Sveket |
Han luktade starkt av billig tobak oh hamburgare, där han stod höjd över henne. Lång och ståtlig – just nu var han inte det. Hans ilskna ögon blixtrade till då han höjde sin hand och fällde ännu ett slag över hennes sönderbultade kropp. Hennes huvud ekade av det hårda slaget, och hon bet sig i läppen för att inte skrika. Han talde, majestätisk och stark var hans röst, den ekade i takt med slagen som vagt föll över hennes ansikte. Han tyckte om hennes ansikte, tyckte om när det färgades, eller rättare sagt, avfärgades till en likvit nyans när han kom hem på kvällen.
Snart låg han och sov bredvid henne, inte ens i sömnen såg han fridfull ut… spänd och arg. Hans hår luktade fortfarande av billig tobak, hamburgerdoften hade avtagit… Hon rufsade sakta runt i hans korpsvarta lockar, då hans huvud låg mjukt över hennes bröst. Hon skulle inte kunna somna inatt, kvällen hade varit för full av intryck. Hur lokal skoleleven skulle sälja tidningar, hur grannen kom och knackade på mitt i ett av deras bråk… Hur han hade sett på henne den kvällen. Kallare än någonsin, vad skulle han ta sig till härnäst? Hon ryckte till, det sved i hennes högra axel.
Morgonsolen spelade över hennes blytunga ögonlock. Han stod i fönstret och drog i gardinerna.
- God morgon! Log han och nynnade.
- God morgon, mumlade hon och steg sakta upp. Slagen ekade än, i öronen, i hjärnan… mest i ryggen. Hon släpade in sig på toaletten och drog fram den sprängfyllda sminkväskan. Hon drog fram en heltäckande kräm, och smörjde över dem lilablå såren. Drog på en tröja och ett par jeans, och gick sedan ut till frukosten.
- Du är fin idag. Noterade han och log. Hon vände sitt ansikte mot honom och log också. Han var stilig, med sitt svarta, lite lockiga hår, och sina blåa ögon. Hon såg på honom.
- Vad glor du på? Grymtade han irriterad och örfilade henne hårt. Hon log fortfarande.
- Du är också fin idag. Påpekade hon.
Snart skulle han komma hem, klockan rörde sig hejdlöst framåt. Aldrig saktade den ner, förrän han kom hem. Då skulle klockan sakta ner. Sakta skulle den släpa sig fram. Hon såg ut genom fönstret, hennes vandrande blick fastnade på en kvinna och dennes barnvagn. Hon tog sig hårt för magen och kippade efter andan.
Ett hårt slag mot magen, följt av två till, och sedan ännu ett. Hon bönade honom att sluta. Hon skrek och skrek, men inget hjälpte. Tomma tårar, ljudlösa skrik. Inget hjälpte. Hon ville offra sig. Men så fungerade det inte, missfall sade docktorn… Ett dött barn, ett spillt liv, en bortslösad själ, ett ofött underverk. Ett missfall, det lät så… Misslyckat, men det var det ju i och för sig. Hon stod fortfarande och såg på den platsen, där barnvagnen just varit då han kom hem. Han var uppriven, hans ögon våta av tårar. Men hon märkte inget, utan såg bara på den kala, tomma platsen under den nytända gatlyktan, och höll stadigt händerna på magen. Han smög upp bakom henne ur mörkret, och allt för sent kände hon hans varma andetag mot hennes nacke. Han flåsade högt, och luktade starkt av svett. Hon vände sig tvärt om och log, ända till hon såg honom… Han var likblek, kall och tårögd.
- Vad har hänt? Frågade hon oroligt och lyfte sin hand för att smeka hans våta kinder. Han drog sig tillbaka.
- Jag förtjänar inte din snällhet, snyftade han.
- Vad menar du, vad har hänt? Hon förstod ingenting.
- Jag gjorde det… Jag ville inte, men hon tvingade mig… Han såg sig rastlöst omkring, sedan övergick hans blick till raska steg runt köket, han muttrade för sig själv.
- Göra vad? Frågade hon kallt, då sanningen började framträda, fast ännu suddigt, framför henne.
