den sista tåren |
Jag ligger i en säng och tänker på allt som jag skulle vilja ha ogjort. På gången jag snackade skit om hans kompis. Han kom på mig och var sur för det i någon vecka. Men han förlät mig. Eller gången när jag blev full och berättade att han haft napp till han var sex. Han förlät mig för det också. Men hur ska han kunna förlåta mig nu? När jag har gjort något sådant? Men han kommer att förlåta mig, det gör han ju alltid. Eller, kommer han?
Det trillar en tår nedför min kind. En tår för allt dumt jag gjort och ångrar, en tår av kärlek. Jag bryr mig inte om att torka bort den. Jag vet ju att det kommer att komma många fler innan detta är över.
Mobilen som jag lagt på nattduksbordet börjar plötsligt vibrera och det kommer en lång, gäll signal.
”Just det, byta låt på mobilen”, kommer jag på mig själv att tänka innan jag slänger mig över den för att svara.
”Hallå!” säger jag försiktigt.
”Hej gumman”, hörs det från andra sidan linjen. Mamma! Jag som hade trott att det skulle vara Marcus.
”Hej mamma”, svarar jag med en besviken röst. Men det märker hon inte utan fortsätter,
”Hur mår du? Du lyssnar väl på vad doktorn säger? Du vet att det är väldigt viktigt Love.”
Love, varför döpte de mig till det? För att jag skulle få mycket kärlek omkring mig? Jag förtjänar ingen kärlek. Jag svek honom.
”Jaja, jag vet mamma”, säger jag och lägger på så att hon inte ska få någon chans att tillägga något. Jag lutar mig tillbaka och suckar. Vad är det för fel med mig? Varför är jag så olycklig? Jag har ett bra liv med en underbar pojkvän och bra betyg. Och ändå så är jag så olycklig.
Mobilen börjar låta igen, men nu blir jag rädd. Tänk om han har fått reda på det. Tänk om någon har berättat för honom om mitt självmordsförsök, om hur jag skurit mig i armarna och sedan tagit en överdos. Om hur mamma hittade mig liggande medvetslös på badrumsgolvet, hur rädd hon blev och att doktorn sa hur nära det var att jag dött. Om mamma hade hittat mig en halvtimme senare hade jag varit stendöd.
En halv timme till och jag hade sluppit detta. Nej, så får jag inte tänka, inte nu. Inte när Marcus har fått reda på det. Marcus, den enda personen som förstår sig på mig och älskar mig. Jag fattar inte vad jag tänkte på. Hur kunde jag svika honom?
Marcus hade förstått för länge sedan att jag inte mådde bra. Han var väldigt orolig för mig sa han. Jag blev rörd över hur mycket han tyckte om mig och lovade att jag aldrig skulle lämna honom.
”Vad bra”, sa han då. ”För jag vet inte om jag kommer att förlåta dig om du lämnar mig.”
Mobilen fortsätter ringa. Jag tvekar en stund innan jag trycker på svara.
”Here goes nothing!” far genom huvudet. Innan jag hinner säga något hör jag:
”Love? Varför?” någon snyftar från andra sidan.
”Marcus?” frågar jag försiktigt.
”Ja! Du lovade Love! Hur kunde du göra så mot mig? Vad skulle jag ha tagit mig till ifall du hade dött? Trivs du inte med mig?” Han gråter.
”Förlåt Marcus, jag tänkte inte.” Nu börjar tårarna rinna nerför min kind på riktigt. ”Snälla, förlåt mig. Jag var dum. Jag kommer aldrig att göra det igen.
Snyftandet från andra sidan upphör något.
”Vet du? Jag tror inte att jag förlåter dig. Du är så självisk. Visst, du mår dåligt men nu får du ta hand om det själv. För jag kommer inte att vara vid din sida. Du svek mig så nu lämnar jag dig.”
”Klick”, låter det i luren när han lägger på. Jag skakar av gråt, tårarna flödar ner. Min kudde blir helt blöt. In på rummet kommer sjuksköterskor springande och undrar vad som har hänt. Jag är helt förtvivlad. Han dumpade mig. Den enda jag riktigt bryr mig om vill inte träffa mig mer. Mitt liv är inte värt att leva. Det har jag tyckt hela tiden. Men det har alltid varit någon som fått mig att stanna, Marcus. Vad som fick mig att glömma honom och ta en överdos vet jag inte. Men jag vet att det inte finns någonting kvar för mig här nu.
