Hur går man vidare? - kommentera gärna!! |
Det var som allt bara var borta.
Jag visste inte vad jag skulle göra, utan henne var mitt liv slut.
Hur skulle jag gå vidare?
Det var den frågan som alla ställde till mig.
Men jag har inget svar, jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv längre.
Min bästa vän är död och jag vet inte vad jag ska göra om jag inte kan ta skulden, men det är det enda som jag inte kan göra längre, jag kan inte längre ta ansvaret.
Det finns bara en person som gjorde det, en person som mördade henne, bara en person som kan ta ansvaret.
Dagarna fram till begravningen var de värsta i mitt liv, alla som ville trösta mig, bara vara nära men ändå var så långt borta.
Jag kände Linda i nio år och jag ställde alltid upp för henne, det tyckte jag i alla fall, ända sen när vi var små och klippte sönder gardinerna och vattnade skolans blommor med soppa och ända tills nu, nu när vi rökte på rasterna, varje gång någon kom på oss sa jag att det var min ide.
Men den gången Linda behövde mig som mest svek jag henne, medvetet, jag vet inte varför, jag antar att jag bara inte orkade vara med henne och ta all skit som kom efteråt när hon hade gjort något och jag hade fått ta följderna.
Men när hon kom och knackade på dörren och sa att hon visste ett ställe där vi kunde ha kul, jag minns fortfarande hennes ansiktsuttryck när jag svarade nej, hennes sårade blick, men då när hon gick trodde jag inte att det skulle vara den sista gången jag någonsin skulle få se henne.
Nu vet jag inte vad jag ska göra, Linda betydde allt för mig, men jag tror att hennes sista dag i livet var hennes lyckligaste.
Det enda jag vet är att om jag hade kunnat byta plats med henne hade jag gjort det.
Men en av dom hemskaste tankarna som jag har haft är, tänk om det var bäst det som hände, för Linda pratade så mycket om döden, och att hon ville dö ...
Det hemskaste av allt är att jag inte kände henne tillräckligt väl för att veta om hon menade det eller inte.
Den största chocken kom ändå när dom ringde till mig och berättade att dom hade gripit en person för mordet, en av våra närmaste vänner, Patrik, när han sen släpptes på grund av nya vittnes uppgifter som sa att dom hade sett en tjej tillsammans med Linda, var jag förstörd, jag visste inte vad jag skulle tro.
Första dagen jag gick på skolan efter begravningen kom han fram till mig, jag visste inte vad jag skulle göra jag kände bara att han inte var samma person längre, att han verkade så vanlig skrämmde mig lite, och att han inte verkade det minsta anorlunda det skrämmde mig ännu mer.
Att han inte var påverkad på något sätt, att han så lätt kunde gå vidare efter att våran bästa vän hade blivit mördad var en gåta för mig.
När han frågade hur det var med mig bröt jag ihop, framför ögonen på alla, jag bara skakade på huvudet och gick därifrån.
Patrik följde inte efter mig heller, det var en lättnad för jag vet inte vad jag skulle ha gjort om han gjorde det.
Mamma hade sagt att jag inte var redo att gå tillbaka till skolan och jag antar att hon hade rätt.
Men Patrik ringde mig och sa att han visste varför jag hade gått därifrån, att jag fortfarande trodde att det var han som var mördaren, jag visste inte om det var så men det är möjligt att det var så för jag kunde inte se honom i ögonen på flera veckor och jag fortsatte att skjuta upp den dag som jag skulle gå tillbaka till skolan, för jag visste att Patrik skulle vara där.
När Patrik tillslut knackade på hemma hos oss och frågade om jag ville följa med ut så att han kunde få förklara sig svarade jag ja, för jag visste att jag inte kunde skjuta upp det mycket längre.
Vi gick runt och pratade en lång stund och även om Patrik hade sagt att han ville förklara undvek han ämnet, när vi hade gått så att vi kom till mordplatsen såg jag att polisen äntligen hade tagit bort avspärrningstejpen men att det fortfarande låg blommor utspridda över hela vägen.
Då kände jag plötsligt att Patrik tog tag i min arm och jag vände mig om och tittade på honom, han tittade tillbaka på mig och sa
-Det var här jag gjorde det, det var här jag mördade Linda.
Jag kände hur rädslan kom smygande igen, samma krypande känsla som jag hade fått när jag fick höra att Linda var död.
Jag vände mig om för att gå men Patrik ville inte släppa taget.
-Det var aldrig meningen att hon skulle få veta, jag visste inte att det var Linda...
-Vad menar du? frågade jag
Hans svar var fasansfullt, och det gjorde så att jag bara ville springa därifrån.
Patrik vände sig emot mig och tog tag i min andra hand.
-Det var inte meningen att det skulle vara Linda, jag skulle ju bara mörda en person, dom sa att det inte var svårt.
Patriks ögon mötte mina och hans blick var hemsk:
-Men du ska veta vilken kick det var att se livet i hennes ögon sakta slockna ... Det var fantastiskt.
Jag hann inte ens reagera innan hans händer var uppe vid min hals.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8) | Lightdarling - 29 jan 08 - 18:08- Betyg:  | Så svart, det kändes verkligen svårt.
det brände i ögonen när jag läste den här.//Lightdarling<3 | DolphinsCry - 1 okt 06 - 01:37- Betyg:  | | faan, den satt ju djupt.. fatta inte varför ja skrev så, men va tusan. Den va riktigt bra! | | Executed - 24 sep 06 - 23:16- Betyg: | | ja elli den där e skitbra! skriv en fortsättning | | dragongirl - 21 sep 06 - 06:13- Betyg: | | skit bra mer!!! | | bloody_witch - 21 sep 06 - 02:23- Betyg: | | bra!!! jättebra skrivet! fortsättning?? |
|
|
|
