Ett Stycke Ur Fatimas Liv - Del 14 |
Måndag:
Snacka om trött… Hade de alltid varit såhär jobbigt och motstridigt att gå upp från sängen en tidig måndagsmorgon?
Hanna hade en kul teori om måndagar. Fatima minde sig höra Hanna en gång ha sagt att måndagar är ångestens dag. En dag fylld med ångest och skuldkänslor. Måndag var vilodagens dag. De var då man skulle vila upp sig från helgens festande, och sena kvällar. De var också då man förföljdes av ångest och skuldkänslor.
Måndag var helt enkelt fylld med ångest!
…ja, enligt Hanna i alla fall. Ibland kunde man inte göra annat än att skratta åt Hannas alla tokigheter. Nu är ett perfekt tillfälle. Visst hade Hanna många bra idéer, och dem kunde till och med vara kloka, men sättet som hon framförde dem på…De är någonting som hon måste öva mer på… Hon kunde ibland framstå som klassens flumma. Hon var faktiskt inte korkad. Hon har bara lite otur när hon tänker.
Jaja, men just denna måndagsmorgon kändes just så som Hannas teori. Fast Fatima hade ju varken festat eller vart uppe sent på natten. Utan de kändes bara…segt.
Motstridigt helt enkelt.
Fick hon välja så skulle hon ha krypigt ner i sängen ingen och låtit bli att gå till skolan. Inte ens tanken på hennes kompisar fick henne att piggna till. Och det vart ju inte bättre av den långa promenaden hon hade till skolan.
Och inte var de särskilt milt heller ute, fast dem bara var inne i slutet av augusti. Men att skolka första dagen var väl inte speciellt lyckat?
Så motstridigt kämpade sig Fatima upp ur sängen. Duschade lite hastigt, klädde sig och borstade sitt silkeslena hår.
Frukosten vid matbordet var alltid densamma. Ahmid som antigen låg och sov eller redan hade försvunnit till skolan satt aldrig och åt med familjen.
Utan det var bara hennes far, mor och hennes två små bröder. Vilket gjorde frukosten till ett rent helvete. Dem skrek, dem sprang, dem gastade… Deras mor fick mer eller mindre kasta i dem maten innan de var dags att ge sig av.
När pojkarna var mindre följde alltid deras mor med dem till skolan, men på senare tid fick alltid Fatima ta med dem till skolan, deras lilla lågstadieskola låg på vågen till hennes högstadieskola. Och på så sätt fick deras mor tid till att vila upp sig.
De behövde hon.
Fatima däremot fick den stora äran att ta hand om dem små djävlarna. Dem kunde inte ens bete sig som folk, inte ens på vägen till skolan!
Utan dem skulle ta omvägar, välta omkull varandra i diken, hoppa i vattenpölar, utsätta någon stackars insekt för tortyr.
…och sånt var deras mor tvungen att uthärda varje dag…
|
|
|
|
