den som fruktar döden, har förlorat livet.. |
Allt är borta,
mörkret sänker sig.
Jag ser ut över den sovande staden nedanför mig.
hör en hund skälla i fjärran.
Tänker tillbaka på allt som vart,
på allt som kunde ha varit.
Minnen och bilder flimrar förbi framför ögonen.
"den som fruktar döden, har förlorat livet"
Jag fruktar inte döden, men har förlorat hoppet.
Känner en bultande smärta i armen,
lyfter upp handen och vrider på den så att jag kan se blodet
som sakta men säkert siprar ut från jacken.
Tänder mitt ljus som ska leda mig genom tunneln,
tills jag ser hans starka kärlek som lyser upp slutet.
Tänker på hur jag ska se ner på min svarta kista med vita lijor överallt.
Jag är snart där.
Ser lyktorna på en bil närma sig,
är på väg hitåt.
Nej inte nu, vänta lite till.
Bilen stannar en bit bort, någon kliver ur å springer fram till mig.
Justt när jag börjar försvinna. Jag kan inte urskillja vem det är,
men känner igen rösten,
kan inte placera den bara.
Orkar inte stå längre,
faller ihop, känner mig så svag.
Hinner tänka, vad har jag gjort?
Försvinner, det sista jag ser är hans ansikte.
Känner mig så befriad, så lugn.
All smärta är borta, om jag kunnat gråta hade jag gjort det.
Men vad nu.. känner en enorm smärta,
så här ska det inte vara. Hör något..
har jag inte lyckats?
hör sirener utanför, känner hur hela jag skakar till.
Öppnar försckräkt ögonen , ser mig om kring.
Hinner inte uppfatta vart jag är innan jag försvinner igen..
Öppnar ögonen igen, det är tyst.
Har jag klarat det, har han tatt emot mig i sin famn?
hör et ljud..
bip bip bip bip..
stänger ögonen igen, öppnar dom å ser mig omkring.
Vart e jag, sen ser jag honom vid fotändan av sängen.
Han vaknar å faller i tårar å kramar om mig,
jag förstår fortfarande ingenting.
tittar lite lätt på mina armar, ser en massa trådar.
Vill fråga honom vart jag e men kan av någon konstig andledning inte prata.
Han går ut, och det kommer in personer som säger åt mig att luta huvudet bakåt.
Och blåsa ut riktigt hårt när dom räknat till 3.
Smått fövirrad gör jag som dom säger,
först då märker jag att jag har haft något i halsen.
Dom förklarar att det var något som hjälpte mig att andas.
Det enda jag får fram är
*var är jag?*
*på sjukhuset vännen* hör jag honm säga,
vännen, hur vågar han.. jag kan aldrig förlåta honom för det han gjort.
Hon säger inget mer.
Sköterskan kommer in i rummet igen och säger att jag måste vila,
hon ger mig lite å dricka å nåt annat,
å vad ska jag göra mer än svälja.
Jag får i mig nåt som smakar lite konstigt,
sen somnar jag om igen.
Nästa gång jag vaknar sitter det en snubbe i hörnet.
När han ser att jag har vaknat kommer han fram och presenterar sig,
informerar mig om att jag kommer stanna här ett tag.
Han är nån sorts psykolog eller nåt.
Efter några dagar på sjukhuset låter dom mig äntligen åka hem.
Jag kommer hem till helvetet och allt blir som vanligt...
Nästa gång tänker jag, nästa gång ska jag klara det.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | zanzii - 30 nov 06 - 04:55 | | så dålig hahahha | | Cilises - 27 sep 06 - 00:40 | finns här ifall du behövber prata vännen!
Du skriver otroligt bra! | dinez - 21 sep 06 - 06:15- Betyg:  | joo nog är den trovärdig(L) lite för trovärdig gumman(L)
ja finns för dig och älskar dig(L) även om min kärlek inte
har nått med detta att göra(L) | | JennnyJ - 21 sep 06 - 01:27- Betyg: | | Jätte vacker, det var slutet som gjorde den bra, jag kan bara skriva sånna när dom lyckas ta sig över, men din berättelse blev lixom trovärdig! | | 7mary7 - 20 sep 06 - 20:50 | | tack tack | | pwgk - 20 sep 06 - 16:43 | | aa den var vacker! | | deprimerad - 20 sep 06 - 16:29- Betyg: | Tårar rinner nerför mina kinder
Så vackert |
|
|
|
