Vändpunkten [del4] |
Tre timmar senare, efter att ha spytt två gånger i toaletten
satt jag med blodet rinnandes längs armarna och tårar längs kinderna.
De röda siffrorna på digitalklockan visade 21:43 och jag snyftade
till. Tillslut somnade jag av utmattning.
När jag vaknade hade jag ett nytt sms;
Möt mig vid kiosken innan skolan J
Jag gnuggade mig i ögonen och gäspade stort och högt. Sakta
reste jag mig upp och tittade runt i rummet. Jag hade somnat
på golvet, jag kommer inte ihåg varför. Antagligen var jag
för trött för att resa mig upp, som vanligt..
Eftersom jag hade somnat med både kläder och smink på såg jag
rent ut sagt förjävlig ut. Fast, finns det någon dag jag inte
gör det..? Jävla fula unge.
-Gumman, är du vaken? Mamma knackade försiktigt på dörren
-Mm, jag är vaken, stick! Jag fräste tillbaka, och jag kunde
känna hur mamma med en sorgsen blick gick därifrån,
mamma, förlåt mig, jag älskar dig, egentligen..
Skateboarden tog mig ner för backen, fan, måste chacka
nya hjul snart..
När jag gick på skolgården för att komma till kiosken drog
jag ner ärmarna lite till och tittade nervöst omkring mig.
Igårkväll blev det mer än vanligt, blodet klibbade fortfarande.
Jag ställde mig och lutade mig mot kioskens ena vägg samtidigt
som jag stängde av mp3:n. Vad ville han?
Minuterna gick, och ingen Jonathan dök upp. O-kej..
Jag började rulla iväg på brädan igen och gick upp i trapphuset,
tätt följd av besvikelsen, rädslan och hatet.
Lektionen hade redan börjat och jag dundrade in med allas blickar
på mig. Satte mig på min vanliga plats brevid Fia, som inte
var där. Hon hade inte sagt något om att hon var sjuk..skumt.
Efter andra lektionen värkte mitt huvud för mycket och jag
tog tåget in till centralen och satt där och degade resten av dan.
Några kom fram och hälsade, satt där en stund för att sedan dra.
Jag började slå mig själv på benet med mobilen i hopp om att
ett blåmärke skulle uppenbara sig, dom är roliga att peta på..
Vid halv åtta ringde mamma och undrade hysteriskt vart jag var någonstans;
-Morsan, lugn för fan. Jag kommer hem, är hemma om tio minuter, okej?
Hon lugnade sig en aning, men jag visste att pappa skulle bli förbannad
när jag kom hem.
-OCH VARFÖR HAR INTE DU VARIT I SKOLAN IDAG UNGA DAM?! pappa skrek
-Jag hade huvudvärk och pallade inte, okej?! Jag vände mig om och
skulle precis gå in på mitt rum när telefonen ringde.
-Jäkla tur för dig nu.. Pappa väste det sista och svarade äckligt
trevligt i telefonen. Jag smet in på rummet, låste och skrek.
Skrek tills min hals gjorde ont. Stereon spydde ut min musik på
högsta volym, och jag och Corey skrek i takt. Jävla skiiiiit
Innan jag bäddade ner mig själv i sängen satte jag rakbladet mot armen
och snittade. Armen var strimlad och jag var nöjd.
Snällt gick jag och la mig under mitt rosa-blommiga täcke och somnade.
När jag öppnade ögonen, som var tunga av sömn, visade klockan 03.23
jag var kallsvettig och mina händer skakade, en mardröm -igen. Andas,
andas. Ta det luuungt. Lakanet hade blodfläckar, och jag tvekade
på ifall mamma skulle gå på min lögn om mensen igen.. Satan!
Bilder ifrån mardrömmen visade sig i mitt huvud och jag skrek in i kudden,
samtidigt som jag krampaktigt höll i sängkanten. Jag var säker på
att spökena var efter mig. Jag var säker på att om jag släppte
sängkanten skulle jag ramla ner och slå sönder skallen. Efter ett
par långa minuter försvann bilderna och jag släppte sakta sängkanten
för att snabbt slita upp nattduksbordslådan och rycka åt mig skrinet.
Vackra älskade skrin.. Det var ett mörkblått skrin i sammet
med ett silvrigt lock, jag hade fått det i present för måånga
herrans år sen. Utanpå kunde man lätt tro att det var smycken i
eller liknande, men inuti.. Man kunde inte ens se den blåa färgen
längre, och det var en liten del av min rakblads samling. Resten
låg i en skolåda längst in i garderoben. Jag har samlat rakblad
och andra vassa saker sen jag började skära mig.
För cirka.. Tre-fyra år sedan.
Jag lekte lite med bladet mot min överarm, ristade små mönster
och ord. Bladet letade sig längre och längre ner mot armen,
till slut skar jag djupare och djupare, närmare och närmare
pulsådern. Vad spelar det för roll? Jag höjde handen
och drog snabbt och hårt mot handleden. Om det träffade
ådern vettetusan. Men blödde, gjorde det. Som vanligt..
Ett hugg till, och ett till, ett till, ett ..till..
Huvudet värkte, armen värkte, handen värkte, kroppen värkte.
Jonathan, hjälp..mig
Det svartnade.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Isabellaaaa - 25 sep 06 - 00:21- Betyg:  | Wunderbart bra mimmi!
Väntar på fortsättning | | Cilises - 24 sep 06 - 09:29 | Väntar spänd på mera!
Alltid ringa om det är ngt, love you baby<3 | | sofiiie - 24 sep 06 - 08:23 | Du skriver underbart!!!!
Du måste skriva mer och de fort, fattar du?!;D
Otroligt sorlig men så otroligt bra skrivet!!
<333 | | Peder - 24 sep 06 - 08:07- Betyg: | Jätte bra! Men dock något av det mest deprimerande och sorgsna jag någonsin läst.
Shit! Man började själv känna en stickande kännsla över armen bara av att läsa denna!
Ring om det är något darling <3<3 |
|
|
|
