Häxförbanelsen [del4] |
Jag steg upp, och gick ner. Peter låg på soffan och sov. Jag gick fram och satte mig på kanten. ”God morgon sömntuta” sa jag. ”God morgon” sa han när han slog upp ögonen. Just då ringde telefonen. Det var mamma. ”Hej gumman jag tänkte komma och hälsa på. Jag kommer om någon timme” sa hon. ”Visst mamma” sa jag. ”Mamma kommer om en timme” sa jag. ”Okej, Kanske jag skulle hitta nått bra att ha på mig?” sa han Mamma kom efter en timme. ”Hej gumman” sa mamma och kramade om mig. ”Hej Peter” sa hon sedan med glädje i rösten. ”Hej mamma. Kom och sätt dig i vardagsrummet” sa jag. Vi gick och satte oss i vardagsrummet, och mamma berättade varför hon hade kört ut oss hit. ”Folk har blivit galna och tänker döda häxorna i byn” sa hon. ”Va?” sa jag . ”Det kan inte vara sant” sa jag. Jag är rädd för att det är det” sa hon. Jag tänkte att det måste ha känts svårt för forntidens häxor om en person spred ut det så här och det fick såna här följder. Sen kom jag att tänka på en grej. ”Mamma min formel bok och alla formler är kvar i huset” sa jag. ”Va? Amelia du måste ursäkta men om dom är det måste jag verkligen skynda mig iväg” sa hon. Hon tog sin jacka och sprang ut till bilen. Efter att hon hade kört började allt snurra. Alla husen förändrades folket började se äldre ut alla bilarna försvann. Gårdarna blev större. Jag stängde dörren och sprang upp till Peter. Peter fick syn på mig. Sen skrattade han. ”Du behöver inte se ut som om du har stigit upp från under jorden” sa han. ”Peter, Birgitta har tagit oss tillacka till 1600- talet.” stammade jag fram. Det hördes skratt ifrån vardagsrummet. Peter hoppade upp och sprang ner. ”Mor” skrek han. Jag gick ner för trappan och tittade in i vardagsrummet. Peter hade slagit armarna om en kvinna i 30 års åldern. Plötsligt kom en flicka in genom dörren. ”Anna” sa Peter och gick fram till flickan och slog armarna om henne. Flickan tappade det hon hade i händerna. Det hördes en röst och en storvuxen man kom in genom dörren och började gorma åt henne.”Kan du inte göra nåt rätt flicka” skrek han och höjde handen för att slå till. ”Sluta” skrek jag. Jag sprang och ställde mig emellan mannen och flickan. ”Jag sa sluta” sa jag igen. Mannen hade fortfarande inte tagit ner handen. Han var visst inte van att bli tillsagd. En annan dörr öppnades och en pojke som var äldre än Peter kom in. Han tittade sig omkring och hans ögon fastnade vid mig. Plötsligt började allt klarna. Hon hade fört oss tillbacka i tiden till Peters familj. Peter kom fram till mig och mannen. ”Amelia vad gör du?” frågade han. Jag visste att på den här tiden hade inte kvinnorna någon talan. ”Han ska inte få slå till flickan” sa jag. Peter dog mig i armen löst men bestämt jag skulle inte lägga mig i. ”Oj. Du var en bestämd flicka du” sa plötsligt Peters bror som hade kommit fram till oss. Han gav Peter ett ögonkast som betydde att han skulle försvinna. Peter drog sig undan. ”Du var inte lite fräck nyss” sa han samtidigt som han gick runt mig. Han nickade åt sin far. ”Jag gillar det inte” sa han och smällde till mig till mig. Peter tappade hakan, Anna slog händerna för ansiktet, Peters mor bara stirrade på sina händer och jag tappade humöret och slog en knytnäven i magen på Peters bror. ”Gör aldrig om det där igen din åsna” sa jag. Peter slog handen för munnen för att inte börja skratta, hans bror bara stirrade på mig. Jag gick och ställde mig bredvid Peter och viskade: ”Redo att åka till fram tiden” viskade jag. ”Jag vet inte” viskad han. ”Det här är min familj” viskade han. ”Peter det här är inte på riktigt det vet du” viskade