Kärlek (del 5) |
Jag känner hans andedräkt mot min kind. Jag hör den flämtade andhämtningen från pojken som är mitt uppe i en lek. Vi leker bara, oskyldigt såsom små barn. Nej, visst är det en lek. Men en liten pojke pressar sig inte mot en liten flicka och låtsas att det bara är tillfälligt. Jag får skylla mig själv. Det är bara vänskap.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag tror att min oskyldiga begäran börjar gå för långt. Jag börjar tro att jag uppmuntrar honom för mycket. Men utan Daniel, vad ska jag göra när jag känner mig bortglömd? Utan hans vilja att hålla min hand, utan hans vilja att ha sin kropp mot min, vad ska jag göra då?
Jag kände avsmak för mig själv idag. På rasten började jag flörta så där igen. Så där som att det verkar helt oskyldigt vänskapligt, men när jag egentligen vet precis vad jag gör. Undrar om någon har insett det. Om jag är så genomskinlig som jag tycker att människorna runt omkring mig är. Jag ser genast när Nicole har bestämt sig för att hon tycker om någon av våra killkompisar. Kanske har det något att göra med att hon i princip är min bästa vän, men det skulle nog lika gärna kunna vara eftersom jag ser mig själv avspeglad i henne. Varje rörelse, leende, skratt och gest är anpassad enligt en viss mall när man har bestämt sig för att flörta med en kille. Varje sekund man låter honom vara närmare än vad han borde är avvägd, inte för mycket och inte för lite. I efterhand är det alltid för mycket. Jag bara väntar på att bli kallad hora, men det har faktiskt inte hänt än. Förvånansvärt nog.
Det var idag, när jag satt i klassrummet och läste en totalt intetsägande bok på spanska som jag började filosofera över mig själv. Jag satt där, och såg mig omkring i klassrummet. Daniel satt vid bordet bredvid och sneglade på mig då och då. Tillsammans med honom satt resten av killarna från skolan, varav ett par stycken är mina ex. Det var då det slog mig att mitt problem nog ligger i för många killar. Först kunde jag inte låta bli att småle för mig själv, för många killar är ju för många en dröm. Det är det inte. Det är en mardröm. Jag är förälskelsebenägen. Vilket leder till att jag många gånger trott att en kille betytt mer för mig än vad han egentligen gjort. I efterhand har jag insett mitt misstag. I efterhand har jag insett de största delarna av mitt liv.
I vilket fall som helst, var det då som det slog mig. Jag är besatt av kärlek, men jag vet egentligen inte vad det är. Killen som numera enbart svär åt mig kan jag väl knappast ha älskat? Killen som beter sig som en femåring hela tiden kan jag väl knappast ha älskat? Och medan mina blickar gled över dem kände jag bara ännu djupare förakt för mig själv. Vem vet hur många jag sårat i min väg?
Jag granskade läpparna som formulerar svordomarna, och mindes bitterljuvt alla gånger jag kysst dem. Jag såg på händerna som används till att spela fåniga datorspel, och tänkte på hur det hade känts när de gled innanför min tröja. Var det verkligen lycka? Den där känslan som hade försvunnit lika fort som den kom, och sedan lämnat mig till tvivlens värld. Kunde det ha varit lycka? Hur vet man när man verkligen är lycklig?
Plötsligt kände jag mig mycket tröttare, och återvände till min bok. Jag försökte koncentrera mig, men orden flöt ihop på sidorna, och ordboken bredvid mig kändes plötsligt som en tegelsten. Varje försök att vända blad var en kraftansträngning, varje mening var en lång rada av symboler som jag inte längre kunde känna igen. Jag satt helt still en stund, försökte att bara andas. Andas. Efter ett par minuter började jag läsa.
Var finns du? Du som ska lyfta upp mig härifrån.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | 00me - 14 apr 08 - 14:16 | | bra, skriv mer! | Maulin - 18 okt 06 - 07:01- Betyg:  | | mer! |
|
|
|