- Jag är ett svin, jag har… varit otrogen mot dig. Han föll ner på golvet och snyftade vilt. Hon kunde inte vara arg på honom, hur skulle någon kunna vara det? Hon gick som i dimma över till honom och lade sina kalla händer på hans varma nacke. Han andades ansträngt och pratade fortfarande med sig själv.
- Det gör inget… viskade hon tröstande. Och kysste hans läppar. Men han drog sig tillbaka, nu var han inte längre blek, han var rosenröd i sitt ansträngda ansikte.
- Gör det inget? Frågade han argt.
- Nej… hon tvivlade.
- Så du vill inte ha mig? Du har inget emot det?! Var är din heder, som min fru?! Han slog henne hårt över ansiktet och släpade sedan henne i håret ut till sovrummet.
- Sluta, bad hon och tog hans händer, de var hala och varma, och först nu såg hon att dem var en röd nyans, täckta av blod.
- Vad har du gjort?! Utbrast hon och tog ett stadigt tag i hans händer. Han slet sig loss och knuffade henne ner på sängen.
- Jag skyddade din heder, men det har du ingen! Utropade han och drog av sig sitt bälte, sitt hårda, kalla läderbälte. Hon tog ett stadigt tag i madrassen och klämde så hårt fast i den att hennes knogar blev vita då han upprepat viftade med bältet över hennes rygg. Hon skrek aldrig. Hon tänkte än mer på den stackars andra.
Och nästa dag gick han åter till jobbet, lugn som alltid, ostörd av henne. Hon själv reste sig inte den dagen, utan studerade flitigt sprickorna i den gamla målarfärgen på sitt tak. Hon grät, skrek, förbannade, bad och tröstade. Men kvällen kom som alltid, för vilken dag har ingen natt, och åter igen kom han hem. Men ljudlöst denna gång lagade han sin egen middag… och lade sig sedan bredvid henne på sängen. Han drog sina varma fingrar över såren, som fortfarande läkte. Hon vred på sig, en olidlig smärta strålade genom hennes rygg. Han vände sig bort mot henne och kysste henne. Hon bara andades tungt och blundade hårt, han tryckte ner på henne, tung, såren tryckte mot madrassen, och dem sträva lakanen. Hela den natten med honom grät hon, som ett barn. Hans ömhet stack som nålar mot henne, hans händers beröring var som is, han kyssar som kokhett vatten. Han själv var som smärta i ett, all smärta som någon någonsin känt pressade som mörkret på henne från rummets alla hörn. Inte en sekund var hennes kinder torra, inte för ett ögonblick avtog den olidliga smärtan, han somnade snart, men hon låg kvar, smärtfullt vaken, hopplöst långt ifrån sömnens tröst.
***
- Gud, se på dig, du är så otroligt ful, fnös han föraktfullt och spottade henne i ansiktet. Hennes tårar och hans saliv blandades och sköljde ner av floder, hennes smärta påbörjade ett vattenfall av tårar. En kaskad av misslyckande som vällde ner på köksgolvet.
- Nej, älskling gråt inte, jag mår så dåligt då…Han kysste henne, och gick sedan ut i vardagsrummet. Han lämnade henne i tårar på golvet. Han lämnade henne ful och ensam, oälskad och oönskad, vilsen och förtvivlad. Hon frös, hon snyftade, hon försökte inse och förstå, vad hon gjort så fel. För visste hade han rätt, ingen ville ha henne, och när han insåg hur underbar han var, så skulle även han lämna henne, detta missfoster som hon kallade sig själv… Hon hoppade över middagen och gick direkt i säng i hopp om att bli smalare och vackrare. Hennes mage stormade och hungern smög sig på, men hon vågade inte ens tänka tanken - äta, och den natten ekade hennes mage i tomhet, men det som verkligen tömts på innehåll, var hennes hjärta. Hennes kalla, oanvända hjärta, som han så villigt lekte med efter sitt behag. Som han värmde upp och formade, som han stekte i elden tills det brann i kärlekens lågor och glödde i passionens formande händer, sedan kastade han det in i isen, där det fick förfrysa, tills det blev kallt och bräckligt. Då trampade han på det, kastade det ut i snön, eller värre tillbaka in i elden, där det sprack. Just nu var det sprucket, just nu var det sönder, det låg under hans svarta skosula. Snart skulle han böja sig ned och limma ihop det, men för var gång tappade han bort en del av henens hjärta, en del av hennes själ, en del av henne. Hennes viktigaste del, hennes kärlek och tillit.
