Man känner inte någon- kommentera snälla! |
Att sova över hos Linus vekade som en bra idé från början, men jag visste inte varför han ville att jag skulle sova där.
När jag gråtande lämnade hans lägenhet, visste jag inte vad jag skulle göra.
Jag gick runt i den tysta staden i flera timmar, även fast jag vet att man inte ska gå genom parker själv på natten, så gjorde jag det. Jag tänkte inte ens på att jag hade mobilen med mig när jag gick på stigen.
Jag hörde inte mannen när han kom, han brottade lätt ned mig på marken, jag låg där helt paralyserad medan han våldtog mig.
Jag minns att jag såg att han reste på sig och sprang därifrån, men jag låg bara där chockad, när jag tillslut fick fram mobilen slog jag 112 med darrande fingrar.
-Jag...jag tror att jag har blivit våldtagen, sa jag så fort jag hörde en röst i andra änden.
Jag fick sedan lämna uppgifter om vart jag befann mig, och kvinnan som jag pratade med sa åt mig att jag inte skulle förflytta mig, och sa att en ambulans var på väg.
Det dröjde inte länge innan jag hörde ambulanssirenerna, och jag genade över gräset så att jag stod brevid vägen.
Jag började gråta igen när jag såg ambulandföraren stiga ur ambulansen.
Jag har inget minne av färden till akuten eller hur länge jag väntade där, jag antar att jag fortfarande var chockad, men när jag kom ut från undersökningen stod det två polismän utanför och väntade tillsammans med min mamma.
När mamma fick syn på mig rusade hon fram och kramde om mig, jag kunde se på hennes kinder att hon hade gråtit, jag besvarade inte kramen utan puttade bort henne.
Jag fortsatte att gå mot polismännen, och de gick fram och mötte mig, så fort jag såg deras medlidsammablickar tittade jag ned i golvet, jag hörde de säga att de ville att jag skulle göra en anmälan.
Jag nickade mot golvet och tittade sedan upp och sa tyst:
-Jag vet inte hur han såg ut, han hade en rånarluva på sig.
Men jag fick ändå följa med till polisstationen, där jag fick berätta hela historien om mig och Linus, om varför jag inte sov över där som jag hade sagt att jag skulle göra och sedan fick jag hjälpa polisen att göra en fantom-bild av våldtäcktsmannen.
Mamma frågade mig om jag ville att hon skulle skjutsa mig hem igen, men jag svarade att jag ville fara till skolan istället.
-Varför? frågade mamma mig, är det inte bara bättre att du följer med hem och låter mig prata med skolan och berätta vad som har hänt?.
-Nej, jag vill berätta det här själv, svarade jag, och jag skulle uppskatta om du slutade lägga dig i mitt liv, du gör det inte bättre om du ringer till skolan, det gör det bara värre för mig.
-Okej, sa mamma, om du bara hoppar in i bilen så skjutsar jag dig dit.
-Nej, jag tar bussen, svarade jag och stängde igen bildörren.
När jag kom till skolan, gick jag direkt till schemat och kollade vad jag skulle ha för lektion, där stod det matte, underbart, jag såg att lektionen hade börjat för 20 minuter sedan och att den snart var slut.
Jag började gå mot mattesalen, jag struntade i att ta av mig jackan, jag struntade i att knacka när jag kom till matten, jag bara öppnade dörren, där inne satt de, alla de som jag brydde mig om och som jag kände, när jag såg dem sitta där, utan att veta vad som hade hänt mig, började jag gråta.
Jag visste att om jag inte berättade det nu skulle jag inte kunna göra det, så jag gick in.
Jag kände att det var många som tittade på mig när jag gick och ställde mig längst fram i klassrummet.
-Jag har en sak som jag skulle vilja berätta för er, sa jag, och hoppas att ni inte avbryter mig för jag kommer inte att kunna berätta allt då.
Jag visste att alla kollade på mig då, men det var bara att fortsätta.
-Jag vet att det finns några här som visste att jag skulle hälsa på Linus igår, min pojkvän eller ex-pojkvän nu snarare, planen var att jag skulle sova där, men det blev inte så, jag kände att tårarna började rinna igen, ni behöver inte veta exakt vad han sa till mig men det slutade med att jag gick därifrån.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle fortsätta, så jag stod bara tyst en stund.
-Jag vet inte hur länge jag gick runt på stan, och jag vet inte vad jag tänkte på... men det var då det hände...
Jag kunde inte säga det, jag fick ta flera djupa andetag innan jag sa det.
-Det var så att, jag tittade på mina kompisar, jag blev våldtagen i natt.
Det är därför jag är sen, jag har suttit på akuten och blivit undersökt hela natten, sen har jag varit hos polisen och gjort en anmälan, jag hoppas att alla förstår att jag inte vill prata om det här och jag hoppas att ni respekterar det, jag tänker inte hindra er från att prata om det om ni vill det, sa jag.
Jag tittade på dem en stund innan jag gick därifrån.
Jag vet inte om jag någonsin har märkt att någonting har spridits lika snabbt som det här gjorde.
När jag hade suttit i korridoren i kanske en halv timme hade säkert hela skolan gått förbi och tittat på mig, inte ens mina kompisar vågade gå fram och prata med mig.
Den första som kom fram och pratade med mig var vår slöjdlärare, hans namn är Göran och han är drygt 50 år, det var fasansfullt att prata med honom, det enda han sa var saker som:
-Jag förstår vad du måste gå igenom.
-Jaså, har du blivit våldtagen någon gång, kanske? frågade jag.
-Nej, jag har öhh...lektion, nu direkt faktiskt, du får...öh, sköta om dig, öh.., hej då.
Jag slår vad om att de drog lott i lärarrummet om vem det var som skulle prata med mig, och det blev Göran, stackare...
Det dröjde länge innan jag gick till skolan igen efter att jag sett allas reaktioner, men efter en vecka kom DNA proverna tillbaka från labbet, och det var matchande DNA med en som tidigare var fälld för våldtäckt, det kom som en chock när jag fick veta att det var min egen pappa som hade våldtagit mig.
Jag träffade bara pappa en gång innan gripandet och jag vet att jag inte var särskilt trevlig, men vad väntade han sig, att jag skulle bli överlycklig när jag såg honom. Nej.
Enligt vad min pappa har sagt i rätten så visste han inte att det var mig han våldtog, men han har erkännt våldtäcken, för tillfällt vet jag inte vad hans straff blir, det enda jag vet just nu är att jag aldrig någonsin vill ha kontakt med honom igen, jag tror också att jag kommer att ha svårt att förlåta min mamma för att hon aldrig har berättat för mig att pappa har våldtagit en flicka som var lika gammal som mig för flera år sedan, och att mamma ändå tog honom tillbaka.
Det han har gjort mot mig och den andra tjejen är oförlåtligt, jag fundrerar på att ta kontakt med henne om det finns möjlighet, men jag vet inte vad jag skulle säga, hon hatar förmodligen hela min familj, och jag förstår henne.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Forever_you - 21 sep 06 - 07:04- Betyg:  | SHIT. jätte fint och spännande skrivet!
är den sann?
Kram! |
|
|
|
