna försvinner för ögonblicket.
- Okej, du är alltså inte sjuk… Säger hon. – Du är kär.
- Nej det är jag inte! Säger jag och skakar snabbt på huvudet.
Hon kollar på mig som om jag vore en idiot.
- Vem är han? Frågar hon och ler.
- Vem, vaddå?! Jag är inte kär säger jag ju!
Hon kollar fortfarande likadant på mig, sedan går jag in i mitt rum.
- Jag ska förresten vara hemma imorgon. Säger jag.
- Jaha, varför då? Undrar hon.
- Kolla lappen på köksbordet. Svarar jag.
Det hinner gå ett litet tag, sedan utbrister hon:
- Du gjorde vad?!
Morgonen gryr, jag vaknar av att solen bländar mina drömmar, och några katter från gatan slåss utanför mitt fönster, någonstans i trädgården.
- Ge er! Skriker jag på dom när jag lyckats ta mig upp från sängen.
Jag kommer in i köket, mamma har lämnat frukosten på bordet.
Jag städar bort hennes disk, sedan slänger jag i ett par rostbröd i brödrosten.
Jag nästan studsar fram till kylskåpet och sliter upp dörren, häller lite elegant upp mjölken i glaset jag håller i vänstra handen.
Jag bläddrar igenom morgontidningen, vilket jag aldrig brukar göra.
Telefonen ringer, jag går fram till den.
- Hallå, det är Naki. Säger jag trött.
- Ingen rast, ingen ro, du ska hitta din vän, hängd under dödens bro.
Och där var samtalet slut. Jag står fortfarande kvar med luren i handen, och stirrar förskräckt framför mig.
”Vad fan…”
Jag ringer till mamma och berättar, men hon säger att det nog bara var några från min skola som bus ringde.
Jag vågar inte tro någonting. ”Men vad då ”Dödens bro”…?” Far det genom mitt huvud.
Jag tänker på dagen då jag gick hem med Hine bredvid min sida, han pekade på en bro som låg nära vårat hus, och så sa han: Från den där bron hoppade en tjej som gick i nian förra året.
Sedan ville ingen av oss diskutera saken närmare.
Kan det vara den bron?
Jag rusar ut till den, jag springer så snabbt benen bär mig, men när jag kommer fram så är det helt tomt.
”Mamma kanske hade r…!” Jag får en hand över munnen.
- Jag visste att du skulle komma! Väser en man i min nacke.
Jag försöker skrika, men det blir kvävt. Och då far känslan av rädslan jag hade vid min systers dödsdag igenom mig, det är samma man!
Jag känner hur han försöker dra fram en kniv mot mitt ansikte. Jag kollar på det rakbladsvassa föremålet, och tänker ”Nu är allt slut!”.
Jag lyckas sparka bakåt och träffa knäskålen, han vrålar av smärta, och jag ska precis ta mig ur hans grepp, då jag får kniven över ögat.
Smärtan bultar och sticker, jag sliter av mig tröjan och trycker den över ögat, och i bara farten så kommer jag ihåg vart vi åkte förbi sjukhuset på vägen hit.
Jag springer av alla krafter jag har, och mannen verkar inte vara efter mig.
- Hjälp, snälla… Hjälp mig! Näst intill skriker jag då jag snubblar fram till receptionen.
Jag hinner se en sköterskas chockade ansikte, innan jag sjunker ned på golvet. Hjärtat slår så jätte fort, och jag kan inte se på det ena ögat.
Tankarna är så många, och så förvirrande.
Jag vaknar upp i ett kritvitt rum. ”Är jag död?” Jag sätter mig fort upp i sängen.
Mamma sitter med en tidning i ena handen, i en stol som står ena hörnet, hon tycks ha somnat.
Jag kan se på båda ögonen.
- Mamma? Får jag fram i en viskning.
Hon slår sakta upp ögonen och hon kollar på mig, kastar sig upp från stolen och kramar om mig.
- Telefonsamtalet… Viskar jag till henne.
- Det var en fälla… Och tårarna blöter ned hennes axel.
- Så ja gumman… Hon stryker sin hand genom mitt hår.
Jag kollar rakt in i hennes ögon, och hon in i mina.
- Jag… Jag var så rädd… Jag tog mig ur hans grepp, jag sparkade honom. Och kniven, den gjorde mig illa, och jag… jag…
Hon sätter ett finger över min mun.
Ja, jag ser att du har blivit skadad… Börjar hon.
- Hur? Undrar jag snabbt.
Hon kollar osäkert på mig, men så vänder hon sig om och tar upp en spegel ur sin handväska.
Jag tar den försiktigt, och vågar knappt kolla in i den.
Men modet samlar sig, jag håller upp den för mitt ansikte, och skriker.
Ett långt rakt ärr är prytt över mitt högra öga.
- Jag kan aldrig visa mig igen! Dom kommer mobba mig mer än vad dom redan gör!
Ögonen flackar, jag nästan kastar spegeln bort från mig.
- Så hemskt är det inte. Säger mamma tröstande.
- Jo! Det är det! Utbrister jag.
Dörren går upp med ett litet gnissel, sköterskan jag såg sitta i receptionen kommer in.
- Jag ser att du har vaknat… Gör ögat ont? Vi har gett dig smärtlindrande.
Jag skakar bara på huvudet och vill bara gråta.
”Hur… hur fan ska jag kunna visa mig i skolan igen?”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | isita - 18 dec 06 - 21:22- Betyg:  | | :D:D | | remsan89 - 28 sep 06 - 04:41 | | meeer meeer:D | | JennnyJ - 28 sep 06 - 00:06- Betyg: | | Skriv en bok av den här da! (men bara för att jag tippsade dej så borde jag få rabatt! :D ) | | Delli - 27 sep 06 - 04:34- Betyg: | | Den e jätte bra!! Du skriver så bra...! =D | | Nightclaw - 27 sep 06 - 02:54 | Haha, nej jag är ingen författare... ^^
Men jag VILL faktiskt jobba på nåt sätt med det,
men även annat så...
Men tack ska ni ha, det är jätte kul att få höra sånt här! :) | | Absolut_ljuvlig - 27 sep 06 - 02:10- Betyg: | Jäklar vad duktig du är att skriva... Säker på att du inte är
författare? |
|
|
|
