Hon hade undrat så länge |
Hon hade undrat så länge. Hon hade undrat varför, hon hade undrat varför det bara händer en del och inte andra och hon hade undrat länge. Hon hade undrat sen hennes pappa berättade för henne att träden tappar löven på vintern. Hon hade undrat varför inte granarna tappade sina barr, men när hon frågade mamma sa hon bara att det var naturen som hade bestämt att granarna inte skulle tappa sina barr. Det hade hon trott på under ett helt år och då hade hon inte funderat så mycket på det. Fast sen kom året. Det hemska året när hon blev sjuk, det året när hennes liv vändes uppochner, det året när hennes mamma åkte långt bort för att aldrig mer komma tillbaka, det året när hon insåg att mamma hade ljugit och att hon kanske hade ljugit om granarna också för att hon inte visste svaret på frågan, det året när hon blev smalare än hon någonsin varit, det året när hon tappade sitt blonda hår, det året när hennes hud blev blek och full av blåmärken, det året när hon och hennes familj fick reda på att hon var mycket sjuk, det året när de fick reda på att hon hade fått en dödlig sjukdom, det året när flickan var fem år.
Hennes pappas hand höll hårt i hennes, han visste att hon förstod. Mamma skulle inte komma tillbaka någon mer gång, nu åkte hon för alltid och det syntes på flickan att hon visste, för det rann sakta en tår ner längs hennes rosiga barnkind. Den tåren blev fler tårar och pappas armar slöt sig runt henne i en hård kram. ”Mamma kommer inte tillbaka” viskade han i hennes öra. Flickans syster kom. Hon grät inte, hon tyckte att hon var för stor för det. Hon var tretton då och var man tretton så grät man inte, det kom bara en tår. Men den tåren hann inte mamma se, mamma var redan långt borta med en annan man, en man med mycket pengar som mamma tyckte om. Mamma älskade inte pappa längre, det hade den lilla flickan förstått.
Men älskade inte mamma henne? Varför åkte mamma iväg från henne? Hade mamma ljugit när hon sa att hon älskade henne och att hon aldrig skulle lämna henne? Det borde hon ha ljugit om, för det stämde ju tydligen inte. Hade hon själv gjort något så att mamma inte älskade henne kanske, hon hade nog gjort något väldigt dumt mot mamma som man inte får göra och det var därför hon åkte iväg. ”Det är mitt fel att mamma åkte” var den sista tanken som snurrade i flickans huvud innan hon grät sig till söms den kvällen. Den hemska kvällen när mamma hade åkt, den kvällen när hon förlorade sin mamma för att hon hade varit elak.
Mamma hörde aldrig av sig. Och flickan och hennes syster såg på pappa att han var ledsen hela tiden. Att han tittade i brevlådan ett par gånger om dagen för att se om det fanns något brev från henne. Han saknade mamma så mycket, men hon saknade nog aldrig honom. Hon hade säkert glömt dom, men hon hade inte glömt den minsta dottern, det var flickan säker på. För hon hade varit elak och hon var anledningen till att mamma hade åkt iväg. ”Det var mitt fel pappa” sa hon en kväll. ”Det var mitt fel att mamma åkte va? Jag var dum mot henne och hon åkte iväg för hon var arg på mig va? Visst var det så pappa?” Hennes pappa trodde inte sina öron, han öppnade bara sin famn mot henne och hon kröp in mellan hans armar precis som den där gången när mamma åkte iväg för att aldrig komma tillbaka ”Mamma kommer inte tillbaka” snurrade i hennes huvud. Men nu visste hon att hon var förlåten av sin pappa och att han älskade henne även att mamma hade åkt iväg.
Men hur var det med granarna? Hade mamma ljugit om dom också? Hon tyckte synd om granarna, dom hade inte gjort något för att inte få vara som alla andra, men ändå var dom helt olika andra träd.
Det var personalen på lekis som såg att hon hade ganska mycket blåmärken på armarna och benen, så de frågade flickans pappa om han visste var de kom ifrån, han visste inte det utan trodde att de kommit när hon varit ute och lekt. Fast hon hade fått ganska många väldigt lätt på senaste tiden. Hon hade väldigt lätt för att det började blöda när hon borstade tänderna också, så det borde vara något fel som måste rättas till berättade hennes pappa. Men flickan förstod inte vad de stora pratade om. Blåmärken hade alla hennes kompisar också, men nu ryckte hon i pappas jacka och sa att hon var trött och ville hem och sova. Det hade också hänt oftare på senare tid.
