Hemligheten! [Del: 8 ] |
Kapitel 8:
Vem var han? Kornelia kände inte igen hans röst, var nästan helt säker på att hon aldrig hade hört den förut. Hon drog ett djupt andetag och sa:
- Hej? Vem är du?
- Jag heter Joel sa han, och fortsatte sen tveksamt. Är detta inte Martinas mobil jag har kommit till?
- Nej, jag heter Kornelia så du har nog ringt fel sa Kornelia lättat.
- Oj, förlåt mig. jag slog nog någon siffra fel sa Joel och skrattade till. Jag skulle ringa till min klasskompis mobil för att prata om ett skolarbete, men jag kom visst lite fel.
- Jo, du gjorde visst det. Men du får pröva igen, så kanske du kommer rätt.
- Ja, jag får göra det. Hej då!
- Hej då.
Kornelia la på och skrattade lättat för sig själv. Hon hade trott att det var någon hon kände, inte för att hon kände så många killar. Knappt någon om hon skulle vara ärlig. Men man kunde ju aldrig veta, under kunde ju ske brukade de ju säga. Men om det nu stämde kunde man ju diskutera.
- Kornelia? Är du här inne? Hörde hon plötsligt någon säga, och Matthias kom in genom dörren.
- Jo, jag är här inne sa hon lite avvaktande, som alltid då hon pratade med sin bror.
- Vad bra! Jag menar att du håller dig här inne så vi slipper se dig sa han med retsam röst och slog till henne lite på ena armen.
- Tack du! Du skulle också hålla dig mera inne i ditt rum tycker jag sa Kornelia.
- Visst! sa Matthias och gick baklänges ut genom dörren.
Kornelia visste att Matthias brukade skoja och retas ganska mycket. Men han riktade in sig mest på henne. Även fast han inte menade något illa hade Kornelia svårt att tro det. Det verkade ju stämma, för de verkade ju inte vilja veta av henne. De hade ju knappt inte sagt ett ord till henne, sen de kom hem.
Hon kände hungern, och hur det kurrade i magen, men hon var fast besluten att klara av detta. Bara hon blev smal, så skulle allt bli bra. Hon visste att det skulle bli bra då, för det var väl där problemet satt?
Om hon var smal så skulle hon bli accepterad, och folk skulle inte undvika henne som om hon var pestsmittad. Hon kom plötsligt att tänka på att hon nog skulle sätta upp ett mål, hur mycket hon skulle vilja väga. Hon funderade en stund. 46 kg skulle nog vara bra, det lät rimligt. När hon vägde 46 kg så skulle hon sluta, då skulle det vara nog. Ingen mer bantning när hon hade kommit ner till 46 kg, då var det slut. Då skulle hon vara normal, hon skulle vara PERFEKT! Hon tog ett block och skrev maniskt 46 kg över hela pappret.
Hon kom plötsligt att tänka på morgondagen, och att då väntade skolan. Hon fick huvudvärk bara av att tänka på alla röster, alla tankar som skulle komma att finnas i hennes huvud då. Hur skulle hon klara av det?
Och hur skulle hon klara av sitt liv?
Fortsättning Följer! :)
Kommentera gärna :)
Blev tyvärr ingen jätte lång del denna gången.. Nästa del kommer om några dagar ungefär..
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Ledsen91 - 23 okt 06 - 03:11 | | håller helt med BlueStar | | Piinkhallon - 25 sep 06 - 01:53 | | bra | BlueStar - 22 sep 06 - 07:42- Betyg:  | | fortfarande hur bra som helst! |
|
|
|
