Hanna + Johannes del 11 |
Hanna
Jag svävade i en oändlig rymd. Allt runtomkring mig snurrade. Det var som om jag befann mig i en jättekarusell. Bilder rusade förbi mig så snabbt att jag inte hann se vad de föreställde. Det kändes som om jag flög bort. Bort från verkligheten. Bort från livet. Jag ville återvända, men samtidigt inte. Var det meningen att jag skulle leva? Eller skulle jag dö? Var det här döden? I så fall ville jag inte vara här.
Jag stannade plötsligt. Allt slutade snurra. Framför mig fanns det två vägar och två skyltar. På den ena skylten stod det liv med svarta, snirklande bokstäver. På den andra stod det död, denna gång med svarta bokstäver skrivet i skrivstil. Det var väldigt vackert. Jag visste inte vilken väg jag skulle välja. Jag blev frestad att välja vägen som ledde till döden, men den kändes så skrämmande. Om jag valde den skulle jag aldrig mer komma tillbaka till livet. Men å andra sidan skulle alla mina bekymmer försvinna. Jag skulle bli en ängel hos gud. Gud hatar aldrig. Människor gör inget annat än hatar, så känns det faktiskt ibland.
Det blåste en vind, och innan jag visste ordet av började gå på vägen tillbaka till livet. Det kändes bra. Och med ens visste jag att jag hade valt rätt. Eller var det gud som hade valt åt mig? Älskade jag gud? Jag tänkte efter.
Jo, det gjorde jag nog. Men han hade inte sträckt ut sina armar och fångat mig när jag hoppade. Han lät mig falla. Falla och så i den hårda marken. Den hårda verkligheten.
Varför svek han mig?
Jag svek dig inte
Va?
Nej, det gjorde jag inte
Vad menar du? Varför fångade du mig inte?
Jag ville att du skulle fortsätta leva, Hanna. Livet är alldeles för underbart, ska du veta. Och du får ju en chans att välja. Jag ser att du har börjat gå på livets väg.
Ja, det har jag.
Fortsätt att gå. Du har valt rätt.
Hur vet du det?
Jag bara vet det?
Men hur kommer det sig att du har så många änglar? Dom valde ju att gå vägen mot döden. Och dom är lyckligare än alla på jorden tillsammans.
Det var deras tur, tro mig
Men är det inte min tur då?
Nej
Och så kände jag det som om en stilla bris smekte min kind. Det var som om gud andades lätt på mig och bad mig fortsätta.
Jag fortsatte.
Johannes
Jag vet inte om jag vågar hälsa på Hanna på sjukhuset. Hon vill nog inte träffa mig. Men jag bara måste se hur det är med henne! Till slut bestämde jag mig ändå för att låta bli. Det fick bli en annan dag. Dessutom, det skulle nog bli för mycket för henne. Jag visste inte ens hur allvarligt det var ännu. Hon kanske inte orkade prata med någon över huvud taget.
Jag gick en sväng till parken istället. Jag satte mig på en bänk och såg ut över den frusna sjön. Sedan tittade jag ner på marken, på den vita snön, en lång stund.
- Johannes?
Jag tittade upp.
- Hej, Nattan. Hur är det med Hanna? Vet du något?
Hon hade inte gråtit, det trodde jag inte i alla fall. Men man såg på henne att hon var trött. Det var ju inte så konstigt, med tanke på det som hänt Hanna. Kanske var det något mer?
- Tja, det är inte så bra, svarade Nattan och slog sig ner bredvid mig. Jag ringde till sjukhuset i morse, och de sa att hon ligger i koma!
- I koma!?
Jag blev som förlamad. Plötsligt kändes det som om hela världen stannade. Skulle den bli som vanligt igen när Hanna kom tillbaka? Om hon gjorde det…
- Johannes, det ordnar sig! Sa Nattan. Jag är säker på att hon kommer att klara sig. Hon är en riktig kämpe, eller hur?
Nattan gav mig en kram. De där ögonen, blicken. Det kändes som om hon ville att jag skulle säga att allt kommer att bli bra. Som om hon krävde det!