”Pappa vad är leukemi?” Hennes pappa visste inte hur han skulle förklara det för en femåring så att det inte lät så hemskt. ”Det är en sjukdom, för det är små djur inne i din kropp som slåss för att de vill vinna makten över ditt hjärta och alla andra saker inuti dig. Och leukemin är de dumma som vill ta dom som egentligen bor i din kropp. Så nu måste du och en massa mediciner döda dom dumma djuren, men du själv måste kämpa också, medicinerna kan inte själva.” Så sa hennes pappa, och flickan började gråta ”Dom får inte äta upp mig!” skrek hon med sin starkaste röst och sprang ut ur bilen.
Rummet var litet, hennes rum hemma hade varit större än hennes systers rum. Det här rummet var litet och vitt. Hemma hade hon blommor på väggarna, här var det vitt och litet. Det var ensamt också, hennes rumskompis hade fått åka hem för hon hade blivit frisk, sa dom. Hon hade rumskompisen i två veckor, sen åkte hon hem och det kom ingen ny.
Varje kväll var det tankar om mamma i hennes huvud, att det var hennes fel, mamma hatade henne och mamma kommer aldrig mer tillbaka. Aldrig mer kommer hon få se sin mammas leende som tittar på henne, för mamma hatar henne. Varenda kväll kom tankarna, ibland på dagarna också. Alltid fanns dom där och dom försvann inte.
Dagarna på sjukhuset var långa med mediciner och cellgifter och den lilla flickan blev mer och mer tom på energi Men det hon hade, hennes pappa och hennes syster, de gjorde henne lyckliga. De sa en massa saker, hjälpte henne att komma runt på sjukhuset, pratade med henne, hennes syster lärde henne att läsa och det blev så att dom till slut stod varandra mer nära än någon kompis någonsin skulle kunna.
Veckorna blev till månader, månaderna gjorde att naturen förändrades och flickan tänkte på granarna igen. Hon frågade alla läkare och människor hon såg om de kunde svaret på hennes fråga. Men det var ingen som kunde svara och flickans tankar om mamma blev värre än vanligt, ”Hon kommer inte tillbaka igen”. Pappas ord, pappas ord och flickans lag, mamma kommer inte tillbaka.
Efter några månader fylldes hennes papperskorg på rummet, men det var inte av ritpapper och gamla kolor som det skulle ha varit om flickan var hemma. Hennes långa blonda hår hade ramlat av hennes huvud under några dagar och flickan grät i många timmar. Inget hår och mat. Mat ville hon ha, och klart fick hon mat, men numera var hon så van vid att kräkas upp maten att hon inte ville ha något. Att spy var det äckligaste hon visste och pappa fick alltid lägga sin trygga arm runt henne när hon spydde och säga att det inte gjorde något att det snart skulle vara över. Flickan visste att pappa hade rätt, snart skulle hon få komma hem och börja på dagis och träffa alla kompisar, leka kurragömma i skogen, bada i sjön, baka chokladbollar, hon skulle snart få göra allt som hon saknade så mycket med livet. Men allra mest att krama sin pappa och syster, utan att det gjorde ont i hela kroppen och hon blev alldeles utmattad av ansträngningen.
Flickans pappa hade kommit på eftermiddagen och sen dess hade hon gråtit oavbrutet. Först skrek hon rakt ut, sen kastade sig den lilla barnkroppen i sin pappas famn och han höll om henne så hårt han kunde. Han ville vara här för henne nu, som han inte kunde för sin andra dotter längre. ”Kommer hon inte tillbaka mer?” Sa flickan och tittade upp med sina stora runda ekorrögon som var fyllda av stora våta tårar. ”Nej mitt barn, din syster har flyttat” sa hennes pappa och fällde en tår han med. ”Vart då pappa? Vart då?” Sa den lilla flickan, för hon förstod inte. ”Din syster bor i himmelen med alla änglar nu” sa hennes pappa och flickan började gråta. Flickans syster var borta, och hon tänkte inte på mamma alls den kvällen. Bara på sin syster, sin syster som hade varit där för henne ända sen mamma försvann för att inte komma tillbaka, sin syster som lekte med henne så fort hon ville. Den systern som alltid hade fått henne glad, hon skulle inte komma tillbaka.
