På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Allt började en onsdag (forts2)

Dagarna går, och snart tar veckan slut.
Helgen är så seg att jag undrar om den verkligen har något slut.
Nu när jag äntligen längtar till skolan så går den segt… Eller, egentligen är det ju Hine jag längtar efter.
Men helgen tar slut, och nu står jag vid mitt skåp och plockar fram böckerna på måndagsmorgonen.
Jag näst intill skuttar in i klassrummet och verkligen stirrar bort mot Hines plats.
”Tom?” Ordet ekar i huvudet som känns helt tomt det med.
Jag slår mig ned vid min bänk på andra sidan av klassrummet, och stirrar ut genom fönstret.
”Hoppas att han bara är sen…”
Minuterna tickar iväg, och klockan hinner bli kvart i nio.
”Där kommer han!”
Hjärtat riktigt slår en volt i bröstet när jag ser hur han kastar sig över grinden till skolgården, och springer upp mot skolan.
Snart slår klassrumsdörren upp och alla vänder sina huvuden dit.
”HINE!” Skriker rösten inom mig, och jag är så överlycklig att se honom att jag är jätte nära på att kasta mig upp från stolen och krama om honom.
Jag slänger många blickar bort mot hans plats, men han stirrar bara rakt fram.
Lektionen tar slut, och nu kastar jag mig upp från stolen och springer efter honom.
- Hine! Säger jag glatt.
Men jag får inget svar.
- Hine? Säger jag igen, och stannar.
Han går rakt förbi mig, utan att ens kolla åt mitt håll.
Hjärtat slår tunga slag, många, tunga slag.
Korridoren blir snart tömd på sina elever, men jag står ensam kvar.
Jag känner mig så förstörd, och allt känns så fel, tårarna letar sig ned för mina kinder, men ingen tycks se mig.
Jag träder in i klassrummet, med engelska böckerna under armen, och när dörren slår igen bakom mig flämtar alla i klassen till!
- Det var nog bara vinden. Säger Elsa, våran lärare, lugnt.
Jag kollar konstigt upp på henne, men hon tycks inte se mig.
Jag sätter mig på stolen och slår i mina böcker, fröken ropar upp alla, och snart kommer hon till mig:
- Naki? Har någon sett Naki idag?
- Här är jag! Ropar jag ut över klassrummet, och viftar med armarna högt i luften.
- Hon kanske är sjuk… Börjar en elev.
- Kärlekssjuk kanske? Säger en annan elakt och kollar bort mot Hine.
Han svarar genom att göra en sarkastisk min, och sedan vända bort huvudet.
- Men jag sitter ju här! Skriker jag. – PRECIS HÄR! Och jag ställer mig och hoppar på stolen.
- Vad är det för något som bankar fröken? Undrar någon elev.
- Det är nog bara grävskoporna på andra sidan gatan, dom håller på att bygga ett nytt dagis, förstår du.
Hela lektionen går, och ingen ser mig. Jag går runt till alla och försöker prata med dom, men ingen ser eller hör mig. Jag kommer till Hine, och där stannar jag.
Jag kollar in i hans fina ögon.
”Hine… Att inte ens du ser mig…” Tänker jag. En tår smeker min kind innan den faller ned på Hines bok. Sidan blir blöt, och han slänger upp sitt ansikte och det ser ut som han kan se mig.
Han kollar runt omkring sig, och ser mycket allvarlig ut.
- Naki? Viskar han tyst så att ingen annan ska höra.
- Jag står framför dig. Rakt framför. Säger jag i vanlig ton, men han hör inte.
Jag tittar sorgligt ned i bänken, och ser då hans penna.
Jag tar upp den lite diskret och klottrar ned på hans bok.

Jag är precis framför dig!
HJÄLP!
//Naki…

Han kollar rakt genom mig, men ändå rakt in i mig.
Hjärtat gör ont, jätte, jätte ont. Och tankarna känns som dom svävar i luften runt mig. Hine kliver av stolen och går ut ur klassrummet, jag följer efter.
Dörren slår igen bakom oss. Korridoren är tom.
- Naki? Vad har hänt? Säger han och vet inte riktigt åt vilket håll han ska kolla.
Jag kan inte svara, han hör inget.
- Nej, oj, juste… Säger han och tar fram ett knöligt papper ur fickan och pennan höll han fortfarande i handen. Jag tar emot det, men jag hinner bara få ned ett ord, innan allting svartnar.

Hjälp…

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

isita - 18 dec 06 - 21:03- Betyg: