Häxförbanelsen [del9] |
Peter hade fallit genom fönstret på andra våningen och slagit i en bil. Jag sprang fram till hans kropp. ”Oh herre gud! Vad har hänt?” Jag la mig på knä bredvid honom. Han hade flera små sår i ansiktet. Jim kom springande. ”Jag ringer en ambulans” sa han. ”Nej!” sa jag. Jim tittade på mig och la ner mobilen i fickan igen. Jag tittade ner på Peters ansikte igen. Jag tog tag i hans ansikte och lutade mig fram så min panna nuddade hans. Mitt långa röda hår föll ner över våra ansikten och täckte oss. Jag började mumla. Långsamt mycket långsamt började magin hela skadorna. Peters kropp rätade ut sig och blev rak. Peters ögonlock började fladdra. Han öppnade ögonen. Den blicken han gav mig jag lovar den blicken kommer jag aldrig glömma. Han lyfte ena handen och lyfte undan lite av mitt hår. Jag reste mig upp och räckte handen till Peter. Han tog den och jag hjälpte honom upp. Han ställde sig upp. Jag la armarna om honom och gav honom en kram. ”Tack och lov för att du är okej!” viskade jag. Peter bara kramade mig. ”Vi måste ge oss av nu” sa Jim. Peter släppte mig. Vi hoppade in i Jims bil och åkte iväg. ”Amelia vad gjorde du för nått?” frågade han när han körde. ”Jag helade honom med magi” svarade jag. ”Amelia det är nått av det svåraste man kan göra. Om du kan det vid den åldern kommer du att vara en stor magiker när du blir äldre.” sa han. Jag sa inget. Om det var sant så varför hade jag inte vetat att det var min mamma jag dödade. En tår rann nerför min kind. Peter såg den och la armen om mig. Jag lutade mitt huvud mot hans axel. Jim tittade på oss i backspegeln men sa inget. Jag möte hans blick. Han nickade och koncentrerade sig åter på att håla fartgränsen. ”Jim?” frågade jag. ”Ja?” svarade han ”Vad är det?” Jo om jag har så stora krafter varför kan jag inte bekämpa Birgitta? Frågade jag. Jim blev tyst. ”Jag vet inte men jag tror det är därför ni är av samma blod” svarade han. Jag visste inte hur jag skulle kunna vinna över henne. Om vi var av samma blod och att det gjorde henne immun mot mina attacker då borde det göra mig immun också. Men hur skulle jag kunna slå henne så att hon aldrig kom tillbaka? ”Peter? Hur mycket magi har du? Frågade jag. ”Jag vet inte” svarade han. Peter satt och stirrade ut genom fönstret. Vi var framme vid Jims lägenhet. Dörren öppnades och Madde kom springandes. Hon slängde sig om halsen på Jim. Jag tittade på dom och hjälpte sedan Peter ur bilen. Han hade fortfarande ont och behövde lite stöd. Min magi hade inte räckt. Jag hade tagit den sista lilla magi jag hade i kroppen. Plötsligt hörde jag att Madde snyftade. Jim bara tittade på mig med sina blå ögon. Jag visste att något var fel Jims ögon sa det. Jag vände min blick mot husets dörr. Allt där inne var en röra. Jag gick in i huset. Stolarna hade välts soffan var sönderriven porslinet var krossat. Peter satte sig ner på det som var kvar av soffan. ”Det är inte hon” sa han. ”Vem Madde?” frågade jag. ”Nej Birgitta det var inte hon som gjorde detta.” sa han. ”Hur vet du det?” frågade jag. ”För då skulle Madde vara död!” svarade Peter. ” Så det här är gjort av människor?” sa jag. ”Ja det är det.” Sa han. ”Människor som skulle kunna döda utan att blinka” sa han sen. Jim kom in med en stor gråtande Madde. ”Det är okej” sa han ”Det var tur att det inte var du” sa han lugnande till henne. Peter reste sig och la en hand på Maddes axel. Madde trillade ihop. ”Vad gjorde du?” skrek Jim. ”Hon sover bara det behöver hon” sa Peter. ”Vart ska vi ta vägen?” frågade jag. ”Vi tar in på ett hotell” sa Jim. Han tog upp Madde och bar henne till bilen. Jag började gå men Peter tog tag i min arm. ”Vad är det?” frågade han. ”Va?” svarade jag. Jag fattade inte vad han menade. ”Du är tyst säger inget och kastar blickar mot mig.” sa han. Hade han set det? Jag tittade på honom. ”Kommer ni?” ropade Jim. ”Ja” skrek jag. Jag gick därifrån och Peter följde efter. Vi satt oss i bilen. ”Jim?” Vi kan inte ta in på hotell med våra vanliga namn” sa jag. ”Nej jag vet. Vi tar Maddes gamla namn” sa han. Han körde länge tills han kom till ett hotell i utkanten av stan. Peter och Amelia ni får ett rum sen tar jag och Madde rummet bredvid. Vi checkade in som Jim och Madde Svensson och Amelia Lind och Peter Larsson. Vi tog dom få sakerna vi hade med oss och gick upp på våra rum. Jag hjälpte Jim med att lägga Madde. Sen gick jag in i mitt och Peters rum. Peter satt i sängen och såg sur ut. ”Peter vad är det?” frågade jag. ”Vad är det med dig?” sa han till mig. ”Peter jag vet inte. Kanske så älskar jag dig så mycket att jag blir orolig hela tiden. Jag vet inte. ”jag började gråta. Peter reste sig och gick bort till mig och slog armarna om mig. ”Amelia! Jag älskar dig med.” viskade han. Jag tittade på honom. Han böjde sig ner och kysste mig. I det ögonblicket förstod jag. Peter älskade mig och skulle alltid göra det. Plötsligt öppnades dörren och Jim kom in. Vi höll fortfarande om varandra. Jim bara tittade på oss. ”Jag ska gå ut en runda. Vill ni se till Madde då och då men vid närmare eftertanke är det kanske inte en så bra ide.” sa han flinande. Jag och Peter flinade tillbaka. Jim gick och Peter tittade mig i ögonen. Plötsligt hörde vi någon som skrek. ”Madde” sa vi båda i kör. Vi släppte varandra och sprang in i rummet bredvidd. Madde satt och grät. ”Madde vad är det?” frågade jag och gick och satt mig bredvidd henne. Madde sa inget utan pekade bara på en liten lapp. Peter tog upp den och läste. Han tittade på mig. Jag reste mig och ställde mig bakom honom och läste över hans axel.
”Om du vill ha tillbalka din pojkvän måste du ge oss det vi vill ha”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ewe_ - 19 sep 06 - 03:01- Betyg:  | | more:) |
|
|
|
