Den förvägrade kärleken |
den 18 september 2006
När du blir förvägrad rätten att tala, låter du dig tystas? När du förnekas din rätt att skriva, släpper du pennan? När du fråntas möjligheten att läsa, låter du ögonlocken stängas framför dina ögon? När din far, din bror, kanske din syster eller mor går sitt öde till mötes för att de vägrade tystas, blunda eller sluta skriva, fortsätter du i deras ställe? För du kampen vidare och hedrar deras minne? För sex decennier sedan fanns en skara människor som stod upp för sig själva, sitt folk och sin nation.
Tänk dig känslan av en plats där du bara kan lägga dig ned, med mat i magen och känna lugnet. Ett ställe där du kan ligga under ett träd en varm sommardag, avnjuta en glass och se de ängar, skogar och berg som en gång tillhörde dina förfäder. På denna plats finns det flera som dig själv, då rätten till arbete inte längre förnekas dig för att ditt lynne är annorlunda. ”Känn dig som hemma”, som man brukar tala om för sina gäster. Från platsen du sitter på, under ditt träd, på en höjd, kan du se ditt hus nere vid vattnet. Där finns de som är dig närmast. Någon som älskar dig väntar. Där du sitter med ryggen lutad mot trädstammen tänker du som hastigast, ”Min älskade, som de försökte hålla oss isär. Dagen är ändock här, dagen då vi fick varandra.”.
1946 följer en skara människor denna känsla och kämpar för att bringa fred över det krigslandskap de ser framför sig. På vägen spiller de mycket av sitt eget blod, men fäller även sina förtryckare, de som sedan urminnes tider härjat i deras byar och städer. Samma tyranner som förgripit sig på deras kvinnor och barn. När det andra världsliga kriget är till ända utropas en fri och självständig nation. Mot alla tänkbara odds finner de en väg genom branta bergspass, djävulska kulregn och hunger. Deras väg leder dem mot ljuset, långt där i fjärran östern finner de så småningom det som rättmätigt är givet dem och deras folk. De andas ut efter år av krig och återvänder till sina hus. En av dem, en kvinna, ser sig själv i en hög, avlång spegel hon hittat i sitt hus. Där hon står med sitt semiautomatiska gevär axlat, drar hon fingrarna genom håret, som om för att inte låta det falla framför ögonen. En skönhet i sanningens namn, något ingen kan förvägra henne. De mörka ögonen granskar ett härjat ansikte, en välsvarvad kropp, täckt med det traditionella plagget i en ljusare ton av brun, med ett tydligt svart plagg som surras runt midjan för att hålla upp den pösiga munderingen. I det ögonblicket hon sätter sig vid ett trappsteg, två fot bakom henne, ser hon fortfarande in i spegeln hon har framför sig. Nedför trappan kommer en ståtlig man, bredaxlad och med ett starkt ansiktsuttryck. Även han har den traditionella klädseln på sig. Det går inte att urskilja deras kläder åt, om det inte vore för att hon fyllde ut det på ett annorlunda vis. Han sätter sig bredvid henne i den stora gamla marmortrappan och de ser för ett ögonblick rakt in i spegeln, tillsammans. När de ett år senare återhämtat sina krafter, min kära läsare, finner de att allt de kämpat för slagits i bitar och kvar finns först bara spillrorna av det de kallade sitt land. Med tiden hämtar de sig dock och bygger upp huset de satt i och fortsätter leva, skaffar två små liv som springer runt i huset och tänker ständigt på det ideal, den frihet och jämlikhet de kämpade för. Tanken är ständigt närvarande, ”Du är mitt allt, för Dig vi lever och andas, för Dig vi var dag våndas. Genom våra barn Du lever”.
Qazi Muhammad och hans allierade kämpade sida vid sida för att människor skulle få leva det liv de hade rätten till. De levde och dog för det land kvinnan och mannen skulle finna frid i, utan förtryck och förföljelse. 1946 utropades Mahabad som huvudstad i världens vackraste nation, Kurdistan.
Peshko Karimi
http://www.beyan.net/article.asp?id=623
|
|
|
|
