På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Det blir aldrig som man har tänkt sig... Del 4

Jag skrattade bara åt tanken! Det gör jag fortfarande…

- Vem fan tror du att du är? Skrek jag
- Jag ljuger inte! Sa Klara med en normal bestämd ton.
Med den tonen brukar Klara inte ljuga, men hon har förändrats på något sätt, men ändå inte. Hon kanske har rätt? Eller att det kanske hon som har dödat mamma men skyller på Lina? Jag vill tro och hoppas på det sista. Så jag blev bara så arg, så jag började att attackera henne.
- Du ska fan inte snacka skit om min familj! Skrek jag
- Det gör jag inte, jag säger bara att det var Lina som dödade din mamma!
- Ska du också börja skylla ifrån dig? Eller vadå? Din jävla fjortis!
- Vadå skylla ifrån mig? Jag har inte gjort något!
Jag började nästan slå henne! Men jag la genast av, Klara började knuffa undan mig.
- Ta det lugnt! Jag har som sagt inte gjort något!
Jag sa ingenting, visste inte vad jag skulle säga.
- Jag förstår att du är arg på mig, men jag har inte dödat din mamma. Tro mig det var din syster!
- Är du helt säker?
- Ja, jag var där. Det var ingenting planerat, du glömde din penna hemma hos mig en gång så jag gick dit för att lämna tillbaka den. När jag öppnade dörren då såg jag Lina med en pistol o sköt!
- Vad gjorde du då?
- Jag skrek! Det var nog inte så smart för Lina hörde mig och sa om jag säger det här till någon skulle hon döda mig också!
- Vad tänker du göra nu?
- Jag vet inte eller jo, jag ska…
Hon tystnade.
- Vadå? Vad ska du göra?
- Äh! Det var inget.
En lång evig tystnad, kändes som att det gick hundra år eller nåt.
- Vet du vad jag hittade? Frågade Klara
- Nej, vadå?
Klara började stoppa ner handen i fickan och tog fram någonting.
Shit! Det var en pistol! Jag blev så skrämd! Vad tänker hon göra? Döda mig eller?
Jag darrade.
- Vad tänker du göra med den?
- Det får du se.
- Ska du döda mig eller? Hur fick du tag på den?
- Nej, det klart att jag inte tänker döda dig! Vad tror du om mig egentligen?
- Jag vet inte vad jag ska tro längre…Men hur fick du tag på den?
- När jag såg Lina på stan såg jag att hon tappade något, då såg jag att det var hennes pistol.
- Tänker du döda Lina eller? Ska du lämna tillbaka den? Vad tänker du överhuvudtaget göra?
- Jag har tänkt mycket på om jag ska döda Lina, men jag skulle bara ångra det för resten av mitt liv. Jag tänker absolut inte lämna tillbaka den till henne! Hon kommer ju döda mig för hon lär fatta att jag har berättat för dig.
- Jaha, lämna den till polisen då!
Klara blev allt mer nervös. Hon önskar nog att hon inte skulle säga något alls. Men någonting döljer hon. Jag måste veta vad det är, för om Klara tänker döda någon måste jag försöka hindra henne.
- Klara, säg bara vad du tänker göra. Prata med mig.
- Jag måste säga en sak. Du har varit en jättebra kompis, du är min bästa kompis det har du alltid varit, att jag ringde Anna gjorde jag för att jag ville hjälpa dig. För att jag visste att du inte skulle be om hjälp eller något. Jag hoppas att du uppnår dina drömmar och lever ett trevligt liv.
- Vad säger du? Det låter som om du tänker ta farväl.
Men då fattade jag vad hon tänker göra!
- Klara nej! Gör inte det! Du har så mycket mer att leva för!
- Hej då Moa! Du är en varm person. Förlåt att jag har varit så taskig mot dig i skolan. Jag ångrar det jättemycket. Jag menar det.
- Klara, tänk dig för! Har du verkligen tänkt igenom det här?
- Ja, det har jag. Jag har bestämt mig. Det finns ingenting du kan göra för att hindra mig.
Hon kom närmare och kramade mig. Jag kramade hårt tillbaka.
- Är du fortfarande sur på mig?
Jag vet inte om jag är sur på henne nu. Men småsur är jag, hon gick bakom ryggen på mig. Men hon menade inget illa men ändå.
- Lite småsur är jag.
- Jag hoppas att du kan förlåta mig.
Hon började rikta pistolen mot huvudet.
- Om någon frågar tänker jag ge bort mitt hjärta som behöver för transplantation. Ha det bra Moa och lycka till i livet.
- KLARA NEEEEEEEEJ!
PANG! Skottet kom. Jag började gråta. Jag försökte göra allt för att väcka henne. Men det gick förstås inte. Hon började blöda som bara den. Hon hann inte blunda så hennes ögon började kolla på mig. Vad ska jag göra? Jo just det jag måste ringa 112. Jag tog Klaras telefon från hennes ficka och slog numret.

