Häxförbanelsen [del5] |
”Hon har förvandlat allt till som det såg ut på 1600 talet. Till och med människorna. Dom vet inte att dom är i fel århundrade ” sa han. ”Titta i garderoben” sa mamma. ”Alla kläder är gamla” sa Peter. ”Det är bäst ni tar på er dom” sa han sen. ”Aldrig jag tänker gå och lägga mig tills det här är över” sa mamma. ”Du Peter, jag har aldrig haft en sån här klänning” sa jag. ”Ta på den så ska jag hjälpa dig med knäppningen” sa han. Peter gick ut från mitt rum. Jag tog upp en klänning från högen och tog på mig den. Jag gick in till Peter och han hjälpte mig att knäppa den. ”Tack” sa jag. ”Fast jag fattar inte hur dom kunde röra sig i såna här?” sa jag. ”Dom var vana” sa han. ”Säkert! Jag skulle aldrig vänja mig vid att ha nåt som slänger om benen på mig” sa jag. Peter skrattade. ”Du är precis som Anna” sa han när han gjorde det lyste saknaden igenom ögonen och kanske skulden också. ”Peter, det var inte ditt fel” sa jag. ”Jag vet men hon försöker göra allt för att såra mig.” sa han. Jag försökte ta ett steg närmare men snubbla på klänningens kant. Peter fångade mig innan jag slog i golvet. Han tittade på mig och log, jag log tillbacka. ”Du måste lära dig att gå i den” sa han. Jag nickade. Jag tog några steg och fick snart in tekniken hur man inte snubblade över klänningen. ”Det var väll inte så svårt” sa han. ”Jo det här var jättesvårt” sa jag. Peter ställde sig vid fönstret igen. Man såg klart och tydligt tårarna i hans ögon. Jag ställde mig bakom honom med armarna om hans midja. Någon stans inuti mig gnagde frågan: Hur visste Peter hur man knäppte en klänning? Dem frågan skulle jag få svar på mycket snart men inte ännu. Jag såg att Peter försökte låta bli att gråta men hela tiden fick han torka bort en tår som rann nerför kinden på honom. Jag tyckte verkligen synd om honom. Men på nått sätt kunde jag inte säga det. Vi stod bara där när dörren öppnades. ”Peter far vill dig nåt” sa en liten flicka som hade stuckit in huvudet genom dörren. ”Okej” sa Peter. Jag fattade att hon hade tagit oss tillbacka trehundra år mitt i natten bara förr att då skulle mina krafter ha försvunnit på natten. Peter gick för att prata med sin far. Jag satt mig ner på Peters säng och tänkte på vad som hade hänt. Hon hade fört hitt Peters familj men vi var fortfarande kvar till hälften i nutiden så jag måste ha hälften av mina krafter kvar. Birgitta måste ha tänkt att om hon förflyttade allt så här hade jag inte lika mycket krafter kvar och Peter är inte sig själv. Jag lyfte på huvudet. Den lila flickan stod fortfarande kvar. ”Vad är det?” frågade jag. Hon vände på klacken och sprang ut genom dörren. Efter ett tag hörde jag steg i trappan. Nått sa mig att detta inte bådade gott. Jag hade precis tänkt tanken när Peters far, mor, syster och Peter kom in genom dörren. Peter och hans far högt dividerande om någonting. Hans syster grät högljutt. Nu såg jag att det var samma flicka som hade hämtat Peter. Dom stannade innan för dörren. Peter såg sur ut och kastade onda blickar mot sin syster och far. ”Ingen tjänare eller tjänarinna får vare sig röra prata eller så titta mot mina barn” röt Peters far. Jag tittade mig omkring. Vem var det han menade? Han stegade fram till mig och tog tag om min haka så hårt att han fick mig att skrika till. Det fick Peter att protestera. ”Far ta det lite lugnt va?” sa han. Hans far bara tittade på honom och vände sig sen till mig igen. Om jag nånsin får reda på att du har talat eller tittat på mina barn ska jag piska dig om du har rört dom ska jag döda dig med mina bara händer.” sa han och släppte mig. Jag trillade ihop på golvet. I ögon vrån såg jag att Peter kämpade med sig själv för att inte springa fram till mig. Han visste