Mörka nätter forts. |
Kap.10.
I tre dagar har Nanami förföljt dom. Och undertiden har hon antecknat vad dom sagt, och hon har spelat in på en bandspelare när dom har pratat.
Men nu håller inte turen i sig längre! När Nanami ska komma lite närmare så faller hon ned i en grop som dom har grävt förut.
• - Hjälp! Skriker hon till.
• - Hörde du? Undrar en av männen.
• - Ja, det är någon i den gamla fällan.
• - Vi ser efter.
• - Men, men. Vad har vi här då?! En liten tjej som spionerar.
• - KÄFTEN! Skriker hon.
• - Öh, tjejen tar sig visst i ton! Säger dom båda.
• - Du ska nog ta och lära dig lite hyfs!
Dom båda släpar upp henne från gropen och håller i henne.
Nanami lyckas ta sig ur deras grepp och springer. Grenar och taggbuskar ger henne rivsår över armar och ben. Hon är jagad, hon är rädd, hon är arg.
Där framme skymtar hon en grotta, hon springer in.
• - SKYNDA! HON ÄR I GROTTAN! Hör hon hur männen skriker till varandra.
Hon har ett ganska långt försprång, och tur är väl det, för nu faller hon.
Hon kan inte ta sig upp, hon stukade till foten och hon slog sig hårt.
• - Där ser du tjejen. Det lönar sig aldrig att springa ifrån oss!
• - Nu måste vi tyvärr göra slut på dig. Säger en av dom och drar fram en kniv.
• - HIRO! Skriker hon ut i grottans dova luft.
Bakifrån henne kastar sig en modig vit varg över männen, både biter och river dom. Rädda som harar springer dom där ifrån. Nanami tar tag i vargens päls, svingar sig upp på dess rygg, och vargen går hemåt.
• - Nanami! Utbrister Hiro när han får se dom båda.
• - NANAMI! Säg något då! Nanami!
• - Hiro! Vad har hänt?! Skriker Mina och Shinobu som kommer rusande.
• - Jag vet inte! Åh, Nanami! Han tar ned henne från vargens rygg och bär in henne till en säng.
• - Vargen kom hit släpandes med henne. Vart har hon varit tjejer?!
• - Hon sökte efter våra mördare… Säger dom med blicken i golvet.
• - VA?! Varför sa ni inget till mig? JAG om någon borde ha fått veta!
• - Jo, vi tänkte ju…
• - Ljug inte! Säger Hiro med en mörk blick.
Han kollar pulsen på henne, han känner den inte.
• - Hon… Hon räddade er, men inte sig själv…
Kap.11.
Hiro vägrar att ge upp hoppet.
Han sitter och håller hennes hand länge och väl.
”Jag vet att din ande inom dig inte har svikit oss än Nanami, ge inte upp!” Tänker han.
Då plötsligt så rinner en tår ned för Nanamis kind och hon viskar:
• - Sommarregn…
• - Nanami? Nanami! Vakna gumman! Snälla, vakna! Säger Hiro och trycker hennes hand hårt, och klappar henne lätt på kinden.
• - Hiro? Säger hon i en viskning och slår sakta upp sina ögon.
• - Allt kommer att bli bra nu Nanami. Säger han lugnt och kramar om henne.
Mina och Shinobu kommer gråtandes in i rummet, men flämtar till då dom får se Nanami sittandes upp och krama om Hiro.
• - NANAMI! Skriker dom båda av både glädje och förvirring.
• - Tjejer! Utbrister hon över Hiros axel.
• - Vi trodde…! Men dom avbryter sig och kramar om henne istället.
En vecka går och Nanami piggnar till, och snart så är hon helt återställd, bara ett ärr över armen är kvar.
• - Hiro! Tack! Du såg till att hålla mig vid liv. Du gav aldrig upp hoppet. Säger Nanami.
• - Äh… Alltså… Jag menar… Säger han och rodnar.
Dom kysser varandra, och för första gången så blir det inte bara kyssar. När Mina kommer in i rummet som Nanami och Hiro är i så hittar hon Hiro i soffan med Nanami över sig.
• - Ursäkta! Säger Mina retsamt.
Nanami kastar sig tillbaka där hon satt från början, och Hiro ställer sig upp och mumlar något, och så fort som möjligt så går han in i Nanamis rum, och Nanami följer tätt efter.
• - Det där var aningen pinsamt… Säger hon tyst.
• - Ja, men här är vi i alla fall ifred. Säger han och ler.
• - Ja. Säger hon.
• - Ska vi fortsätta där vi var? Undrar han.
Nanami svarar inte, utan sätter sig på sängen och Hiro sätter sig bredvid, sen så fortsätter dom. Nanami tar av Hiros tröja, Hiro tar av hennes tröja hon har över, men när Hiro börjar ta av Nanamis linne så kommer hon på vad hon faktiskt är nära på att göra.
• - Nej, Hiro.
• - Hiro. Nej. Sluta!
• - Va?
• - Vad är det? Säger han medan hon tar sig ur hans grepp. Hon lägger håret bakom örat medan hon säger:
• - Hiro… Jag…
• - … är inte redo än. Fyller han i och reser sig upp.
• - Vem sa ens att vi skulle…? Börjar han säga med en lite irriterad ton i rösten.
Hon skakar på huvudet och går ut därifrån.
Hiro sitter kvar på sängkanten.
• - Jasså, skulle inte ni ha det lite ”mysigt” där inne Nanami? Säger Mina och blinkar.
