Till slut orkade hon faktiskt inte mer. |
Eller hur har mitt leende inte dött?
Det fanns aldrig,
Det var ju bara en liten till falskhet i mitt liv.
Viskade hon tyst för sig själv.
Hon låg tyst i sängen ett tag som om hon väntade på att få svar av någon.
Men det fanns ju ingen vid hennes sida längre.
Alla hade lämnat och glömt.
Hon gick upp ur sängen och började ta på sig kläderna som låg på stolen.
En svart kjol och en långarmad tröja som kunde dölja hennes sår på armarna.
Hon kammade det långa blonda håret och gjorde två flätor som låg över hennes axlar.
Hon sminkade sig som hon brukade med massa svart kajal runt ögonen,
och tog sin väska och gick ner för trappan och ut genom dörren.
Det tog bara 10 minuter att gå till skolan.
Hon hatade skolan.
Hon hatade allt.
Men hon behövde gå ditt, så det var bara att kämpa.
När hon kom fram till skolan var skolgården lika tom som hennes hjärta.
Ingen fanns i hennes hjärta längre.
Allt hon tänkte på nu för tiden var döden.
Döden var det vackraste hon viste,
Det var det ända som kunde få henne att må bra om hon valde den vägen.
Hon gick upp i klassrummet och satte sig längst ner som hon brukade.
helt ensam.
- Martina, varför är du försenad? Frågade hennes lärare lite argt.
- Ehh.. Jag försov mig. Ljög jag tillbaka som svar.
Hon tog upp sina matteböcker och började räkna.
Matte var svårt och tråkigt.
Det verkade dom andra med tycka, Men det var ju ingen tröst.
Hon förstod inget av det dom räknade nu.
Men hon hade ingen lust att fråga hur man gör.
På rasten skulle hon till kuratorn och prata om allt som hade hänt i klassen.
Kuratorn lovade att allt skulle bli bra,
Martina litade verkligen på henne.
Hon berättade att dom hade dränkt henne i toalettstolen,
slått henne, sagt massa fula ord, bränt henne med en cigarett.
Allt detta hade hänt på bara denna veckan.
Tur att det var fredag nu, bara engelska med.
Sen skulle hon få gå hem, och slippa allt.
Efter en stund prat med kuratorn gick hon för att äta,
Matsalen var nästan tom när hon kom.
Alla andra hade redan ätit.
Hon satte sig vid ett bord och petade lite i maten.
Det såg verkligen inte gott ut.
Fast hon inte hade ätit på 2 dagar var hon inte hungrig.
Hon reste sig upp och tog talriken nästan lika snabbt som hon satt sig.
Hon slängde maten och gick ut på skolgården.
Hon satte sig på en bänk och tog fram sin rosa bok hon alltid skrev i.
" Kuratorn har lovat att allt ska bli bra.
Hoppas hon har rätt nu.
Jag orkar faktiskt inte så mycket mer.
Jag vill bara försvinna, dö.
Vara helt borta.
Jag vet att jag skulle få det bättre där.
Det är allas fel att jag mår skit.
Mina "klasskompisars" fel, Min pappas fel,
Han bara lämnade mig. Utan ett brev eller något.
Men när ja väl lämnar denna jord får jag träffa han igen.
Det är mest mammas fel förresten.
Efter pappa tog livet av sig har hon börjat dricka.
Hon gör ingen mat, Städar inte, Inget !
Allt hon gör är att sitta på den jävla äckliga soffan varje dag.
Med en gång när jag kommer hem blir hon arg på mig.
Slår mig, skriker åt mig, skyller allt på mig.
Det skulle vara bättre om du var här hos mig pappa.
Det skulle det verkligen vara.
Jag saknar dig. " Skrev hon i boken.
Hon ta ner boken och pennan i väskan och började gå mot klassrummet.
Snart skulle engelska börja,
snart skulle hon sluta för idag.
Efter 2 månader hade inget förändrats,
allt blev bara värre och värre.
Hon hade slutat lita på kuratorn.
Hon sa allt skulle bli bra.
Men det blev inte ett skit bättre.
Hennes armar var helt fulla med sår.
Hon orkade verkligen inte mer.
- Ska jag ta samma utväg som du pappa?
Viskade hon så tyst hon kunde och log.
Hon log för en gångs skull,
Men allt inom henne bara dog.
När hon stod där uppe på bron mitt i natten.
Kände hon lycka för första gången,
Hon hade aldrig känns så innan.
Det var underbart.
Hon log för sig själv.
- Förlåt. Viskade hon och tog det sista steget mot himlen.
" Förlåt mamma för allt.
Jag vet vi har haft det jobbigt, både du och jag efter pappa.
Men jag älskar dig, fast du gjort allt mot mig.
När du hittar detta brev finns jag nog inte mer.
Jag kämpade så länge jag kunde faktiskt.
Men nu sprack det.
Jag kommer aldrig upp igen, så jag såg detta som den bästa utvägen.
Jag var inte tillräckligt stark för att hålla mig kvar.
Du hade så mycket krav.
Jag ska hälsa pappa från dig nu när jag träffar han.
Hoppas du börja ta bättre hand om dig.
Förlåt mamma, Jag älskar dig !
Din dotter Martina."
Inte så bra kanske :/
Men kommentera gärna :)
Ha de bra alla<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7) | | vikkii - 23 sep 06 - 04:44 | | den var ju jättebra (: | Executed - 23 sep 06 - 00:14- Betyg:  | | jag tkr att den va skitbra! :D | | KajsaH_ - 21 sep 06 - 00:41 | Tack så jätte mycket alla:) Verkligen jätte roligt att höra
att någon tycker om det jag skriver :)<3 | | TrashBarbieDoll - 21 sep 06 - 00:28 | | Den var riktigt bra faktiskt. | Lovely__ - 20 sep 06 - 22:54- Betyg:  | | Jätte bra! :) Gillade den, sorglig.. men den var bra :) | | mysanchan - 20 sep 06 - 22:47- Betyg: | | Jätte bra... | | nicklasb - 20 sep 06 - 19:20 | Hur jobbigt livet än är så kommer du inte ifrån att det
är den absolut största gåvan man kan få, det betyder också
att du är speciell. Jag har också varit på botten och vänt,
skit i vad andra tycker om dig, älska dig själv och bry dig
inte om folk som inte betyder något i ditt liv.
först då kan jag se
genom elden vad som brinner
men först ska du leva
det vet jag att du hinner |
|
|
|