- Ja, det är väl klart att hon klarar sig, sa jag. Hon vaknar nog snart, ska du se. Och då blir allt som vanligt igen. Lite på mig.
Jag lät mycket säkrare än jag kände mig. Faktum är att jag kände mig inte alls säker. Jag kände mig jävligt osäker. Även fast jag inte ville känna så. Jag gjorde det i alla fall.
- Vad tänker du på? Undrade Nattan.
- Kan vi inte gå till sjukhuset och fråga om vi får se henne?
Frågan slapp ur mig, bara sådär. Jag hade inte alls tänkt föreslå det. Men när jag kände efter ville jag göra det. Jag ville träffa Hanna. Sedan spelade det väl ingen roll om hon var vaken eller inte? Jag ville bara visa henne att jag var där. Hålla hennes hand…
- Men…började Nattan.
- Äsch, det skadar väl inte att fråga, eller hur? Kom igen nu!
Nattan tvekade.
- Okej, sa hon sedan. Vi går.
- Så ska det låta, sa jag och gav henne en vänskaplig klapp på axeln.
Hanna
Jag gick och gick utan att stanna en enda gång. Plötsligt var jag ute ur det som verkat som en lång, mörk tunnel. Jag hade inte varit rädd, bara förvirrad. Vart var jag?
Jag såg mig omkring. Sökte med blicken över gröna trädkronor, grönt gräs och röda och gröna äpplen på marken. Jag insåg att jag befann mig i någon slags trädgård.
Kom hit! Sa en röst.
Ja, det var en röst. Men ingen vanlig röst. Konstigt. Det var som om rösten befann sig inuti mitt huvud. Men jag visste ändå vart jag skulle gå, vilket var ännu mer konstigt. Nästan komiskt.
Och plötsligt så stod jag bara där. Framför mig reste sig en stor, vacker fontän. Det vackraste jag någonsin har sett. Något som jag bara trodde fanns i himlen…
Jag böjde mig ner och kisade ner i det blå, klara vattnet. Det var så klart att det säkert gick at spegla sig i det. Men jag blev både förvånad och alldeles förskräckt, för när jag gjorde det såg jag inte mig själv, utan ett rum där allt var vitt. En säng med vita lakan, vitt täcke, och…och…i sängen låg någon, en person. Det var…jag!
Jag var frestad att bara…
Men…vad var det där? Det var fler personer som befann sig i det vita rummet. Jag häpnade och spärrade upp ögonen. Det kunde inte vara sant? Det kunde bara inte vara sant? Jag blundade flera gånger och nöp mig i skinnet. Men det gjorde bara så fruktansvärt ont. Jo, det var sant.
Johannes och…Nattan!?
Det kändes både verkligt och overkligt på samma gång. Var det här en saga eller? Som att drömma sig bort och plötsligt befinner man sig i sagans land. Där allt bara är underbart. Men det här var ingen saga, insåg jag. Det var så verkligt som det bara kan bli.
Kunde man verkligen se sig själv ligga där, fast man var här? Det lät inte riktigt klokt!
Jag fick en sån lust att sticka ner handen för att se om det verkligen inte var en dröm. Jag gjorde det. Oj, vattnet var jättekallt! Och plötsligt var rummet borta. Som om det aldrig hade funnits där. Jag drog upp handen. Jag såg in i et par bruna ögon. Håret böljade över axlarna och munnen log ett snett leende. Nu var det min egen spegelbild jag såg. Skönt.
Jag stoppade ner handen igen och kramade den försiktigt.
Såg du?
Vadå?
Hon rörde vid min hand. Hon kramade den, såg du inte?
Vad var det? Jag blev rädd, men tvingade mig själv att hålla kvar handen.
Rösten inne i mitt huvud kanske?
Nej.
Men ens kändes det som om vattnet blev varmare. Ungefär som en smekande hand…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | NotJoyJustSorrow - 28 dec 07 - 19:27 | | Mejla när fortsättningen kommer! | | JT_fan - 18 maj 07 - 06:14 | | jag ska skriva en fortsättning imorron! Jag har haft lite mkt och göra bara | _m4ng0_ - 17 sep 06 - 20:33- Betyg:  | | meeeeeeeeeeeer ! |
|
|
|