• - Skärp dig. Säger hon bara och passerar förbi henne.
Mina går in till Hiro istället och säger samma sak, fast han svarar:
• - Mina, hon är bara sjutton. Hon har inte vuxit upp helt än. Jag vill inte tränga mig på henne, hon måste få välja själv.
• - Jaa… Men du vet, hon är så blyg av sig. Och hon… Äh, du har väl rätt som vanligt antar jag! Säger hon lite besviket och går ut därifrån.
Han tar på sig sin tröja igen och går ut därifrån han med.
• - Nanami? Har du lust att hänga med ut en sväng, så att jag får prata med dig? Undrar han.
Nanami kollar upp på honom och han ser att det tydligt blänker av tårar i hennes ögon. Hon går förbi honom och ut genom ytterdörren i regnet.
• - Nanami! Ropar han efter henne.
Han kollar på Mina och ser frågande ut.
• - Gå efter henne. Säger hon lugnt.
Han nickar och skyndar ut efter Nanami.
Nanami sätter av lite fortare, i vilken riktning? Det spelar ingen roll för henne.
• - Nanami! Stanna! Ropar han efter henne.
När Nanami kommer fram till havet så stannar hon, hon orkar inte ett steg till.
Hiro kommer och han flåsar fram ett ”Nanami” medan han tar tag i hennes arm.
• - Nanami, hör på mig nu.
Hon undviker hans blick.
• - Jag gör allt för dig Nanami. Jag menade inget… Alltså jag… Jag borde inte ha trängt mig på dig sådär, det var okänsligt gjort av mig. Jag tänker inte dig jämt som bara en sjuttonårig tjej. Och du, hur ska jag säga?! Du kändes så verklig på nåt sätt. Som om du var med på det. Jag menar… Jag ville verkligen inte göra nåt, jag borde ha frågat om du var redo eller nåt… Förlåt, snälla förlåt mig verkligen!
Inte förrän nu kollar hon upp på honom.
• - Förlåt mig Nanami. Förlåt.
Hon säger inget, men hon tar ett steg mot honom. Just som han tänker sluta henne i sin famn så dundrar det till, och på nattens himmel så glöder det till som trådar. Det börjar blixtra och dundra, åskan sätter igång och Nanami viskar till honom:
• - Sommarregn.
• - Ja Nanami, sommarregn. Säger han och sluter henne i sin varma famn.
Kap.12.
• - Medan du svassar omkring med Hiro så börjar jag att oroa mig för Shinobu, Nanami!
• - Varför då? Undrar hon.
• - För hon har börjat snacka om den där vargen du snackade om och träffade förut.
• - Vad säger hon om den då? Frågar Nanami nyfiket.
• - Hon säger att hon känner starka känslor till den, att den måste ägas av någon klart underbar person, att hon hör till den på nåt sätt.
• - Hiro! Utbrister Nanami.
• - Hiro? Ägs vargen av Hiro?
• - Alltså, vargen är en som en del av honom. Jag kan inte förklara.
• - Så, tekniskt sett så börjar Shinobu bli kär i HIRO?! Säger Mina.
• - Ånej…
• - Hiro!
• - Hej Nanami! Hur är det gumman?
• - Det är inte helt okej… Säger hon och berättar vad som har hänt.
• - Aj, aj! Säger han. Men… Det finns enbart en liten spricka kvar inom mig, den kanske lagas en dag. Och då försvinner vargen, försvinner bortåt med vinden, till någon som behöver honom mer än jag.
• - Men det kan ju ta år Hiro!
• - Inte med den kärleken du ger mig Nanami. Säger han och ler.
• - Ehm… Hiro… Du generar mig… Säger hon och kollar bort lite genant.
Han skrattar och drar iväg med henne. Länge sitter dom hemma hos honom och pratar.
Dagen hinner bli natt, och solen byter plats med månen på himmelen. Stjärnorna tonar fram i nattens mörka täcke. Fåglarna drar sig tillbaka förutom några få som sjunger en stämningsfull sång i natten, då hon vandrar hemåt, och bredvid sin sida går Hiro.
Då plötsligt, i denna romantiska scen så hoppar några män ut, och det är inte vilka som helst! Det är mördarna! Dom slår ned Hiro bakifrån, och tydligen har dom inte glömt Nanami, för dom utbrister:
• - TA FAST HENNE!
• - Nanami. säger Hiro svagt, och han håller fram sitt halsband till henne.
• - Jag kommer tillbaka! Säger hon och ger honom en puss på kinden, snabbt som attan innan hon springer för livet.
-Hon blir jagad av männen en lång stund. Hon griper tag i halsbandet extra hårt och tänker: ”Vargen! Var är du? Hjälp mig! Snälla! Hjälp!”
Då börjar det gnistra om halsbandet och hon kollar bakåt och får syn på en springande varg. Vargen jagar bort männen och hon rusar tillbaka till Hiro.
• - Hiro! Snälla, vakna nu Hiro!
• - Nanami, hej gumman.
Dom skyndar sig hem igen. Hiro kan gå själv, smällen var inte så hård och så säger dom farväl innan Nanami stänger igen dörren bakom sig ännu en gång.
Nästa morgon så:
• - Shinobu! Ropar Nanami.
• - Ja? Vad är det? Jag läser.
• - Bli inte kär i vargens ägare!
• - Öh, va? Varför inte? Jag vet att det är precis han jag vill ha. Det spelar ingen roll hur han ser ut, han tillhör mitt hjärta!