Läkarna eller sköterskorna försökte göra allt så att hon skulle leva igen, men det gick inte. Det var tydligen bara jag där, varken Klaras föräldrar eller syskon var där. Läkarna sa att Klara var hjärndöd så de frågade mig om Klara hade sagt någonting om att donera organ. Jag sa då att hon ville donera bara hennes hjärta. Jag ångrar jättemycket att jag hämnades på Klara det var inte hennes fel, utan det var Linas. Det kan jag fortfarande inte tro att det är sant…

Jag var tvungen att prata med Lina, men ändå vågade jag inte. Nu när man vet att Lina har dödat någon blir jag bara rädd att kanske jag står på tur. Usch! Vill inte tänka så!
Men jag kan inte undvika henne, för då kommer hon att fatta att jag döljer något. Så jag måste ta kontakt med henne.

Jag ringde henne två dagar efter Klaras död. Jag trodde att Lina skulle ringa före mig, men det gjorde hon inte.

- Hej Lina det är jag Moa.
- Hej lilla syster det var längesen! Hur är det?
- Det är sådär… kan vi träffas?
- Ja självklart du kan ju komma hem till mig nu om du vill, Magnus är ändå inte hemma.
- Ja jag kommer på en gång.

Hon lät väldigt snäll i rösten, som hon alltid brukar låta, men nu kändes hennes röst väldigt främmande som om jag aldrig har pratat med henne. Efter vad jag har fått reda på trodde jag aldrig att jag skulle våga komma hem till henne…

Jag gick direkt till mitt rum började ta på mig kläder som Lina senast hade köpt till mig. Det var ett par svarta tajta jeans med en vit tjocktröja med en dödskalle på. Sen gick jag ut och hann med bussen. Det tar inte mer än 25 minuter hem till Lina men det kändes som om det tog en evighet. I mitten av resan förstod jag inte själv varför men jag började helt plötsligt gråta jättemycket. Alla bussen började stirra på mig men de sa ingenting utan viskade med varandra istället. Det var nog mer att jag inte fattar hur det kunde bli såhär, vad har jag gjort för att det här ska hända mig? Varför kan jag bara inte leva ett normalt liv?

Till slut var jag framme innan jag gick till Lina så gick jag in i McDonalds för att hämta servetter och torka tårarna med. Jag ville absolut inte att Lina skulle se att jag hade gråtit. Jag gick och gick tills jag var framme och där sakta men säkert var jag vid hennes dörr och knackade på. jag hörde hennes steg komma närmare och närmare…

Fortsättning följer!

förlåt att det tog så lång tid, jag har inte haft så mycket tid att skriva
men jag försöker skriva så fort jag kan tills nästa del...

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

habilis - 10 okt 06 - 00:54

MEEEEEER!!!

Cinderella - 25 sep 06 - 04:58- Betyg: