Du var ängeln jag slarvade bort. |
Där stod du. Min ängel, där framför mig, på din röda sportcykel med tjugoåtta växlar.
Men jag insåg inte det förrän efteråt.
Jag fattade inte att jag hade slarvat bort den enda som kunde rädda mig.
Min ängel.
Du räddade mig från famlandet i nattens mörker.
Du gav mig styrkan att leva livet.
Men jag fattade inte det förrän jag hade slarvat bort dig. För då var jag där igen.
Det enda jag inte slarvade bort var minnet av dig.
Och en gammal lapp med ditt telefonnummer som jag letat upp i telefonkatalogen.
Men aldrig att jag skulle våga ringa dig.
Jag fortsatte bara vänta på att du en dag skulle ringa mig.
Men det skulle du aldrig göra, du kom ju aldrig ihåg mitt efternamn.
Men tänk om du en dag skulle komma på det? Tänk om du plötsligt kom ihåg mig?
Trots att jag nästan var säker på att det aldrig skulle hända kunde jag alltid hoppas.
Men trots att jag hela tiden hoppades på att du en dag skulle kontakta mig hade jag nästan förlorat hoppet då jag skymtade dig igen.
Med samma röda sportcykel med tjugoåtta växlar som första gången jag såg dig.
Ditt rödbrunfärgade hår såg ut som förra gången, precis så långt att det var roligt att se din reaktion om jag drog i det. Du hade likadana glänsande vita byxor, som gick lite längre än till knäna, med spår av gräsfläckarna du fått när vi suttit och skrattat i gräset, allt precis som förra gången. De djupblåa ögonen gnistrade i solljuset och jag sken upp när jag såg dig le mot mig.
Du såg mig.
På en gång satte du dig på din röda cykel med tjugoåtta växlar och cyklade de få metrarna fram till mig. Jag rodnade när du sa hej till mig. Du fortsatte le. Du undrade om jag ville gå hem till dig och spela kort.
Mitt hjärta studsade till.
Du var tillbaka.
Jag såg dig.
På riktigt.
Ängeln jag slarvat bort hade hittat mig igen.
Du betraktades som en helt vanlig människa. Men jag såg dig som en ängel.
Jag såg dig som ängeln jag slarvade bort, jag såg dig som ängeln som hittade mig igen.
Ibland blir man lycklig av en slump.
Det var vad som hände mig.
Du var ängeln jag slarvade bort.
Jag minns så väl när du sa att du gillade Nordman, och varje gång jag tänkte på dig nynnade jag på ‘Ödet var min väg’, som en resa tillbaka till minnena med dig.
“Vilken är din favoritartist?” hade du frågat när vi satt vid ett av de gamla borden i församlingshemmet och spelade vändtia – precis som vanligt.
Och jag hade förstås svarat det vanliga – Good Charlotte och Simple Plan.
Du nickade, lade ut spader fem, sedan sa du:
“Jag gillar Nordman”.
Jag trodde nästan inte på dig, din lilla glimt i ögat och mitt öra för minsta lilla ironi ställde till bekymmer.
Men du gillar Nordman, visade det sig. Du kunde nynna på Nordman-låtar i timmar, precis som jag alltid sjöng på Good Charlotte- och Simple Plan-melodier. Vi hittade ofta oss själva pausade från kortspelandet, bara nynnande.
Och när vi skulle åka till Eskilstuna, du mumlade ett grattis till mig när vi steg på bussen – du visste att jag fyllde år.
Sista dagen vi sågs innan vi skildes åt och inte träffades på en tid, då sa du till mig – inte med ord, jag mötte dina blåa ögon och du sa det till mig – du sa att jag skulle hålla fast vid världen, hur hemskt det än kunde bli.
Jag medger – inte hade jag lust att hålla mig kvar när du inte fanns kvar vid min sida. Jag föll längre och längre bort från verkligheten, från dig – allt.
Men när du kom tillbaka drog du upp mig, du sa att du hjälpte en stjärna som fallit.
Du sa att den stjärnan var jag. Sedan skjutsade du mig hem till dig på din röda sportcykel med tjugoåtta växlar.
Och jag undrade länge – var fick du stjärna ifrån? Vilken slags stjärna var jag?
Jag vågade knappt fråga - jag har alltid varit en sådan person som tror att folk blir arga så fort man frågar någonting.
Men när du sa det en gång till, då fick jag mod.
“Du är en stjärna”, sa du.
“Är jag en stjärna?” sa jag, skrattade lite, försökte låta som vanligt.
Du log med dina ögon, de djupblå. Du log med munnen, la armen på bordet vi satt vid och suckade.
“Ja. Du lyser”, mumlade du. “Du är en sådan som inte ska fall riktigt än”.
Och jag memorerade alla ord. Jag skrev ner dem, sparade dem i en hylla bakom allt som glömdes bort, allt som så småningom skulle var glömt för all framtid. Dina ord sparades i hyllan tillsammans med alla minnen med dig, de enda minnena som var värda att memorera. De änglalika minnena fanns kvar att minnas.
Den eviga bilden av dig framför mina ögon fanns alltid kvar, för du fanns alltid kvar.
Du var ängeln jag slarvade bort men också den som aldrig skulle slarvas bort igen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | NeelyNelly - 23 jan 07 - 01:33- Betyg:  | | jättebra! | | Zarathryn - 2 okt 05 - 22:25- Betyg: | Den här dikten älskar jag! Du och jag skriver lite i samma stuk. Läs gärna min novell jag lagt upp här. "vi ses igen" en novell! ^^
Kanon fin novell! | | lillaprinsessan - 2 okt 05 - 05:26- Betyg: | | Jätte vacker.. Fick tårar i ögonen när jag läste den .. sorlig men så otroligt vacker och fin samtidigt! | | hoggylist - 1 okt 05 - 19:33 | | tack :D |
|
|
|
