Hanna & Robert del 2 |
Hon låste upp ytterdörren, slängde in kassorna och stängde dörren efter sig. Hon gled ner på hallgolvet och pustade ut.
Ännu en dag. Ännu en dag med lögner och löften.
Hanna satt där ett tag och upptäckte dammråttorna dansandes under skohyllan.
-"Dammsuga kanske man ska göra någon dag..." tänkte hon ironiskt.
-"När ska det sluta göra ont?" viskade hon och brast ut i gråt.
Känslan av övergivenhet och total ensamhet överväldigade henne och mitt i allt gråtande ringde telefonen.
Hon tog sig upp,slängde av sig jackan och halsduken, sprang in med skorna och svarade.
-"Ja hejsan gumman, det är mamma här...
Du har väl inte glömt köpa doppresent till lilla Henrietta? Och ett kort till? Jag såg världens finaste..."
Hanna lyssnade med ett halvt öra. Hon tittade sig i spegeln.
Hon såg rätt bra ut, med långt brunt hår och stora gröna ögon och kroppen var väl helt i sin ordning, men ögonen talade sitt tydliga språk. De var en spegelbild av själen, sorgen kunde inte suddas bort.
-"Lyssnar du på vad jag säger? Hanna?"
Hon vaknade till och hörde hennes mors upprörda röst.
-"Att du aldrig kan ta dig tid till att lyssna på din stackars mor! Jag tog minsann hand om dig och dina syskon, när er eländiga far försvann och..."
-"Ja mamma, jag har köpt present, jag ska hälsa på mer. Har det stressigt på jobber just nu och glass som smälter i hallen. Uppskattar att du ringde..."
Hon rabblade upp sina vanliga ursäkter, la sedan på luren, tog sig till hallen, sparkade av sig skorna, packade upp varorna och la dom i kylen.
Hanna slängde in en fiskgratäng i ugnen, åt under tystnad och diskade upp den disk som stått under en veckas tid.
Det tog en evighet att få rent allt av den ingrodda smutsen, men det var det värt.
Det skingrade alla de ovälkomna tankarna och minnerna, som hotade att tränga fram.
Hon tappade även upp ett bad med lite badskum, klädde av sig och la sig i det varma vattnet.
-"Låt mig bara få dö, slippa all denna smärta och bara få försvinna!"
Hon kände sig så tom, som ett mörkt hål som hota de att äta upp henne levande.
Telefonen ringde igen, men hon orkade inte ta sig upp.
Från badrummet hördes hjärtskärande gråt till telefonens ringsignaler.
|
| Kommentarer | | meantime - 28 okt 06 - 03:10 | | Varför skriver du inte vidare? Det tycker jag faktiskt skulle vara roligt. |
|
|
|
