Elise |
Jag skulle inte klara av fler timmar av någon slags blandad otröstbar sorg och lycka. Efter att han hållit mig här instäng i flera år så har han förstört mig helt. En gång hade jag hopp om att få se världen igen men det hoppet har försvunnit helt.
Jag kommer aldrig mer bli fri och detta skriver jag nu i min sista stund. För sen så kommer allt ta slut. Jag har inte ätit på länge nu men det är inget jag bryr mig om. Han har nu lämnat mig här för att dö och han har fått vad han vill.
Och nu tänkte jag berätta hur jag hamnade här
Jag kommer ihåg vinterdagen det var bara han och jag. Han som jag älskade, han som var mitt allt, mitt liv, min värld. Han som aldrig skulle göra mig illa.
Vi hade bott ihop i snart fyra år och ingenting kunde förstöra vår lycka.
Jag skulle aldrig kunna älska någon annan, trodde jag fram till denna vinterdagen.
Jag gick ensam då jag mötte honom. Jag hade tänkt ta en omväg hem från jobbet bara för att få tiden med mig själv.
Vi två möttes förmodligen av en slump och jag kommer aldrig glömma honom.
Vi två började träffas rätt ofta i hemlighet.
Men efter några veckor var jag tvungen att låta han som jag bott i snart fyra år med få veta min hemlighet. Jag trodde han skulle förstå men det enda han gjorde var att slå mig, han skulle aldrig skada mig det hade han lovat. Slå och skrika. Han sade att han aldrig kommer lämna mig ensam. Han kommer följa varje steg jag tar.
Jag tog då inte denna hotelse på allvar. Jag trodde att han snart skulle komma över mig. Men det gjorde han aldrig.
Han gjorde som han sagt att han skulle göra, följa varje steg jag tar. Han skulle aldrig glömma sin Elise jag var han och ingen annans. Han sade att vi hörde ihop Elise och Paul. Men det var över mellan oss två. Och han insåg det aldrig.
Jag hade hittat en ny som jag snart flyttade till. Jag bodde under två veckor hos mina föräldrar innan jag flyttade in till Patric som han då hette. Det skulle kunna ha varit underbart om det inte vore för Paul. Både Patric och jag mådde dåligt på grund av Paul. Han ringde varje dag och kom hem till oss och hotade med att mörda mig. På grund av Pauls vänner gick vi aldrig till polisen. För då hade varken jag och Patric levt länge till. Även de var där varje dag.
Jag undvek att vara ensam för jag var livrädd för att Paul skulle mörda mig. Han skulle aldrig missa en enda stund då jag var ensam. Jag började ångra att jag över huvudtaget lämnat Paul. För hade jag aldrig mött Patric så skulle det aldrig ha blivit såhär. Jag och Paul skulle fortsatt levt lyckligt och jag skulle ha varit ovetande om vad han kunde göra.
Men saker händer, och det går inte ändra på.
Men sista veckan i juni kom dagen jag försökt undvika så länge. Jag blev lämnad ensam för Patric hade blivit sjuk och var tvungen att åka in till sjukhuset och jag hade ingen annan att vara hos heller. Jag fick bara hoppas att Paul skulle lämna mig ifred, som om han skulle göra det. Han skulle ju aldrig missa en stund då jag var ensam.
Den natten första kvällen ensam, jag lovade mig själv att inte somna. Men efter några timmar somnade jag ändå. Jag hade nog sovit i två timmar innan jag vaknade av att någon stod bredvid mig. Jag visste då att det var Paul och jag skulle aldrig komma undan nu. Han var inte ensam där heller. Han hade tre andra med sig, han skulle väl aldrig våga göra det här själv.
Hoppet sjönk om att jag skulle få slippa Paul. Jag skulle aldrig att få se min Patric igen, jag förstår nu varför han inte mördade mig direkt. För saknaden är värre än döden.
Jag minns inte vad som hände sedan, jag minns bara att jag vaknade upp här instängd utan någon väg ut. Ensam i mörkret med Paul som kom in då och då. Bara för att hela tiden säga att jag aldrig kommer få se Patric igen, ja ibland fick jag väl mat med för att jag skulle klara mig längre här.
Men man klarar sig inte hur länge som helst instängd här. Jag vet nu att slutet är nära och att jag snart kommer dö.
Och Patric lova att aldrig glömma mig.
|
|
|
|