• - Men om han redan har stulit MITT hjärta då?
Kap.13.
Shinobu har inte pratat med någon på flera dagar, men nu kommer hon in till Mina och Nanami, och hon säger:
• - Vem är han Nanami?
• - Vem?
• - Du vet vem jag pratar om, vargens ägare såklart!
• - Hiro. Svarar Nanami kort.
Shinobu blir blek i ansiktet, och hon stirrar på Nanami.
• - Inte… Nej, du skojar, inte Hiro Merco va? Säger hon tyst.
• - Jo, Shinobu. Det är han.
Shinobu sätter händerna för ansiktet och det ser ut som hon just ska börja gråta, men hon verkar samla sig och går ut ur rummet.
• - Hon har ju alltid…
• - Ja, jag vet Mina. Hon har alltid varit kär i honom.
Nanami drar med den lilla lätta penseln över nageln, och en genomskinlig färg slätas ut.
Hon blåser försiktigt på fingrarna och snart så ropar hon:
• - Mina! Shinobu! Kom, ni måste hjälpa mig att välja klänning!
Suckande hörs inifrån vardagsrummet, men efter ett par sekunder så kommer dom in i Nanamis rum.
• - Du kallade… Suckar dom.
• - Haha, ja, ni måste hjälpa mig att välja klänning, jag ska ju ut med… Hiro… ikväll… Säger hon lite tyst.
• - Jag tycker den ljusblå-vita Nanami. Säger Shinobu snabbt.
• - Ok, jag ska prova. Svarar hon lite förvånad. Varför vill Shinobu hjälpa henne, när hon egentligen är så sur?
Efter några minuter så kommer Nanami ut.
• - Så… Vad tycker ni då? Undrar hon lite försiktigt.
• - Oj… Får Mina fram.
• - Du är jätte vacker Nanami. Säger Shinobu glatt.
• - Tack tjejer. Säger hon och ler.
- Hej Hiro.
Nanami kommer ut i månskenet där Hiro sitter och väntar på henne. En fin filt i det gröna gräset, stora ljus på sidorna och lavendelns doft lägger sig runt dom. Han sitter där i en snygg kostym, och så säger han:
• - Hej Nanami. Du sa ju att du ville ha det här istället för en restaurant, nöjd?
• - Det kunde inte bli bättre. Säger hon med ett leende.
Han dukar fram den ena maträtten efter den andra, och Nanami kan inte låta bli att fortsätta le. Kan det bli romantiskare?!
Han böjer sig fram och viskar något i hennes öra, men hon förstår inte riktigt vad han säger, det låter som:
• - Amiro Kajores Lico.
• - Hiro, vad betyder det? Frågar hon.
Men Hiro svarar inte, han fortsätter att viska det, om och om igen.
• - Hiro! Sluta nu, snälla. Vad betyder det? Undrar hon igen.
• - Amiro Kajores Lico. Fortsätter han.
• - Hiro! Sluta nu då! Säger hon surt och sliter bort honom.
Då känner hon hur han stryker händerna över hennes rygg och hon kollar dit på honom.
Hon skriker av fasa när hon får se hur Hiros ögon smalnar och hur pupillerna också gör det.
Nu stryker han inte längre, han sätter in naglarna, som blivit klor, och drar sönder det yttersta lagret på huden av hennes rygg, klänningens trådar som korsar hennes rygg går av och hon reser sig upp för att springa där ifrån. Just då så griper en hand tag i henne och hon hör Hiros röst långt borta, han ropar på henne, och då svartnar det för hennes ögon.
• - Nanami! Hörru! Vakna!
• - Hiro! Hennes hjärta slår hårda slag i bröstet och hon kastar sig i hans famn.
• - Vad hände med mig Hiro? Vad hände?! Hon kramar honom hårdare och han svarar:
• - Jag kände något konstigt i luften, försökte att varna dig, men hann inte! Vad såg du?
• - Du… du var så skrämmande! Hon kan inte berätta resten då, för tårar blöter ned hennes kinder och han viskar till henne att hon ska lugna sig.
• - Hiro… Vad betyder: Amiro Kajores Lico? Frågar hon.
Hiro blir blek i ansiktet, och han säger med allvarlig ton:
• - Nanami. Hörde du det i drömmen?
• - Ja! DU sa det!
• - Sch! Inte så högt Nanami. Säger han med tystare ton.
• - Nanami, sa jag något mer? Det här är allvarligt. Han sätter sina händer på hennes axlar och tittar in i hennes ögon.
• - Nej…
• - Inget? Absolut inget mer?! Säger han ännu allvarligare.
• - Nej.
• - Dina ögon ljuger i alla fall inte, och inte ditt hjärta heller.
• - Det där var en ledtråd. Säger han plötsligt.
• - Va? Vad menar du Hiro?
• - Det är en ledtråd för hur jag ska ta mig till… Börjar han att säga, men avbryter sig så han får se Nanamis förvirrade ansikte.
• - Du, nu fortsätter vi att äta gumman. Säger han och lägger armen om henne.
Hon nickar och så fortsätter dom att äta.
Kap.14.
Nanami vaknar av att solens första morgonstrålar bländar hennes drömmar, hon sätter sig upp och tittar ned på klockan.
Men när hon ska titta på klockan så ligger det en lapp på sängbordet, hon ögnar snabbt igenom den och kastar sig upp från sängen. Hon drar på sig sin morgonrock i all hast och hon springer ut, ut mot klipporna som ligger en bit därifrån.