att det kunde göra det hela värre. ”Spring iväg med dig till köket nu” sa hans far barskt. Jag reste mig upp och sprang iväg till köket. Alla tittade på mig när jag kom in. Några började viska. ”Tyst med er nu flickor” sa en mullig kvinna. ”Vad ska jag göra” frågade jag. ”Först ska vi tvätta såren i ansiktet på dig. Kom med.” sa hon. Hon hämtade en tvättlapp och lite ljummet vatten och började tvätta såren. ”Herrn borde klippa naglarna” sa hon. Jag hade redan fattat tycke för henne. ”Det var bra av dig att inte börja gråta det hade roat honom ännu mer och hans själviska son” sa hon ilsket. Jag trodde inte mina öron. Peter självisk. ”Är du rädd för häxor?” frågade jag. Jag kunde inte bara låta bli att fråga. ”O gud nej” sa hon. ”Det är ingen här i köket” sa hon sedan. ”Jag kan lite om växter vilka som är bra vid feber och sår, svullnader och inflammationer bland annat” sa jag. ”Hur vet du det?” frågade kvinnan. ”Min far var läkare han lärde mig lite” ljög jag. ”Okej” sa kvinnan. ”Vad heter du?” frågade hon. ”Amelia” sa jag. ”Jag heter Mildred” sa kvinnan. ”Okej! Vad ska du göra då?” sa hon glatt. ”Ja nu vet jag. Du kan servera.” sa hon. Jag höll på att tappa hakan. Servera. Jag kunde inte hålla mer än ett fat i varje hand. ”Själv?” undrade jag. ”Nej du kan ta hand om unge Peters mat. Det finns andra som tar hand om dom andras mat. Gå nu ut i garderoben och ta på dig en av klänningarna som hänger där” sa Mildred. Jag gjorde som hon sa och kom tillbacka när alla andra servitriser ställde upp. Jag fick talriken och glaset. Ett, två, tre. Där hördes trumpeten. Vi gick ut. Vi var inte många men vi var fler än familjemedlemmarna. Vi skulle ställa oss på höger sida om dom vi skulle servera. En av servitriserna som kallades Lina nickade på huvudet åt den sidan jag skulle stå. Där hördes trumpeten igen. Alla började servera familjen. Jag tittade på Lina hur hon la upp maten. När jag la upp tittade jag lite i smyg på Peter. Han var djupt inne i ett samtal med sin far. ”Jag fattar inte far” sa han. ”Priset på bra arbetskraft har stigit. Vi kan inte ha en piga som vägrar göra som man säger här. Vi måste bli av med henne” sa hans far. Jag höll på att tappa kannan med dricka i. Lina nickade åt mig att gå. Jag gick iväg till köket. Tårarna trängde bakom ögonlocken. ”Amelia ta av dig klänningen och gå och lägg dig i kammaren” sa Mildred. Jag gick och tog av mig klänningen. Men gick inte till kammaren. Jag gick iväg till sjön. När jag gick där på stigen såg jag någonting i gräset. Det var ett armband meden liten platta med en sten på. Jag satte på mig armbandet och gick vidare. När jag kom till sjön satte jag mig ner i den varma sanden med fötterna i vattnet. Jag lät vattnet skölja upp och ner över mina fötter. Det var mycket vackert. ”Det är vackert” sa plötsligt Peters röst. Jag vände mig om Peter kom fram och satte sig ner bredvid mig. ”Hej” sa han. ”Hej” sa jag mellan sammanbitna tänder. ”Vad är det?” undrade han. ”Din far tänker skicka bort mig och du tänker säkert inte göra nått. Jag har hört att du är självisk” sa jag. ”Va? Av vem?” sa han. ”Folket i köket” sa jag. ”Men du känner ju mig” sa han. ”Jag känner dig som du är nu. Inte som du var” sa jag stilla. ”Men jag är inte sån och har aldrig varit så” sa han argt. ”Jag vet inte hur kan du veta hur man knäpper en klänning? Varför vågar du inte säga emot din far? Varför kan du bara inte berätta saker för mig? Vad hände den dagen du försvann? Varför märkte ingen det? Hur kan du ha krafter?” jag nästan skrek ur mig frågorna. Peter tittade på mig. ”Varför har du inte sagt nåt om alla dessa frågor?” sa han tyst. ”Jag vet inte” svarade jag. ”Amelia jag ska berätta för dig om mitt liv fram till nu. Det kommer