Mamma var borta, systern var borta. Det här rummet var litet och vitt. Hennes hår låg i papperskorgen. Hon vägde mindre än när hon var ett år gammal. Hennes hud var blek och hennes ögon fyllda av tårar. Hon hade ont. Men hon undrade, varför händer det bara en del? Det är inte deras fel och dom har inte gjort något för att förtjäna det. Varför blir en del mobbade? Varför förlorar en del sina föräldrar? Varför dör en del? Varför blir en del sjuka? Varför är det bara träd med löv som kläs av på vintern? Ingen av dom har gjort något för att förtjäna det, och flickan förstod inte.
Den här dagen tittade hon ut genom fönstret och såg att det dalade ner små vita flingor från himmelen, hon undrade om granarna fick klä av sig i år, att dom kanske hade fått bli som alla andra och klä av sig dom med på vintern. Flickan frågade pappa med trötta ögon och en hes viskande röst om han hade sett några granar där ute innan han kom in till henne. Han hade det, och eftersom han visste vad hon skulle fråga sedan berättade han för henne att dom hade barren på sig för att dom inte skulle frysa när snön kom, men de andra träden klädde av sig, varför visste han inte. Men flickan visste att pappa ljög. Nu hade pappa också ljugit för det finns ingen som vet varför det bara händer en del.
Flickans pappa hade också ljugit för sin dotter. Precis som mamman, men pappa älskade väl henne? Varför ljög han då? Hon kunde inte veta att han bara ville ge henne ett svar innan hon somnade för att aldrig vakna igen. Flickan kollade sin pappa djupt i ögonen och såg en sorg som hon aldrig sett där innan, en tår föll ner för hans kind och flickan frågade sin pappa, den man som satt vid hennes sängkant i det lilla rummet och tittade på henne med sina tårfyllda ögon, ”Du älskar väl mig? Varför ljuger du då?”
Hennes ögon stängdes och hennes pappa började gråta, den lilla flickan fick aldrig något svar på sin fråga. Hon kommer aldrig få leka kurragömma igen, aldrig rita med sin syster, aldrig baka chokladbollar som var det bästa hon visste, aldrig höra sin pappa läsa en saga för henne, aldrig börja i skolan som hon längtat så mycket efter och hon kommer aldrig få veta svaret på sin fråga. För det är ingen som har något svar på varför det bara händer en del, och inte alla.
Det var en man med blöta kinder och röda ögon som bar ut en liten flicka från ett rum på sjukhuset den dagen, den dagen då första snön kom. En ensam man med en flicka, en man som grät.
Rebecca Ohlsson den 2/9-06
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7) | Tildiz - 3 feb 07 - 05:12- Betyg:  | Gud.. helt underbar(': den får mig att tänka på en vän som också dog i canser när hon var fem år..
Det finns inga ord , underbar är det enda ordet som dyker upp i mitt huvud :)
Take Care <3 | | hanna91 - 7 okt 06 - 00:12- Betyg: | | hur fin som helst!! | | hemligt-liv - 5 okt 06 - 04:48- Betyg: | jätte fin ,
värkligen :) | lepabrena_93 - 30 sep 06 - 20:21- Betyg:  | | För lång orka läsa , men kuul att du skriver så mkt | | Banankaka_ - 24 sep 06 - 23:55- Betyg: | Åhhh den gör mej årögd VAD fint du skriver! finaste
novell jag nånsin lässsst!!!!!!!!!! de gick rakt i in
i hjärtat på mej du har verkligen talang! | | Banankaka_ - 21 sep 06 - 22:40- Betyg: | OJoj vilken vacker.. heregud jag blir alldels tårögd..
Den var verkligen jätte fin de bästa ajg någonsin läst.
den tog rakt i mitt hjärta<3 | | bonanza_ - 21 sep 06 - 02:57- Betyg: | | Vad bra! Men sorglig. |
|
|
|
