Häxförbanelsen [del1] |
Jag gick i regnet hem från skolan. Det hade varit en usel dag. Tjejerna i klassen sa att jag hade kysst Jonnas kille. Killarna höll med tjejerna och gick verkligen in för att mobba mig. Till och med mina vänner och Jakob, Jonnas kille sa att jag hade gjort det Vad har jag gjort för att förtjäna det här. Jag hade valt att gå hem istället för att ta bussen där några av klasskompisarna åkte med. Jag är så förbannad på att bli mobbad och lärarna gjorde inget åt det. Mitt röda hår var genom blöt. Äntligen är jag hemma det var ljust i köket det betydde att mamma var hemma. ”Hej mamma vad gör du hemma?” Sa jag när hon klev in i den doftande hallen. ”Jag fick gå tidigare från rätten” sa mamma. Jag gick ut i köket. ”Varför är du blöt?” utbrast mamma. ”Jag missade bussen” ljög jag. ”När är det mat?” sa jag innan mamma han säg något mer. ”Om en timme.” ”Men” sa mamma men hon han inte längre för jag var redan på väg upp för trappan. Väl inne på mitt rum skruvade jag upp volymen på högsta volym och började rota bland mina formler. Fast alla är inte mina en del hade gåt i arv från min förfaders tid på 1600 talet. Jag är ättling till den hemska Birgitta Månsdotter. Men jag är inte en ond häxa jag ville så gärna använda mina krafter till att hjälpa människor jag är vad man kallade en vit häxa. Nu grävde jag i min anfaders hemska formler på jakt efter en formel att hämnas med. Plötsligt knackade det på dörren och mamma kom in. ”Vad gör du?” frågade mamma ”Jag letar efter en riktigt hemsk förbannelse som jag kan kasta över mina klasskompisar” Sa jag. Sen kunde jag inte hindra det längre. Tårarna forsade som floder nedförkinderna och jag slängde mig i mammas famn. ”Alla mobbar mig. Jag orkar inte mer, jag missade inte bussen jag vågade bara inte ta den” snyftade jag. ”Lilla gumman” sa mamma medan hon kramade mig. Tillslut slutade jag att gråta och satt mig upp. ”Känns det bättre nu” undrade mamma. ”Ja lite” svarade jag. ”Du ska få en sak som har gått i arv sen 1600 talet en gång var det Birgitta Månsdotters” sa mamma och gick ut till byrån i hallen och tog fram en liten ask. I Asken låg en medaljong. ”Vad vackert” andades jag fram. ”Det här halssmycket hade Birgitta på sig när hon åkte till blåkulla. ”Sägs det” sa mamma. Hon tog upp smycket och hängde det runt halsen på mig. Det passar dig perfekt avgjorde hon”Tack mamma. ”Tack så hemskt mycket” sa jag. ”Kom så äter vi” föreslog mamma. På kvällen ringde telefonen och jag svarade. ”Hallå det är Amelia” svarade jag. ”Hej Amelia det är Jakob” sa det i andra änden. ”Hur är det med dig?” frågade han. ”Bra” svarade jag innan jag la på luren. Den natten sov jag dåligt. Jag drömde om folk som blev levande brända och om folk som stod och skrek häxa till dem som brändes. Jag vaknade med ett ryck ur mina mardrömmar. Vad var det som hade väckt mig? Jag anade en närvaro. Men jag såg ingen. Jag famlade efter min medaljong. Där var den. ”Aj” skrek jag. Medaljongen var brännhet. Jag tände ljuset och tittade på den. Den såg ut som innan, jag kände på den, fortfarande varm. Jag öppnade sängbordslådan och tog fram förstoringsglaset. Vad föreställde motivet egentligen? Jag tittade på medaljongen genom förstoringsglaset. Var det inte en pojke som tittade tillbacka? Nej! Jag gnuggade mig i ögonen. Nej nu var inte ansiktet kvar. Min hand brände. Jag tittade på insidan av handen, där var det röda märken som om jag hade lag den på ett hett galler. Märkena började plötsligt röra sig och bilda ett enda ord. HJÄLP. Vem var det som behövde hjälp? Jag kunde inte fatta det. Någon hade bränt ordet hjälp i min hand. Men hur? ”Amelia gumman, Vad är det? Varför skrek du?” frågade mamma som tyst hade kommit in i rummet. ”Titta mamma” sa jag och vände upp handen mot min mamma. ”Vad?”Jag ser inget” sa mamma. När jag tittade var det inget kvar av märket. Jag la snabbt handen på medaljongen igen den var inte varm längre. ”Det var inget mamma jag måste ha drömt” sa jag snabbt innan mamma han avbryta. ”Okej. ”God natt då” sa mamma tröt och gick ut ur rummet och stängde dörren. Jag släckte nattlampan och gick och lade mig. På morgonen när jag vaknade var inte mamma hemma, det låg en lapp på köksbordet.Kära Amelia jag var tvungen att gå till rätten tidigare idag. Jag ringde din lärare innan jag gick. Hon sa att hon skulle prata med klassen. Jag sa också att om inte det här löser sig kommer jag inte att låta dig gå till skolan, förrän det har det och om inget av det löser det ska jag polisanmäla alla i din klass. Jag sa att du inte kom idag för att du var ledsen över vad som hade hänt. Så du får ha en dag ledigt. Ha det så bra idag. Puss mamma.
