Älskad till döds. |
Mörkret föll och kylan trängde in genom kläderna.
Josie gick ensam på stigen genom den mörka parken.
Det knastrade under hennes skor av den frusna snön.
Allt var snötäckt nu. Det hade snöat hela dagen.
Man kunde knappt se omgivningen omkring sig,
för luften vart täckt av stora, vita snöflingor som singlade ner mot marken.
Josie huttrade under sin tjocka, rosa dunjacka som var nyinköpt
för vintersäsongen. Hennes långa blonda lockar stack
fram under mössan som var en stickad, mörkblå toppluva.
Men just nu var den alldeles snötäckt.
Hon kände sig alldeles genomblöt.
Skorna hade läckt igenom och hennes händer var alldeles
genomfrusna. Hon kunde knappast röra fingrarna.
Bredvid stigen hon gick på mynnade bäcken ut i ån.
Bäckens vatten var frusit, men isen skulle ge vika för
hennes tyngd om hon skulle ställa sig på den.
Månen lyste över den lilla byn. Allt var så vackert.
Gatlyktorna lyste upp stigen hon gick på och hon kände
att livet var härligt. Nu skulle hon gå för att möta
Martin. Tanken på honom fick henne att känna sig upprymd
i hela kroppen och långt in i benmärgen. Jeremy var ett
avslutat kapitel nu. Hon fnös vid tanken på honom.
De hade varit tillsammans i tre veckors tid, men för
henne hade det aldrig riktigt känts rätt. Och ju mer
tiden gick, och ju mer hon lärde känna honom, kände
hon att det var något som inte stämde. Han skrämde henne.
Han hade berättat för henne om hur han brukar använda sin
farfars hagelbössa för att skjuta katter och kaniner eller
andra djur som springer lösa. Han sa att det var hans
hobby. Sedan sparade han det döda djuren i sin källare,
för att han tyckte att de var fina. När de blev alldeles
för ruttna, begravde han dem i rabatten. Det var då Josie
lämnat honom. Han skrämde vettet ur henne när han berättade det där.
Han verkade vara psykopatisk. När hon träffade honom första gången
hade han verkat helt normal, men sedan började hon få onda aningar.
Men nu ville inte Josie gå runt och tänka på Jeremy mer, nu när hon skulle träffa Martin.
Hon skulle möta honom vid strandkiosken klockan 21.00. Hon tittade på sitt armbandsur och
konstaterade att hon var en kvart för tidig. Men hon kunde inte göra något annat än att vänta på honom här.
Stranden som på sommaren brukade vara full med liv, var nu
alldeles ödelagd. Kiosken såg ut som en stor snöig fyrkant. Man kunde inte längre se att det var en kiosk,
för den var så snötäckt. Josie ser en bänk vid kioskens framsida och skrapar bort snön
på den innan hon sätter sig ned för att vänta. Tiden går, och när Josie ännu en gång tittar på sitt
armbandsur märker hon att det bara gått fem minuter sedan hon kom hit, fast et känns som en evighet sen.
Hon ser en man komma gående längs stigen mot henne. Martin, tänker hon och småler för sig själv. Men när han kommer närmare,
upptäcker hon att det inte är Martin. Vem är det då? Josie känner oron sprida sig i kroppen.
Hennes blod fryser till is när hon slutligen förstår vem det är som kommer emot henne. Jeremy stannar
först när han står framför henne. Tårarna rinner ned för hans kinder och han är alldeles svullen runt ögonen av gråten.
Josie kan inte undgå att känna medlidande för honom, trots den förakt hon känner mot denna kille.
- jag klarar inte det här Josie, säger han med sorg i rösten.
- Vad är det du inte klarar? Frågar hon, fast hon redan vet svaret.
- Jag klarar inte av att leva utan dig. Jag Älskar dig. Kan du inte förstå det?
Han slår sig ned på bänken bredvid henne. Snälla, kan inte Martin komma snart, tänker Josie.
