Jonas död |
Det är en sorglig stund, det är en begravning. Det är endast bönder som är där och tar farväl av den som dött. Prästen läser ur sin bibel. Det är en gammal man med en spade på bilden, undra om det var han som fick begrava den personen som ligger där under all jord. Den äldre mannen ser mer ledsen ut än de andra och står bara och tittar ner i backen. Kanske var de hans son, fru, dotter, syster eller bror som ligger där.
Man kan se de stora vackra bergen och den fina ängen härifrån. Men det är ingen lycklig stund för mig alls, jag står och håller i en spade som är full av jord. Jag har nyss begravt min son, min underbara son. Jag såg honom fortfarande som en liten pojke. Även om han var en vuxen man med egen familj. Han gjorde aldrig något ont. Men hans död var hemsk, det var ingen olycka egentligen, vilket alla tror. Det är bara jag som och Johan som egentligen vet vad som hände. Tänker jag för mig själv där jag står och stirrar ner i backen, utanför gården. De personer som är här är endast hans familj och vänner. Personen som står snett bakom mig är min andre son Lucas. Tänk om han vetat vad som hänt, de var ju allra bästa vänner sen de varit små. Han skulle hata mig ifall han visste sanningen.
Jag vågar inte titta upp, tänk om någon ser skulden i mitt ansikte, tänk om någon visste hur han egentligen dog. Det får ingen någonsin få reda på, att det är mitt fel att han egentligen är borta. Eller var det inte de?
Det var en regnig julimorgon, jag och Jonas hade bestämt att vi skulle gå till grannbyn och prata ut. Det har varit ”krig” mellan våra byar så länge jag kan minnas och nu ville jag och min son få ett slut på det. Så jag mötte honom klockan 10.00 vid den stora eken på ängen. Man har så vacker utsikt därifrån över berg, hus, sjön och alla vackra fåglar brukar hålla till några meter därifrån bara.
Jag minns att Jonas var på dåligt humör den morgon, men vi gick ändå till byn som vi skulle. Det var ca 3km dit. Jag frågade ifall vi skulle ta det en annan dag eller senare eftersom han var så arg. Men de tyckte han var en dum idé. Han hade tydligen bråkat med sin fru, Lina. Hon tyckte att han var borta för mycket. Sen när han sagt att han skulle ut och jaga igen blev hon ännu argare, hon tyckte inte om att han sköt oskyldiga små djur. Men han gick i alla fall.
Det tog oss ungefär 20 minuter att gå till grannbyn, vi tog den välkända stigen som jag alltid tagit när jag var liten. Så jag kunde den utan och innan. Jag behövde inte ens se ner i backen för att se vart alla rötter eller grenar låg. Ingenting har förändrats i skogen, allt såg ut som vanligt.
När vi väl var framme såg vi alla misstänksamma miner och hörde allt skvaller om vad vi gjorde där. Det var nästan så att vi vände och skulle gå tillbaka, men då kom Johan ut från sitt hus. I den stunden gick alla andra från byn till en annan plats, de tyckte att Johan kunde sköta detta själv.
Han såg arg ut, fast de bevisade ingenting. Han såg nämligen alltid arg ut. Han var den som bestämde i den här byn. Nu stod han bara några meter ifrån oss och tittade misstänksamt på oss innan han sa ”Vad gör ni här, vi kommer aldrig till er by så varför kommer ni hit?” ”Vi har kommit med viljan att skapa fred mellan våra byar. Minns ens någon hur detta ”kriget” började? Det kanske var vårt fel eller ert, jag minns inte.” Hör jag mig själv säga.
”Kommer du hit och anklagar min by för att ha skapat bråk? Jag tyckte du sa att du kom hit av fredliga skäl. Jag tycker att det är bäst ifall ni två herrar går nu.” ”Vi går inte förrän vi skapat fred igen, så du bestämmer hur länge vi ska stanna.” Sa Jonas argt. ”Jaså du säger det, då får vi se vad du säger efter det här då.”
Då såg jag att Johan tog fram en pistol ur fickan. Jag kastar mig bakom en stor sten men Jonas reagerar inte förrän det är för sent. Jag hör ett skott avlossas. Jag hör hur min son flämtade till. Sedan hör jag honom säga ”förlåt mig far, för att jag inte lyssnade på dig.” Sedan vart det alldeles tyst, jag sprang därifrån så fort jag kunde, vilket inte är så fort för en så gammal man som mig.
Jag gick tillbaka sent på natten för att vara säker på att alla sov. Så lyfte jag upp min son på axeln och gick hem till byn. Jag lade Jonas på soffan i vardagsrummet när jag kom hem, så satt jag hos honom hela natten. Jag tror jag aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då.
På morgonen när alla vaknade var jag tvungen att berätta för alla att han hade dött. Men jag vågade inte säga sanningen, utan jag sa att han dött när han jagade. Att jag hittat honom i skogen när jag var ute på min kvällspromenad. För hade jag sagt att Johan sköt ihjäl han och jag bara gömde mig bakom en sten hade alla dömt mig för det. Det hade jag inte klarat av.
Den det var svårast att berätta för var nog hans fru. För de älskade varandra mer än någon annan älskat någon som jag kan minnas. Hon grät och vägrade gå ut på flera dagar, så begravningen fick vänta i ett tag.
”Jonas var så ung han var bara i tidig 40-årsålder, så dog han på grund av mig. Ja, jag klandrar mig själv för hans död. Det kommer jag alltid att göra. Jag kommer aldrig komma över detta. Så våra byar kommer nog vara i krig i flera år till, om inte för alltid. Även om det var Johan som sköt så känns det som det mest var mitt fel, eftersom jag räddade mig själv men inte min son. Det kommer jag få leva med resten av mitt liv.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ronja_jag - 28 sep 06 - 03:56- Betyg:  | tok bra ju.. varför skriver du inte mer noveller både du och jag
vet att du har talang för d =)
kram på dig gumman | | Trulsa - 26 sep 06 - 06:32- Betyg: | | mkt bra |
|
|
|