jag. ”Jag vet men jag har saknat dem” sa han. Jag kände att mina krafter rann ut genom mina händer. Jag var inte född i den här tiden och det viste mina krafter. Dom tänkte åka hem vare sig med eller utan mig. ”Peter jag kan inte stanna längre, mina krafter sinar. Jag tänker åka vare sig du inte följer med eller om du gör det” sa jag. ”Farväl” sa han. Jag visste att hon gjorde så här bara för att dela oss. Jag kände ett sug. Hon tänkte dra tillbacka mig nu. Tårarna började rinna nerför mina kinder hon skulle vinna. Plötsligt stod jag i vardagsrummet i min egen tid. Tårarna rann i floder nerför kinderna. Jag satt mig i soffan med huvudet i händerna. Jag visste att Peter hade gjort rätt. Han hade sin familj igen efter 300 år var han lycklig igen. Mamma kom efter ett tag igen. ”Jag tänkte att om du vill kan vi bo här” sa hon. ”Du måste förstås börja i en ny skola men det är vackert här” sa hon Byta skola slippa mobbarna gärna för mig tänkte jag. ”Jätte gärna mamma” sa jag. ”Okej då ordnar jag det fast då måste du bo här ett tag ensam” sa hon ”Okej mamma” sa jag ”Kan du inte göra det nu?” frågade jag. ”Jovisst” sa mamma ”Jag älskar dig. Vi ses snart” sa hon och körde iväg. Jag gick in igen. Jag satt mig i soffan och slog på TV: n. Plötsligt hördes en duns på övervåningen. Jag hoppade upp från soffan. Jag smög fram till trappan. Det var någon i sovrummet. Jag smög upp för trappan och öppnade dörren bered på vad som skulle finnas där. Det jag såg var: Peter som låg utanför garderoben med kläder över hela sig. ”Jag måste öva på det där” mumlade han för sig själv när han försökte ta sig ur alla kläder. ”Peter vad gör du här?” andades jag fram. ”Amelia kan du hjälpa mig loss här ifrån” frågade han. Peter ställde sig upp med en massa kläder hängande på sig. Jag sprang fram till honom och slängde mig om halsen på honom. ”Oj jag har bara varit borta i en halvtimme och du beter dig som om jag hade varit borta i flera år” sa han. ”Jag vet” grät jag. ”Vad är det Amelia? Du gråter ju” sa han. ”Det är bara det att jag…” grät jag ”Bara vadå?” frågade Peter. ”Jag tycker om dig” grät jag. ”Du gör vadå?” sa han. ”Amelia jag hör inte vad du säger” sa han. ”Jag tycker om dig men har varit för rädd för att säga det, och sen när du inte kom med hit trodde jag att jag aldrig skulle få se dig igen” grät jag. ”Men jag är ju här nu så varför gråter du då?” frågade Peter. Plötsligt drog jag mig undan.. ”Du jag…” sa han längre hann han inte för jag vände på mig och sprang. Jag sprang nerför trappan och ut genom ytterdörren. Jag sprang in i stallet där min mormor hade haft sina hästar. Jag gick upp och satte mig på höskullen. Efter ett tag hörde jag att någon var på väg upp. Plötsligt syntes ett huvud ovanför luckan. Peter klättrade upp och gick och satt sig bredvid mig. ”Hur hittade du mig?” frågade jag. ”Jag hade en lillasyster” sa han. ”Hon hade ett himla temperament och gömde sig ofta här uppe” sa han sedan. ”Amelia innan du stack hade jag tänkt säga att ända sen jag såg dig för första gången har jag tyck om dig, och det gör jag fortfarande” sa han. Han drog mig intill sig. ”Jag gillar dig. Din lilla tuffing” viskade han i mitt öra ”Bara så att du vet” viskade han sen. Jag vet inte hur länge satt vi så och höll om varandra. Tillslut la vi oss ner i höet efter ett tag somnade vi. Peter väckte mig på morgonen. ”God morgon” sa han ”God morgon. Hur mycket är klockan?” frågade jag. ”Tolv” svarade Peter. Vi hörde en bil och klättrade ner från höskullen. Vi gick ut. Mamma hade kommit. Vi gick fram till mamma som nickade åt Peter. ”Du mamma. Har du ringt