Älskar, älskar inte. |
Hans armar runt om mig, jag vet om att det är fel men jag låter ändå det hända. Nej jag älskar inte honom mer men jag vill inte svika honom. Så fort jag tänker berätta min mörka hemlighet för honom så gör han något som får mig att inte tänka på det mer. Men jag ångrar det sedan, hur kan han få mig att falla så lätt?
Jag börjar förstå varför kärlek är så svårt, han älskar mig men jag älskar inte honom.
Vi har ju bott tillsammans i två år nu, vi har alltid vi kan tänka oss, men ändå är något fel. Jag vill verkligen inte leva med honom mer ändå så gör jag det.
Jag älskade honom för ett år sedan då vi gifte oss men min kärlek till honom har börjat försvinna mer och mer.
Jag vet om att jag måste lämna honom nu innan det är för sent. Jag sitter nu ensam och förbereder mig och hoppas att han ska komma hem snart.
Jag har suttit här nu i flera timmar och väntat på honom jag vet om att han kommer hem snart. Han slutade för en halvtimme sedan och det tar honom ungefär en halvtimme att åka hem.
Efter några minuter hör jag någon vrida om nyckeln i låset. Jag brottas med tanken med att inte säga något och låtsas som ingenting.
Men jag säger ändå det, jag känner verkligen skuld för att jag sårat honom så mycket. Jag var hans allt, men han förstår. Kärlek är kärlek och jag kan inte fortsätta såhär länge. Vi bestämmer att han ska stanna kvar och jag flytta. Jag ska bo hos mina föräldrar tills jag hittat någon annanstans att bo. Jag har fortfarande kontakt med honom och vi är bra vänner. Jag hoppas att han skulle klara av tanken med att jag hittar en annan.
Men Erik hittar en annan före mig, efter bara två månader är han inte ensam längre. Det sårar mig verkligen att se han lycklig med någon annan. Han har nästan glömt bort mig, jag var hans Sabine som han alltid älskade.
Kärleken är svår, jag älskar nog honom fortfarande ändå. Jag orkar verkligen inte se på mer. Men jag kommer aldrig att ge upp hoppet jag kanske hittar en annan någon dag.
|
|
|
|