Hon vill inte ha något med Jeremy att göra längre. De båda sitter tysta på bänken ett slag. Tills Jeremy säger
- Kan vi inte börja om från början igen?
- Men du förstår inte Jeremy. Jag har gått vidare nu. Det finns ingen chans att det kan bli vi två igen.
- Men jag kan inte glömma dig, snyftar han fram. Snälla, ge mig en till chans? Jag lovar att bättra mig.
Jag lovar att göra allt för dig!
- Men fattar du inte? Jag har gått vidare. Jag har träffat en annan. Jag vill inte ha dig mer.
Jag vill att du försvinner ut ur mitt liv! Jag vill aldrig mer se dig igen! Skriker hon. Hon kände sig pressad av honom.
Hon ville bara bort härifrån, men Martin skulle ju komma snart.
- Men Josie…
- Snälla! Gå bara här ifrån! Prata aldrig mera med mig!
- Men du fattar ju inte! Han flyger upp från bänken och drämmer näven i kioskväggen. Han är ursinnig.
Josie blir rädd och springer ned mot stranden. Det är svårt att springa där. Och Jeremy springer efter.
- Den du ska älska är mig. Ingen annan! Kan du fatta det? Bara mig! Vrålar han efter henne.
- Jag vill inte Älska dig. Jag Älskar någon annan. Inse fakta! Låt mig va!
Du ska Älska mig, och om du inte gör det, så ska du inte älska någon! Han är ursinnig nu.
Det ansikte som alldeles nyss var fyllt med tårar och sorg, var nu fyllt med vrede och hat.
Han fortsatte att springa efter henne. Josie sprang så fort hon kunde.
Men det räckte inte. Inom loppet av några sekunder var han ikapp
- henne. Han tog ett hårt tag i hennes arm och drog med all kraft ned henne i den kalla snön på marken.
Josie kunde nästan höra hennes eget hjärta slå i bröstet på henne. Hon var skräckslagen. Aldrig förut hade hon varit så här rädd.
Sprattlandes ligger hon på marken och försöker komma loss, men Jeremy är stark. Det finns ingen chans för henne att komma loss.
- Du ska älska mig, och ingen annan, Viskar han tyst. Det hörs knappast trots att vinden blåser stilla. Ingen annan, upprepar han.
Sedan känner Josie en fruktansvärd smärta i magen. Det skar genom henne. Hon ger ifrån sig ett skrik, som skär genom den tysta natten.
Allt blir suddigt och smärtan försvinner plötsligt. Sedan blir allt svart, och hon försvinner bortom tid och rum.
Martin kommer gående längs stigen mot stranden. Han hade blivit försenad. Klockan var redan kvart över nio.
Han hoppades på att Josie inte skulle bli sur på honom. Han hade inte räknat med att det skulle ta en sådan tid att gå genom snövädret.
Han småspringer mot stranden den sista biten. Men när han kommer ut från stigen tvärstannar han. Det han ser får hans blod att frysa till is.
Han stapplar förskräckt bakåt. Han plockar upp mobilen ur fickan och slår numret till polisen. När en annan röst sedan svarar honom i andra
änden av linjen, har han nästan tappat talförmågan.
- Hjälp….pustar han fram. Nere vid stranden. Ett mord. Det är det enda han kan få fram när han står och ser ned på två döda kroppar.
Den ena är Josie. Den andre är Jeremy. Josie..,viskar han, innan han börjar gråta förtvivlat i den mörka vinternatten.
En vecka senare var fallet löst. Fallet var avslutat och man hade klarat upp hela händelsen nu. Jeremy hade varit psykiskt sjuk.
När han inte fick som han ville hade han överreagerat. Han hade tagit livet av den unga flickan Josie, och sedan tagit livet av sig själv.
Hon var älskad till döds.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Julia_95 - 29 sep 07 - 14:37- Betyg:  | | bra! | | Sara- - 1 feb 07 - 03:53 | | As bra novell. Lite hemmsk men as bra iaf :) |
|
|
|