finnas delar du inte kommer gilla i den. Men du måste lova att inte hata mig för det?” sa han. Jag nickade. ”Jag föddes här på godset. Min pappa dog när jag var 5 år gammal. Mamma gifte om sig när jag var 7. Han som hon gifte sig med hade redan en son från sitt förra äktenskap det var Mikael. Jag gillade aldrig min nya pappa han gillade inte heller mig. Han och Mikael brukade ta med mig ut och jaga för att göra min mor glad. Men jag fick aldrig vara med och jaga. Dom tog med mig ner till en man nere i hamnen där fick jag vara tills dom kom tillbacka. Det var ingen trevlig man han slog mig och körde med mig jag fick jobba tills mina händer blödde. När dom sedan hämtade mig på kvällen och tog hem mig brukade dom säga att jag trillat av hästen eller när dom inte kom hem med något djur skyllde dom på mig. Mamma var vid den tiden trött på att jag inte kunde göra något rätt. När jag var 9 födde hon min halvsyster. Det var vid det lagget min styvfar hade börjat slå mig och min mor. Jag brukade ta allt stryk för att skydda min mor. När hon så fick min halvsyster slutade han slå henne och gav sig bara på mig. När jag var 11 hade jag inga kompisar kvar förutom Anna då. Det hade min bror sett till. Han och hans gäng brukade terrorisera mig jag vet att en gång när jag var 12 tog dom på mig en klänning och band fast mig på en häst och red genom staden. När jag var 14 träffade jag Karin. Hon var jättevacker. Men jag fick inte behålla henne så värst länge det såg min bror till. När jag var 15 började min styvfar slå min mor igen än en gång skyddade jag henne. Det höll på så tills jag var 17. När jag blev 17 övertalade Anna mig att rymma. Jag var på rymmen den dagen jag försvann. Jag var på väg hem för att be om förlåtelse när jag såg att någon tog min halvsyster. Det var därför ingen brydde sig om att jag försvann. Jag var redan försvunnen. Anledningen till att jag kan knäppa klänningar är Karin hon kunde det inte själv jag fick alltid hjälpa henne. Detta är min historia” sa han. ”Du och Karin var tillsammans va?” sa jag. ”Ja det var vi” sa han mycket tyst. Jag la armarna om honom. ”Tack för du berättar allt för mig men det förklarar inte varför du har krafter?” sa jag. ”Det vet jag inte själv” svarade han. Han la armarna om mig så satt vi ett tag jag tänkte att han var modig som berättade allt om sitt liv för mig. Helt plötsligt började Peter snyfta. ”Jag vill inte vara kvar.” snyftade han. ”Peter” sa jag stilla. ”Jag har knappt några krafter kvar vi måste bekämpa Birgitta i hennes värld om jag ska få dem tillbacka” sa jag. ”Jag klarar mig inte” sa han. ”Jo det gör du” viskade jag. ”Jag tror du måste bekämpa alla dina rädslor för att kunna bekämpa Birgitta” sa jag. ”Jag har ju inga rädslor” sa han. ”Har du inte det vekar som om du har många din far, din bror det är vad jag kallar rädslor. Du måste bekämpa dom men en sak ska du veta jag står bredvid dig och stöttar dig fullt ut” sa jag. Peter satte sig upp riktigt och tittade på mig. ”Gör du?” sa han. ”Ja det gör jag” sa jag. ”Tack” sa han. ”Ingen orsak” sa jag. ”Kom” sa han och reste sig. Jag reste mig. Han tog min hand och vi började gå mot huset. Han öppnade dörren. ”Mamma, pappa stora salen nu” skrek han. Hans far kom ut genomen dörren till arbetsrummet och hans mamma kom ner för trappan. Båda två stirrade på oss. Jag klämde Peters hand uppmuntrande. ”Jag kommer inte längre att tåla att du slår mig eller lämnar iväg mig. Mikael du kommer aldrig mer få något av mig. Jag är trött på att leva i skräck för er. Jag är som jag är och tycker som jag vill” sa han. Mikael kastade sig över Peter i rent raseri.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Ewe_ - 17 sep 06 - 21:03- Betyg:  | | meeer |
|
|
|