När hon äntligen kommer fram så ser hon hur Hiros siluett på ett skepp försvinner bortom horisonten.
• - Varför gör du såhär Hiro? Viskar hon ut i morgonens lätta dimma som håller på att försvinna.
Hon släpper lappen som låg på hennes sängbord, och ut i luften försvinner Hiros meningar, att han gör det här för hennes skull, att han kommer skada henne om han stannar. Att det är så farligt att han kommer se hur tiden förvrider sig, blommor blir till knoppar, vinden stannar för alltid, stjärnorna slocknar, och deras kärlek dör.
Tårarna blänker på hennes kinder och hon vänder om, hemåt.
• - Jag… Jag fattar inte… Han snackade om ledtrådar och han… Hon torkar bort tårarna som rinner och rinner, medan hon pratar med Mina och Shinobu.
• - Vad för ledtrådar? Undrar Mina.
• - Som den här: Amiro Kajores Lico. Vad betyder det?
• - Jag vet inte… Säger Mina tyst.
• - Men jag vet! Säger Shinobu hastigt.
• - Va? Vad är det då? Undrar dom andra två genast.
• - Det är ett lösenord. Säger hon och tystnar.
• - Ett lösenord?
Shinobu tittar på dom osäkert men fortsätter snart:
• - Ja. Det finns fortfarande ruiner kvar av ett gammalt tempel bortom våra närmaste hav. Till det templet finns ett lösenord, Amiro Kajores Lico, för att kunna ta sig in. Men det är inte det enda som krävs för att kunna öppna dom gamla portarna dolda av vindars färger. Det sägs att man kan höra hur vindarna viskar varningar och det finns en ytterst gammal magi vilandes över bergen, och det kan ta ditt liv om du försöker att ta dig igenom…
• - HIRO! Utbrister Nanami gråtandes.
• - Lugn Nanami… Säger Shinobu tröstande.
• - Han har tränat magi så länge jag kan minnas… Han klarar sig nog.
• - Men… Man vad vill han ha där vid templet? Varför lämnar han mig här bara? Undrar hon förtvivlad.
• - Jag vet inte Nanami, jag har nog bara en teori. Säger Shinobu tyst.
• - Vad är det för teori Shinobu? Undrar Mina.
• - Att… Vargen, den är ju på nåt sätt Hiro. Den kommer att skada Nanami om det händer nåt mellan dom två, han vill inte… riskera… ditt liv. Säger hon och tårarna blänker även i hennes ögon då hon tittar till på Nanami. Och sen fortsätter hon: - Ingen vet vad som finns i templen Nanami. Kanske har Hiro kunnat lista ut något, kanske har han en aning, och kanske är det ett måste att åka dit. Men allt jag har är bara en teori. Säger Shinobu och går ut från rummet.
Under flera kalla nätter står Nanami och blickar ut över havet, och varje natt så speglar sig en fråga bakom tårarna i hennes ögon: Kommer han tillbaka?
En natt så kollar hon upp på himmelen och hon ser stjärnan Hiro pratade om. ”Nanami, ser du stjärnan där uppe? När du ser den vill jag att du minns den här natten. Okej?” Hon tänker tillbaka på dom stunder dom haft tillsammans och hennes kinder kommer snart att forma sig efter henens tårar om hon inte slutar gråta. Över hela havet spejar hon, över hela hennes hjärta finns det trådar av saknad, som knyter sig allt hårdare.
Dagarna blir till veckor och veckorna blir till månader.
Mina och Shinobu har börjat fått Nanami att förstå, hon måste fortsätta leva, och inte tyna bort som en ensam varelse vandrandes vid havet på jakt efter någon som inte kommer tillbaka. Nanami tar steget ut i den nya vardagen, hon måste på nåt sätt börja om, igen.
• - Nanami. Det finns andra. Uppmanar Mina.
• - Mm… Får hon som svar.
• - Ta Shinji på mitt jobb tillexempel! Han otroligt gullig! Skulle nog passa dig. Säger hon och ler stort.
Nanami sneglar upp på henne. Och det Mina får som svar är:
• - Mhm…
• - Nanami! Ta och skärp dig nu! Hiro kommer inte tillbaka, ska du gå och gråta över det i all oändlighet eller?! Snälla Nanami, följ med oss i alla fall till höstdansen. Att försöka ha kul är väl inte mycket begärt, eller?
• - Nej… Jag följer väl med. Säger hon och ler försiktigt.
Mina går fram och kramar om henne, och hon viskar:
• - Tack.
• - Kom igen Nanami! Le lite i alla fall! Ropar Shinobu över dansgolvet.
Nanami ler och just då kommer Shinji fram till henne.
• - Hej! Är du Minas kompis? Undrar han.
• - Ja, det är jag det. Jag heter Nanami. Säger hon och räcker fram handen.
• - Trevlig att råkas! Shinji heter jag. Säger han och ler på ett charmigt men ändå gulligt sätt. Han tar hennes hand och skakar den.
Att det är så lätt att lära känna nya människor. Tänker Nanami.
I flera timmar har hon kunnat roa sig utan att ens få en tanke om Hiro.
– Mina! Shinobu! Ni kan inte fatta hur mycket det här betyder, tjejer! Säger hon och ler så stort hon kan.
– Kul att vi kunde hjälpa dig, Säger båda och ler dom med.
• - Nanami! Ska vi dansa? Undrar Shinji och sliter med sig hennes ut på golvet.
• - Visst! Säger Nanami och skrattar.
