Mitt liv del 4 |
På lördagen vaknade jag tidigt, fast jag inte behövde gå upp. Jag tänkte på dagen då jag hade varit hemma hos Andreas. Det kändes så länge sen, men ändå hade det bara gått två dar. Det var som om det hade hänt för många år sen. Vi hade inte träffats sen dess, Andreas och jag. Det var bra. Jag var tvungen att tänka över saker och ting. jag måste verkligen bestämma hur jag ville göra. Ville jag ha sex med honom? Det kändes så svårt att säga det där ordet. Sex. Inte för att det inte var nåt alldeles underbart. Inte för att det var med honom heller, men ändå...
Jag var inte riktigt säker på vad jag ville ändå. jag önskar bara att jag kunde bestämma mig nån gång. Jag gick in i badrummet och tappade upp vatten i badkaret. Riktigt varmt vatten. Nästan hett. Jag klädde av mig och klev i, långsamt. Det kändes så skönt att låta det varma vattnet skölja över min nakna kropp. Jag hällde i lite badskum också, och skönk långt ner. Försökte koncentera mig på nåt annat. Vad som helst, utom på Andreas. Det var ganska konstigt egentligen. Att Andreas var den sista personen jag ville tänka på. Och jag som var så kär i honom. Så att det värmde och bubblade överallt i kroppen så fort jag tänkte på honom. Ändå ville jag inte det. jag behövde tid att tänka. På det som hade hänt.
Jag låg där i badkaret och bara njöt, säkert i 1 timme. Sen var jag tungen att gå upp, för jag måste ta itu med historia. Vi hade prov nästa vecka. Men när jag hade kommit upp och torkat mig med den rosa handduken hade jag inte alls nån lust längre. När jag satt där i badet tänkte jag att jag kunde ta itu med nästan vad som helst. Till och med historia, som var så jävla tråkigt. Men nu, när jag hade stigit upp från det sköna badet, då ville jag inte längre.
Den rosa handduken runt min kropp.
Jag huttrade och frös.
Med ens kändes inget så där enkelt längre. Det kändes som om ingenting i livet var enkelt.
Jag ville verkligen inte sitta där med handduken om mig och frysa i all oändlighet. Om jag inte började klä på mig inom tio sekuder visste jag att jag aldrig skulle orka. det skulle kännas så meningslöst liksom. Så jag skyndade mig på med kläderna. Dom svarta jeansen. Den mörkrosa munktröjan. Det blev ganska snyggt.
På eftermiddagen fick jag lust att ringa till min kompis, Gabriella. Vi har känt varandra sen vi gick i ettan.
Men jag ringde inte, istället gick jag ut en sväng, och utan att tänka mig för tog jag in på stigen som går genom skogen till sjön. Jag brukade sitta där ibland, tillsammans med Nadja och Vera. Dom är syskon och går i samma skola som jag. gick. Dom har flyttat till landet nu. Jag saknar dom så mycket så det gör ont i mig. Dom började i min skola i sexan. Och fast jag har känt dom i snart 3 år känns dom som riktiga komisar. Gabriella är också en riktig kompis, men hon känns inte riktigt lika äkta. Jag menar, jag har alltid kunnat prata om allt med henne. Men ibland känns det inte som om hon lyssnar, jo, hon sitter ju där och säger "jaha" ibland, och "mm", men det är som om det inte går in. Som om hon inte bryr sig egentligen.
Med ens blev jag så jävla trött på att bara tänka på människor. Jag försökte koncentera mig enbart på skogen. Försökte njuta av den. Men det gick bara inte. Fråga mig inte varför
När jag kom fram till sjön satte jag mig på en berghäll och kisade ut mot den. Tänk om man satt i en ensam liten båt nu, långt ute på havet. Inga bekymmer. Man behövde inte ens tänka. bara vara. Tänk vad härligt det skulle vara.
Jag försökte tänka mig en varm sommardag, då skulle man sitta så här. Men nu var det faktiskt inte särskilt varmt. Ja, det var ju inte kallt heller. Men inte så man tog av sig jackan och hade bara tröja, så varmt var det inte. Jag hade toppluva på mig. Egentligen behövdes det inte, men det kändes så bra. På nåt konstigt sätt.
En varm sommardag...
Bara jag och skogen, och sjön...
Men det fanns där hela tiden, ville inte försvinna. Ville inte gå bort.
Bilden som jag skapade på nytt inne i mitt huvud. Som hade legat där föera dagar och skavt, men som jag inte vågat rita upp. Granskat. Inte förrän nu.
Bilden av mig och Andreas. Jag i mitt rum. Han i mitt rum. Hur han knäppte upp min blus. Med sina händer. Hans händer.
Jag suddade ut bilden. Den fick inte plats. inte med allt som trängde inne i mig just nu. Ändå var det bara den bilden som hela tiden trängde. Det kändes som nåt mer. nån större. Kunde en bild ta så mycket plats? Ändå var det ju så mycket mer än en bild. Det var verklighet. Nu och här. Nuet. Nej, inte nuet. Just nu satt jag här inne i den stora, tysta skogen. Allt var så lugnt och skönt, inga måsten. Men när jag kom hem väntade allt det där. Alla måsten. Jag visste det. Men det kändes så overkligt just nu. Nu när jag satt här omgiven av träd och djur, inga hemska och elaka människor. Inga människor som krävde saker av en hela tiden. Allt det kändes så långt borta. Djupt ner. En tjock is hade lagt sig runt mitt hjärta. Och stelnat. Den var så fast att inget nånsin kunde rubba den. Is, vad betydde den? Is, vad innehöll den?
Is, så tjock som gråten som bara ville välla upp inom mig. Nu och alltid. Aldrig sluta.
|
|
|
|