skolan?” frågade jag. ”Ja det har jag. Dom sa att det var synd att du skulle flytta. Jag gav dom adressen så att dom kan skicka dina betyg. Där kommer flyttbilen, och några av dina kamrater” sa mamma. Det var sant efter flyttbilen kom flera bilar med elever från min gamla skola. ”Hej Amelia” sa dom när dom hoppade ut. Först då insåg jag att alla eleverna skulle komma. ”Hej allihopa” sa jag ”Vad vill ni?” ”Vi vill be om ursäkt för vad vi har gjort mot dej, och det verkade bättre om alla sa det” sa Jonna. ”Har ni tagit med andra klassen också?” sa jag skeptiskt. ”Ja” sa Maria. ”Mamma vi har inte tillräckligt med fika så det räcker till alla” sa jag tyst till henne. ”Ingen fara jag stannade till i affären och köpte en massa kakor och läsk” sa mamma. ”Peter hjälper du mig att bära in allt det här” frågade mamma. ”Visst” sa han. ”Amelia tar du med gästerna till framsidan. Ni får sitta på gräset” sa mamma. Peter hjälpte mamma och jag tog med klassen till framsidan. Dom slog sig tillrätta i gräset. Efter ett tag kom Peter och mamma ut med kakorna och läsken. Klassen tog några kakor var och ett glas med läsk. När dom satt sig ner igen såg jag Jenny fattades. Jag frågade Maria som satt närmast verandan. ”Var är Jenny och Malin?” frågade jag. ”Dom skulle komma senare” sa Maria. ”Där kommer dom” sa hon sen. ”Hej Amelia. Vi ber så mycket om ursäkt för det jag har gjort dig” sa dom och räckte fram en bukett med blommor. ”Det gör inget” sa jag. ”Tack och ta för er” sa jag. Jenny och Malin tog några kakor och läsk och slog sig ner. Efter några timmar åkte dom hem igen. Jag gick in och satte mig bredvid Peter i soffan. ”Vad du ser fundersam ut? Vad är det?” undrade jag. ”Det är det här väntandet det går mig på nerverna, vi har inte set skymten till Birgitta på flera dagar” sa han. ”Jag vet jag tycker inte heller om det. Men vi kan inget göra” sa jag. ”Föresten hur kunde du komma tillbacka från din familj” frågade jag. ”Jag har en del krafter jag kan använda” sa han. Mamma stack in huvudet genom dörren. ”Varför tar inte ni två en promenad ner till sjön?” sa hon ”Visst mamma” sa jag. Vi tog på oss skor och gick. Sjön låg i skogen så det var en bit att gå. Peter tittade hela tiden ner i marken. Till slut stod jag inte ut utan ställde mig framför honom. ”Vad är det med dig?” sa jag. ”Inget” svarade Peter och gick förbi mig. Jag följde efter Peter var otålig det syntes. Till slut nåde vi sjön. Peter la sig ner i sanden och jag la mig bredvid honom. ”Peter jag ör också orolig men jag försöker ha kul i alla fall” sa jag. Peter log. ”Jag ska vissa dig nått kul” sa han och reste sig. Jag ställde mig också upp. Peter lyfte upp mig och bar mig bort mott vattnet. ”Peter du vågar inte” sa jag skrattande. ”Gör jag inte” sa han och släppte mig. Jag hade lagt armarna om hans hals så han följde också med i fallet. Vi skrattade. Peter vadade fram till mig och la armarna om mig och kramade mig. ”Jag älskar dig verkligen och ska aldrig sluta göra det” viskade han i mitt öra. ”Inte jag heller” sa jag. Peter släppte mig. Han tog upp mig och bar mig till stranden där han satt ner mig. ”Vi måste nog gå hem nu” sa han. ”Inte än” sa jag. Han var alldeles blöt och smakade sjövatten. Peter la armarna om mig och kramade mig hårt. Vi började gå hemåt. När vi kom hem hade det börjat skymma. Vi byte om och satte oss framför brasan. Jag måste ha somnat med huvudet mot Peters axel för när jag vaknade låg jag i min säng. Jag hörde ett ljud och tittade ut. ”Peter” skrek jag. Peter kom rusande min mamma likaså. ”Vad är det?” sa han. ”Titta” stammade jag. Peter tittade ut.
|
|
|
|