Medan dom dansar så böjer sig Shinji ned mot en rosenbuske vid kanten av golvet, han tar en ros och sätter i hennes hår och säger.
• - Vad vacker du är ikväll Nanami.
• - Tack. Säger hon och ler generat.
Hon andas in kvällens ljuva luft och hon blundar. Just när hon blundar så känner hon Hiros hand smeka hennes kinder och hur hans läppar närmar sig hennes. Hon slår upp ögonen från drömmen och hon ser hur Shinji tänker kyssa henne. Hon tänker inte riktigt, utan hon närmar sig honom, just som deras läppar ska mötas här bland allt folk i denna härliga klara kväll, här i rosornas ljuva dofter, så dundrar det till och blixten slår ned precis bredvid dansgolvet.
Nanami hoppar till och Shinji tar tag i henne och för henne till dom andra. Regnet kommer lika fort som åskan, och lika fort kommer Nanamis tårar. Trådarna över hjärtat skär in och hon viskar till Mina:
• - Det är Hiro.
Kap.15.
Hösten är ganska sen, men så var även sommaren.
Nanami går på stigarna under dom rödflammiga träden. Överallt på marken så ligger det löv och vilar i väntan på att vinden ska ta dom. Under sin promenad genom höstens kyla så möter hon en person hon minns väl.
• - Hej Nanami!
• - Hej Shinji.
• - Är det bra med dig? Frågar han artigt.
• - Ja… Säger hon tvekande.
• - Är det bra med dig då?
• - Ja, jag är precis på väg hemifrån jobbet. Vart är du på väg? Undrar han.
• - Jag vet inte. Jag bara går.
• - Får jag göra dig sällskap? Frågar han henne.
Hon nickar till svar och han tar hennes hand, trycker den hårt och ler mot henne.
Dom går omkring i en timme, och då börjar solen dra sig tillbaka neråt mot horisontens vassa kant. Shinji följer Nanami hem och så säger han:
• - Nanami? Tror du att det kan bli något mellan oss?
Hon skakar sitt huvud sakta medan hon kollar ned i backen.
• - Tyvärr. Säger hon och stänger dörren.
Dom här höstmånaderna går fort och snart så närmar sig vintern.
Shinji har inte givit upp, han charmar Nanami hela tiden, det är svårt att inte bry sig om honom.
• - Okej, vad är det hos Shinji som du inte gillar? Undrar Shinobu.
• - Om det är humorn så förstår jag dig, den är lite torr. Säger Mina och rynkar på näsan.
• - Nej, det är inget direkt som jag inte… inte gillar med honom.
• - Men varför ger du honom inte en chans då?!
• - Jag är rädd… Säger Nanami tyst.
• - Rädd? För vad? Säger Mina och lägger armen om henne.
• - Hiro.
• - Nu räcker det Nanami! Du VET att han inte kommer tillbaka! Varför släpper du det inte?! Säger Shinobu irriterat.
• - Han gav aldrig upp hoppet om mitt liv. Och på kvällarna när jag går ned till havet så kan jag höra hans röst, han säger åt mig att inte glömma… och lika sant som att stjärnorna finns på himmelen även på dagen, lika sant är det att han fortfarande finns där, det känns inom mitt hjärta. Någonstans, kanske inte i sin kropp längre, kanske inte i mänsklig form så finns han. Jag känner att hans närvaro växer sig starkare. Överallt inom mig brinner det av hans ande som vaktar och bevakar, överallt runt mig så sveper vindar med hans ord viskande inom sig. Han MÅSTE komma tillbaka! Får hon fram innan hon sluter sina ögon och låter tårarna smeka hennes kinder.
Nanami drar till filten hon har runt sig, och hon flyttar sig närmare den sprakande brasan.
Utanför så ser hon hur kylan sveper över marken, och hur dom allra första snöflingorna tar sin plats. ”Alla verkar veta vart dom ska gå, eller så följer dom bara med vinden, men för mig så har vindarna stannat…” Tänker hon och hennes ögon speglar hur vintervädret tar sin början.
Hon sluter sina ögon och hon ser sommardagarnas romans, hon tänker för sig själv på Hiro och hur hon viskar: Sommarregn.
”Mina och Shinobu säger att jag inte älskar dig, att jag inte vet vad kärleken innebär. Jag vet ju inte vad jag ska ta mig till, så dom har kanske rätt… Hiro, jag vet inte om det är dig jag saknar, eller om det är dom dolda flammorna av kärlek som vilar i mitt hjärta. Det är något starkt, och jag vet inte vad jag känner, om det är Shinji som är den rätte, för just nu så börjar jag tappa tron om att du ens existerar längre, varför gav du dig av? Tänk om du ändå kunde höra det här Hiro… För jag vet inget längre, jag litar inte på någon, inte ens på mig själv, mitt samvete, mina tankar och mina känslor känns som det bryts ned mer och mer. Snart orkar jag inte mer, och jag vill leva, så om du har nåt svar, om du finns, bevisa det!” Tänker Nanami på julaftonsnatten. Sen somnar hon osäkert.
Hon stiger upp från sängen och går in i vardagsrummet där Mina och Shinobu sitter och dricker te.
• - God jul! Säger dom båda och ler.
• - God jul! Säger Nanami och ser sig om.
Julgranen står tindrande i ett hörn och adventsljusstakarna står i fönstret och lyser upp en bit utanför, det luktar nygräddade pepparkakor och glögg.
• - Hej Shinji! Säger plötsligt Mina.