Jag nästan hoppade av glädje, mamma tog tag i mina problem. Plus att jag fick en dag ledigt. Plötsligt började allt snurra. Jag trillade ihop i en hög på golvet. I drömmen sprang jag genom skogen över myrar och igenom snår hela tiden med en skugga framför mig. Det var som om jag följde efter den. Helt plötsligt stannade jag framför en kulle. Skuggan hade försvunnit. Jag vaknade av att dörrklockan ringde. Jag reste sig och gick och öppnade. ”Hej Amelia. ”Hur mår du?” sa min kompis Jenny. ”Hej Jenny! Vad gör du här?” sa jag glatt. ”Jag kom precis tillbaka från semestern i Brasilien” sa Jenny. ”Ja visst ja” sa jag lite frånvarande. ”Vi kan sätta oss i vardagsrummet” sa jag sen. Först när jag gick förbi hallspegeln såg jag att mina kläder var alldeles sönderslitna. ”Men gud som jag ser ut” sa jag förskräckt. ”Jaså jag trodde det var senaste modet så jag hade tänkt riva sönder mina kläder när jag kom hem” sa Jenny på skoj. Jag och Jenny gick och satt oss i vardagsrummet och pratade om hur det hade varit de senaste veckorna. Vi märkte inte att klockan passerade sex. ”Hej Amelia” sa det plötsligt ifrån hallen. ”Hej mamma vad gör du hemma?” sa jag. ”Ni två damer har kanske inte märkt att klockan har passerat halv sju” sa mamma när hon kom in i vardagsrummet. ”Amelia vad har du gjort med kläderna?” sa hon i förfärad ton när hon fick syn på mina kläder. ”Jag måste gå hem jag lovade att vara hemma före sju” sa Jenny. ”Okej hej då. Vi ses i skolan” sa jag. ” Ja det gör vi.”Jag måste gå nu, jag ringer dig” sa hon och gick. ”Jag trodde alla i din klass mobbade dig” sa mamma. ”Nej inte riktigt, Jenny har varit på semester i Brasilien i ungefär 6 månader och studerat” sa jag. ”Och angående mina kläder har jag ingen aning om vad som har hänt” svarade jag. ”Jag börjar bli orolig för dig” sa mamma. ”Varför” undrade jag. ”Du drömmer mardrömmar, river sönder dina kläder men du vet inte varför?” sa mamma. ”Vad är det som händer med dig?” sa hon sedan. ”Jag vet ärligt talat inte” sa jag ”Jag vet inte mamma” sa jag igen. ”Okej! Men du ska veta att du kan berätta vad som helst för mig” sa mamma. Hon tog en av mina röda hårlockar i sin hand. Ja jag vet det mamma, men det är inget. ”Jag lovar.” sa jag. ”Okej det är väl bäst att jag värmer pizzan jag köpte på vägen hem. Gå och byt om” sa mamma. ”Okej” sa jag och sprang upp för trappan till mitt rum. Jag drog av sig sina kläder och slängde dom i tvättkorgen. Jag drog på mig en T- shirt och ett par tränings byxor. Jag ställde mig framför spegeln ich tittade på mig mitt röda hår och dom gröna ögonen passade bra ihop. Sen gick jag fram till sängbordet och tog fram medaljongen. Jag vred och vände på det. När jag drog nageln på baksida kände jag en ojämnhet. När jag tittade närmare såg jag två ord det ena var: Peter och det andra var Fängelse. ”Det var konstigt” sa jag för mig själv. När jag satt med medaljongen i handen blev den helt plötsligt jättevarm. ”Vad i…” sa jag och släppte medaljongen i sängen. Jag tittade i handen där det började framträda tre ord: Hjälp mig snälla. Jag tog upp medaljongen och försökte att ignorera värmen. Den här gången behövde jag inte ett förstoringsglas, jag såg ansiktet väl det var en pojke i min ålder han såg väldigt rädd ut som om han var rädd för att någon annan skulle upptäcka honom. Helt plötsligt började han tala. ”Hjälp mig snälla” skrek han. ”Vem är du?” sa jag förskräckt. ”Det spelar ingen roll” sa han. ”Bara hjälp mig ut här ifrån” sa han. Helt plötsligt hörde jag en annan röst. ”Vad gör du pojkvasker?” sa rösten. ”Snälla” sa pojken innan han försvann. ”Amelia det är mat” ropade mamma nerifrån. ”Jag kommer” ropade jag tillbacka. Jag hängde medaljongen om halsen och gick ner. När vi hade ätit gick vi och satt oss i vardagsrummet och tittade på TV. ”Nu nyheterna” Det är nu 300 år sen landsherrens son Peter försvann. ”Landsherren skulle ha varit nära vän med
Karl XI. Hans son Peter försvann spårlöst.” jag hoppade till. Nu lyssnade jag på helspänn på att nyhetsreportern ska fortsätta. ”Peter skulle ha träffat Birgittas dotter Anna. Detta skulle inte Birgitta ha tyckt om så hon ska ha dödat Peter. Han försvann spårlöst. Peters lillasyster Kristina ska ha berättat vad som hade hänt och Birgitta skulle ha bränts på bål. Flickan Anna skulle ha flyttat in hos Landsherren som tyckte synd om flickan. Pojken Peter hittades aldrig” avslutade nyhetsreportern. ”Mamma stämmer det?” frågade jag. ”Jag är rädd för det. Pojken Peter skulle enligt rykten ha spärrats in i den medaljongen som hängerom om din hals just nu. Anna skulle aldrig ha tagit av sig halssmycket” sa mamma. ”Det börjar bli sent” sa mamma. ”Gå och lägg dig nu” sa hon sen. ”Okej! Mamma” sa jag och reste mig. Jag gick upp till mitt rum. Jag tog på mig pyjamas, borstade tänderna och gick och lade mig. Den natten vaknade jag mitt i natten av att någon ropade mitt namn mycket tyst. ”Amelia? Svara snälla hjälp mig”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | MagicNight - 16 sep 06 - 17:57- Betyg:  | | jätte fängslande som en riktig bok! |
|
|
|