Hursomhelst låg hon i sängen med händerna över hennes svidande mage. Känslorna sköljde över henne, och hon hann med nöd och näppe bort till toaletten för att tömma det Oexisterande innehållet av hennes mage ut i kloakerna.
Och nästa dag gick han, som alltid till jobbet. Hon låg kvar i sängen. Ända tills det knackade på dörren. Hon drog sig på något sätt upp ur sängen och såg genom kikhålet på ett strängt ansikte, inramat av strängt bakåtslickat hår. Men ändå snälla ögon.
- Ett ögonblick, jag ska bara hitta en nyckel! Mumlade hon och sprang in på badrummet. Efter ett värdelöst försök att täcka dem svarta ringarna runt hennes ögon, vred hon om nyckeln, och öppnade dörren.
- God morgon, hälsade otåligt en dam i medelåldern.
- God morgon. Log hon tillbaka.
Damen presenterade sig som Fru Sommers, skilsmässoadvokat, och på god väg i sin utbildning till psykolog. Hon var höjden av artighet, förebilden av vänlighet, men djupt oroad, av något.
- Men, vidare till saken, frun, vi har fått klagomål från era grannar, nej, inte klagomål… de har bett oss se efter hur ni mår helt enkelt. Är allt väl?
- Ja, jag förstår faktiskt inte vad ni pratar om…
- Inte det, hon såg ner på klockan. Hon var en ständigt stressad, ständig igång. Oj, se så sent, här ring mig om ni kommer på vad jag menar! Hon rusade upp och tog att hastigt farväl. Hon satt ensam kvar… så satt hon resten av dagen… hennes livslust hade avtagit. Hon ville sova, men orkade inte gå tillbaka till sängen… Han kom hem igen… utan att hon ens kunde få sig själv till att se på honom. Hon såg bara snett ner mot en lite spricka till höger om kylskåpet.
- Älskling, saknat mig? Log han och satte sig mittemot henne. Hennes ansikte flöt över till ett leende. Men hon kunde inte fokusera blicken.
- Vad är det här? Han rotade runt bland papperna som fru Sommers lämnat. Och hittade tillslut hennes visitkort.
- Skilsmässoadvokat? Frågade han förvånat. Hon nickade blankt. Hans ansikte färgades rött.
- Vill du skiljas? Skrek han, och drog henne mot sig. Hon brast i gråt.
- Nej! Lovade hon och föll ned bredvid hans fötter. Han lyfte upp henne och slog henne hårt över ansiktet.
- Sluta… snälla… hon skulle just viska hans namn då ett sista slag föll över henne, och hon själv i takt med slaget landade på köksgolvet, slutna ögon… armarna kastade ut längst sidorna. Blek, tyst… precis så älskade han henne. Allt slutade finnas, även han och hon, hat och kärlek, sådant fanns inte längre, bara en saknad, en förtryckt önskning, en bortknuffad dröm, en fantasi. Inget riktigt, inget som funnits förens nu, i alla fall inte som det fanns just då. Hon skulle just viska hans namn, men hann inte, och tur var kanske det, för i hennes hjärta hade han inget namn, utom Smärta.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8) | delight - 24 sep 06 - 07:41- Betyg:  | jag sitter här och gråter och vet faktiskt inte vad jag ska säga
du är bara bäst på det här
har aldrig läst något liknande, de beskriver så levande så att
det känns som om man var inne i rummet. | | JennnyJ - 21 sep 06 - 15:43- Betyg: | Jätte fint , var nära att falla igråt, den var hemsk men fin på nått sätt :) du e jätte bra på detta :D
Din dikt berör en på nått magist sätt :P hehe man asså vaknar till,
Det är ju mkt sådant som värkligen händer där ute i världen :/ | | Obeeskrivlig - 18 sep 06 - 03:49- Betyg: | herregud, nära till gråt. så extremt fint skrivet och så levande.
hemsk berättelse som verkligen berör. så vackert, så fint. bästa jag läst på den här hemsidan. | bloody_witch - 18 sep 06 - 00:55- Betyg:  | | det var bra skrivet men förstod inte riktigt allt:/ |
|
|
|