Nanami vänder sig om och får syn på honom.
– Hej på er. Haha, Nanami… Säger han och pekar i taket ovanför henne.
Hon kollar upp och rodnar, just där hänger en mistel.
Shinji går fram till henne, och frågar:
• - Är det okej…?
Nanami nickar till svar. Han går fram till henne och dom kysser varandra. Just då finns det inget som känns fel, dom står där en liten stund och Nanami blir alldeles varm inombords.
Det blåser isandekalla stormar utanför men där inne så brinner det av varma känslor.
Kap.16.
Hela mörka vintern går, och Shinji får som han vill, han och Nanami blir ett par.
När även våren är slut så är dom fortfarande tillsammans, och nu börjar sommaren komma.
• - Det har verkligen varit en härlig tid att vara med dig Nanami, och hoppas att den varar länge. Säger Shinji.
• - Jag håller med. Svarar Nanami.
Dom sitter hemma hos Nanami i soffan och kollar på någon film som Shinji har hyrt.
Nanami hör hur det börjar smattra mot fönsterrutorna och hon tänker: Ja, här kommer sommarens första regn.
Just då tar Shinji tag i henne och kysser henne, men snart så blir han för intim.
• - Shinji, ta det lite lugnt!
• - Äh, vaddå Nanami? Det här är ju ingenting, och det kan ju inte bli mysigare nu när man hör regnet utanför.
• - Shinji! SLUTA SÄGER JAG!
• - SHINJI! Skriker hon och försöker att ta sig ur hans grepp, medan samma ord flyger omkring i huvudet: Sommarregn!
Nu slår ytterdörren upp! Och hon hör hur en röst gormar:
• - LÅT HENNE VARA!
Shinji blir bortsliten från Nanami och Nanami ser rakt in i ett par arga ögon.
• - Hiro. Säger hon och blir blek i ansiktet.
Han kollar på henne och hon ser att det är tårar som glänser i hans ögon.
• - Hur kunde du?! Säger han med nästan helt stängd mun. Han slänger ned Shinji på golvet och går iväg.
Nanami rättar till tröjan och springer ut i regnet. Hon spejar efter honom, men han finns inte där. Var det bara en dröm? Hon vänder sig om och ser hur Shinji sitter och beklagar sig på golvet över lite skrapsår.
• - HIRO! Ropar hon efter honom.
• - Hiro… Hon faller ned på knä utanför i regnet på stenplattorna och hon sätter händerna för ansiktet och gråter.
Hon skriker och slår till på stenar utanför så att händerna får djupa sår och blodet sköljs bort med regnet. Hon blir kvarsittandes där i flera timmar, Shinji sparkar till henne när han går därifrån men hon bryr sig inte. Den enda hon tänker på är Hiro. Hennes nu hesa röst fortsätter att eka i nattens mörka himmel, och hon fortsätter att skrika och ropa på honom. Hon vet att han inte hör, men hon måste tro att han gör det.
• - Vad vill du? Du klarar väl dig ur det här själv va?! Säger Hiro när han kommer framträdande ur skuggorna.
• - Hiro…
• - DU LJÖG! DU LOVADE! Skriker han på henne.
• - DU SA ATT DU ÄLSKADE MIG! ATT DU ALDRIG SKULLE LJUGA FÖR MIG! Att jag inte fattade…!!
• - Hiro… snälla… Hon orkar inte mer. Hon vill bara försvinna från den här tiden, och komma tillbaka till den då hon och Hiro var tillsammans.
• - Vaddå snälla?! Tror du att jag kan lita på dig något mer eller?!
• - Du stack bara… Säger hon och kollar upp på Hiro.
Hiro står tyst men tillslut så säger han;
• - Ja Nanami… Jag gjorde det för dig.
Kap.17.
• - Okej, hur känns det i benet nu då? Frågar Mina och trycker till på en öm punkt i benet där Shinji sparkade henne.
• - Det gör fortfarande ganska så ont… Säger Nanami.
• - Hm… Du får nog stanna i sängen ett par dagar till, jag ringer till ditt jobb. Säger Shinobu och lämnar rummet.
Nanami suckar och kollar ut på körsbärsträdet utanför, dess blommors blad faller av och hon känner hur en varm luft sveper in i rummet. En bit bortom tomten finns en hage, och hon ser hur hästarna i den stegrar sig och hon ser hur dom verkligen njuter av sommaren. Kanske ska hon också försöka att njuta av sommaren som trots den hårda vintern har börjat blomma.
Hon knyter ett hårt bandage runt benet och sen ger hon sig ut, hon linkar iväg mot Hiros hus, bestämt men vingligt. Hon ser hans siluett stiga upp ur sängen och gå gäspandes mot fönstret. När han kommer till fönstret ser hon hans bara överkropp som har ett kraftigt ärr över bröstet. Hon kan inte minnas att han har haft det förut, det måste ha kommit från när han var borta. Hiro drar ifrån gardinerna och går ned till köket. Nanami går fram till ytterdörren och knackar på. En trött Hiro öppnar, pösiga pyjamasbyxor i grått tyg, bar överkropp, tilltufsat hår och barfota.
• - Jag tänkte höra om templet. Säger hon så fort han öppnar.
Han lyfter på ögonbrynen.
• - Tja, om du inte är upptagen såklart. Säger hon
• - Nej, det är jag inte. För jag kan ju inte ljuga för dig. Säger han och biter ihop.
Hon kollar på honom med en mörk blick, sen träder hon innanför dörren.