Jag känner ett stick i armen och öppnar ögonen.
”Nej!” skriker jag när jag ser doktorn i sin vita rock med en tom spruta i handen. Jag fattar direkt vad det är frågan om. Jag kastar mig fram och tillbaka som en galen gris som precis fått reda på att den snart kommer att bli bacon. Jag börjar känna mig lite groggig men jag vill inte somna. När jag kämpat emot sömnmedlet i någon minut ger jag upp och faller i en djup sömn.
Vad är detta? Jag öppnar ögonen och ser ett vitt rum där solen lyser vackert genom fönstret. Är jag död? Är jag i himlen? Men så kommer jag ihåg.
”Marcus…!” Är det första jag kan tänka. Han vill inte ha något med mig att göra. Det rullar en tår nedför min kind, den sista tåren.
Jag sätter mig upp och ser mig omkring, ett vanligt sjukhusrum med vitt på väggar, golv och tak. Tre sängar, varav bara två är upptagna, min egen och en pojkes, som ser ut att vara tio men som jag inte vet något mer om. Det finns inga gardiner eller fåtöljer, som skulle ha gjort det hela mycket mysigare. Fast nu lyser solen in genom fönstret och lyser upp rummet. Det blir klart och varmt då. Men det är också det enda positiva.
Det enda jag har som är mina privata saker ligger i en liten låda bredvid sängen. Jag börjar rota i den. Jag har för mig att mamma sa att hon stoppade ner det åt mig. Bra, här är de. Längst ner under mina handdukar ligger de, mina värktabletter. Jag tittar på förpackningen där det står:
Dosering: Vuxna och barn över 12 år: en tablett upp till en – tre gånger per dygn. Maxdosen tre tabletter per dygn skall ej överskridas.
Jag häller ut fem tabletter i handen och för att vara på den säkra sidan tar jag fem till. Jag går till toaletten, fyller en mugg med vatten och sköljer ner tabletterna. Det smakar fruktansvärt. Jag grimaserar men innan jag hinner göra något mer tappar jag balansen och faller.
Det känns som om jag faller i en evighet. Jag märker inte att jag når marken. Jag bara faller och tumlar runt i mörkret. Jag tänker ingenting, låter bara ödet göra sitt.
Men ödet vill inte som jag vill. Något rycker mig upp ur det fridsamma lugnet. Jag har så ont i halsen och luftvägarna, men jag kan inte öppna ögonen. Jag dåsar till. När jag vaknar upp igen ligger jag bara där och känner mig övergiven.
”Till och med jag själv har övergett mig”, tänker jag uppriktigt. ”Jag bryr mig inte alls om mig själv längre.” Jag drar upp armen mot ansiktet för att känna om jag verkligen lever. Det är bara det att jag inte kan flytta på den alls. Underligt, tänker jag och tittar ner, en tvångströja.
”Inte så konstig att jag inte kunde röra på armen”, nästan skrattar jag för mig själv. Förutom tvångströjan är jag fastsurrad om midjan, båda benen och om bröstet i någon sorts säng eller brits. Britsen står i ett vitt rum, rätt likt sjukhusrummet men utan fönster. Det finns ingenting i rummet förutom britsen.
”Det blir bara värre och värre”, tänker jag för mig själv. ”Men psyket var väl lite överdrivet. Men jag förtjänar att leva här i alla mina dagar olycklig och instängd. Vad brukar man säga? ”Hoppet är det sista som lämnar människan.” Hoppet lämnade mig för länge sen. Jag har förlorat allt utom det som var meningen att jag skulle förlora först: Livet.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | jenzzifer - 11 jul 08 - 02:01 | | den är skit bra!! skriv en fortsättning!!!!!!!!!!!!! | Executed - 23 sep 06 - 00:22- Betyg:  | | den va asbra snälla skriv en fortsättning :) | | minimuffla - 20 sep 06 - 05:24- Betyg: | | fortsättning =) | | _m4ng0_ - 20 sep 06 - 02:05- Betyg: | | kommer det mer? ASBRA! =D |
|
|
|
