Du, del 18 |
Mörkret var så kompakt att det var omöjligt för mig att se vart jag gick. Men det spelade egentligen ingen roll för varje steg var ett steg länge bort från Emil. Varje steg var så smärtsamt att tårarna för länge sedan slutat rinna. För det finns än gräns, även för tårar. Det finns en gräns för hur mycket smärta tårar kan representera. Jag trodde jag upplevt riktig smärta när Martina lämnade mig. Jag trodde mig känna av smärta varje gång mamma tog ord i munnen som ingen dotter borde få höra från sin mor. Men ingenting var i närheten av det fullständiga tomhet jag kände, den enorma saknaden och den oändliga ångesten. Jag önskade att all smärta skulle försvinna för jag visste inte hur mycket mer jag skulle klara. Men om jag så önskade det med hela mitt hjärta var det ingenting mot hur mycket jag önskade att jag kunde ta Emils ilska, sorg och besvikelse för att själv ta emot det med all dess kraft. Jag ville spara Emil sen sorg jag själv kände. Jag ville inte att Emil skulle få uppleva den besvikelse som jag visste alltid skulle finnas inom honom. Han var alldeles för ren för att få känna på den yttersta smärtan. Jag hade gjort vad som helst för att han skulle slippa det. Jag hade gjort allt för att få tillbaka de minuterna i mitt liv då allt förändrades och ändra historian. Den alltför brutala historian som skulle skrivas i mångfalt innan dess författarinna ens skulle förstå att det var hon själv som begått det fula. Att det var hon själv som var den elaka bedragerskan i historien och att den sårade var den hon älskade mest på hela jorden.
Mina fötter gick av sig själva såsom min sorg växte sig större för varje steg, och ändå slutade jag inte gå. Det var mitt sätt att straffa mig själv på. När jag tillslut stannade var jag långt borta på okänd mark. Jag kunde urskilja en liten lekplats i mörkret. De ensamma stegen som sakta gick fram mot en av gungorna påminnde mig om min egen ensamhet. Det stundande och den kommande. Hur skulle jag någonsin kunna sova utan Emil vid min sida eller vetskapen om att han skulle ligga där dagen därpå. Hur skulle jag någonsin kunna hantera saknaden av hans varma kropp mot min. Hur skulle jag någonsin kunna glömma allt vi hade och allt vi kunnat få. Allt han sagt och allt han skulle kommat att säga. Att han förändrat mig till någon jag trodde jag aldrig kunde bli. Till någon bra. Jag ville fortsätta vara den vackra person Emil gjort mig till men jag visste inte om jag skulle klara det utan honom.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Hanaasawa - 21 okt 06 - 03:44- Betyg:  | sitter här o bara störtgrinar nästan... men asså, handlar de om dej`??
älska dej o allt du skrivet, allt du lyckas med och allt som du gör | | spite_fire - 23 sep 06 - 19:43- Betyg: | | jättebra <3 | | Likeyou - 18 sep 06 - 01:07- Betyg: | | Grymt grymt grymt fin | | SoakedInLuxury_ - 16 sep 06 - 20:43 | | jätte bra . |
|
|
|