• - Så. Hur gick det?
• - Vad? Aha… Säger han.
• - Det gick helt okej, det var ungefär som jag hade väntat mig, Det var bara att mixtra lite, sen så kom jag direkt till skatten.
• - Skatten? Undrar Nanami, nu ganska så nyfiket.
• - Ja.
• - Vad är det för skatt?
• - Jag talar inte om det för såna jag inte kan lita på. Säger han lugnt och för tekoppen till sina läppar.
Hon fnyser till, men fortsätter snart.
• - Om det nu gick så bra, varför har du då det där kraftiga ärret över bröstet, och varför tog det så lång tid?
• - Det har du inte med att göra. Säger han lugnt.
• - Vad har du gjort med benet förresten? Frågar han.
• - Om du hade brytt dig om mig hade jag svarat. För då hade det varit viktigt för dig, men så är inte läget just nu. Så det har du inte med att göra. Svarar hon.
Han kollar bort från henne. Han lyssnar till låten på radion som spelas och så frågar han:
• - Vill du dansa?
Hon fattar först inte vad han menar, så han tar bara tag i henne och trycker henne hårt intill sig.
• - Betyder inte du nåt för mig? Säger han tyst.
Nanami försöker att hålla igen tårarna, hon biter ihop och försöker låta bli att krama honom.
Han lyfter försiktigt upp hennes haka så att hon ser in i hans ögon.
• - Du stal ju mitt hjärta, och jag har fortfarande inte fått tillbaka det. Säger han och ler.
Då kan hon inte låtsas längre. Genomskinliga tårar som solen speglar sig i faller längst hennes kinder. Och hon viskar:
• - Lika sant som vindarna bleknar och lika sant som att vattnet förlorar sin röst kommer du få tillbaka det.
Han ler och trycker henne ännu hårdare till sig, stryker handen genom hennes hår. Men just då så skriker Nanami till, hon sjunker sakta ihop på golvet och Hiro blir orolig.
• - Nanami?! Hur är det?
• - Hiro… snyftar hon fram. Hjälp! Mörker tar mig, sliter i mig!
Nanami sitter mitt på köksgolvet och skriker, inom henne så känner hon hur mörker sliter och drar, sårar och slår.
• - NANAMI! Ropar han, han vet att hon inte är närvarande fast hennes kropp är precis framför honom.
Han kastar sig fram för att hålla i henne, han vägrar att släppa, men han känner hur hennes kropp börjar tyna bort.
• - NEJ! NANAMI LYSSNA PÅ MIG! TÄNK PÅ DET DU ÄLSKAR MEST! TÄNK!
Nanami hör den meningen och hon tänker så djupt hon kan.
Snart så slår hon upp ögonen och sitter skakandes i Hiros famn.
• - Hiro! Det drog i mig, och plötsligt befann jag mig i en spegel, jag såg hela världen där ute och alla speglade sig, men jag kom inte ut, jag satt fast. Och DU var där! Du slogs med någon, och så knuffades du mot spegeln och den sprack i tusentals bitar, jag svävade i luften och du ramlade och skar dig på skärvorna! Hiro, var det därifrån du fick ärret? Var det verkligheten som speglade sig i mina ögon?
• - Nanami…
Kap.18.
Nanami blir på strålande humör när hon får se förstasidan på morgontidningen.
• - MINA! SHINOBU! KOM HIT!
Mina och Shinobu kommer inrusande och kollar på tidningen Nanami håller upp.
Två män som har varit misstänkta för mord greps under natten till idag på Hero gatan 61.
• Ser ni inte bilden?! Det är ju dom som mördade er! Dom är äntligen fast!
Mina och Shinobu står stumma tills Shinobu får fram:
• - Äntligen!
• - ÄNTLIGEN! Skriker dom båda och springer omkring i huset.
Nanami är på väg genom parken och hon njuter av solstrålarna som bränner henne på ryggen, hon njuter av hur sommarfläktarna slätar ut sig över hennes ansikte, hon njuter av att leva.
Hon sätter sig under ett körsbärsträd och lutar sig mot stammen.
Hon ser hur en bekant person kommer gående och närmar sig henne, han ler och ser vänligt på henne. Han sätter sig bredvid henne och så tar han ner en stor vacker blomma från trädet, flätar in den i hennes hår och så viskar han till henne:
• - Det finns inget som slår din skönhet.
Och så lägger han armen om henne, och dom sitter där länge. Tillslut efter en lång stunds tystnad i denna vackra sommardag så säger Nanami:
• - Ta mig till templet. Det som ligger bortom våra hav, det som är beskyddat med magi bland bergen, och där man hör hur vindarna viskar varningar.
• - Nanami… Säger Hiro trött.
• - Snälla! Jag vill också vara med om äventyr, jag… jag vill veta vad som döljer sig där inne, varför var det så viktigt för dig att åka dit om det inte fanns nåt speciellt?
• - Det är farligt där Nanami! Det är ingen lek.
• - Men det tror jag inte heller! Jag… Det känns som om jag borde åka dit, som om det är något som saknas, och det finns där.
• - Nanami, för dig finns det bara död där, du skulle aldrig klara dig! Säger Hiro nu ganska allvarligt.
• - Men jag har ju dig vid min sida… Säger hon och trycker sig mot honom.
Mina och Shinobu står vid havskanten och ser hur skeppet lämnar dem bakom sig.
Nanami ställer sig i fören och låter vinden ta tag och slita sig genom håret, hon känner hur havets vågor slår till mot båten och hon känner sig så fri.
Plötsligt så känner hon hur Hiro tar tag i henne och kramar om henne, och så viskar han:
• - Vi klarar det här tillsammans, eller hur?
• - Varför skulle vi inte?! Svarar hon och ler.
Resan blir långt, och det stormar en hel del.
Nanami går till Hiro som sitter under däcket.
• - Du ser ut att frysa en aning tjejen. Säger han och blinkar till henne.
• - Det regnar. Säger hon och sätter sig bredvid honom.
• - Nanami… Det är inte för sent att vända hem, men när vi kommer hit… Säger han och pekar på en karta han har framför sig.
• - När vi har passerat den linjen så finns det ingen chans att vända utan att bege sig till templet.
• - Men jag tänker inte vända! Säger Nanami bestämt.
• - Men ditt liv står på spel Nanami! Du har ingen aning om vad som väntar där!
• - Och jag får aldrig reda på det om jag inte åker dit, eller hur?
Han svarar inte, utan ler bara och går därifrån.
Efter ett litet tag så hör Nanami hur Hiro ropar på henne, hon går upp till honom och han säger:
• - Nu är det för sent, där borta är ön. Och så pekar han bortåt mot en ö som ser ut att vara helt tom.
• - Men… Det finns ju inget där! Säger hon lite irriterat.
• - Det gör det visst. Men du kan inte se det än.
Snart har dom kommit i land, och Nanami kan fortfarande inte säga att det finns något som helst på ön.
• - Kolla nu. Säger Hiro och tar fram halsbandet han alltid har på sig.
Han sliter av sig det och ristar på ett ställe i marken, han skriver: Amiro Kajores Lico.
Och just där han har ristat in det så öppnar sig en lucka ur marken.
• - Nanami. Håll i mig nu. Säger han och tar tag i hennes hand.
Nanami sväljer den lilla rädslan som har börjat växa till sig inom henne. Hon blundar och så hoppar dom ner genom luckan som stängs bakom dom.
Det känns som om dom faller genom flera tider, men snart så slår dom ned med en duns i marken.
• - Det är ju en hel dal här nere! Säger hon plötsligt och förvånat.
• - Ja, vi är under vatten.
• - Ser du bergen där borta? Det är dom vi måste ta oss till först.
Nanami nickar, och så börjar deras vandring mot bergen.
Sent på kvällen så kommer dom fram till foten av bergen.
• - Vi måste stanna här för natten, men vi måste vara på våran vakt hela tiden. Man vet aldrig vad Mirina kan hitta på.
• - Mirina? Vad är det? Frågar Nanami.
• - Hon vaktar över skatten som finns där inne. Hon gillar döden, olycka och sånt som drabbar människor, det är därför hon inte tillåter en att komma i närheten av den sak som visar det vackraste som finns på jorden. Eller hon vill bara att vissa ska se det.
• - Skatten?
• - Ja Nanami, skatten.
Under hela natten grubblar Nanami på vad det vackraste som finns på jorden kan vara.
Och när morgondagen gryr så är hon redan färdig att ge sig av när Hiro precis vaknar.
• - Redo att möta en ny dag? Frågar hon honom, och han svarar:
• - Alltid.
Kap.19.
• - SE UPP! Skriker Nanami till Hiro då ännu ett stenblock faller ned mot dom.
• - Tack! Ropar han, och dom fortsätter att klättra.
Hiro tar slut på sig själv genom att använda sina magiska egenskaper till att komma igenom dom magiska sköldarna som vaktar bergets hemligheter.
Snart så kommer dom in i en liten grotta nära toppen.
• - Nanami. Om det händer nåt med mig där uppe, så måste du rädda dig själv. Lova det. Säger han allvarligt.
• - Nej Hiro. Jag ljuger inte för dig. Säger hon och börjar klättra.
Hiro suckar, men klättrar snart efter henne. Vassa och hala stenar som deras fötter tar spjärn mot rasar ned mot marken där dom stannar.
Snart är dom uppe och det som finns där är någonting under ett mörkrött skynke. Nanami närmar sig det, men Hiro tar tag i henne och säger:
• - Det här är för lätt! Vi borde ha mött Mirina sen länge sen!
Dom väntar lite, men ingen kommer och Nanami vill mer och mer veta vad det är för skatt.
Tillslut så säger hon:
• - Hiro, kan vi inte kolla? Jag vill veta vad det vackraste på jorden är!
Hiro håller om henne, han tar loss skynket och där står en spegel.
Nanami skakar sakta på huvudet och ser förvirrad ut, men tillslut så ler hon och kramar om Hiro hårt.
Spegeln har en guldig ram med svarta bokstäver ingraverat där det står: Amiro Kajores Lico, allra högst upp.
• - Hiro? Vad betyder det nu då?
• - Amiro står för: Kärlekens. Kajores är blomma. Lico betyder: dör aldrig.
• - Kärlekens blomma dör aldrig… Vad menas med det då Hiro?
• - Mirina älskade en person mer än sitt eget liv, när han en dag blev mördad så tog hon sitt liv. Hon skapade spegeln, för att påminna att kärlek aldrig dör, om den är äkta. Och för att visa hur vackra alla är. Bara dom med den starkaste kärleken brinnande inom sig klarar av att komma till den här, bara dom, precis som du, får höra lösenordet inom sig.
• - Men varför vaktar hon den, när personer kommer hit?
• - För att ingen ska bli förblindad av makt och girighet så att dom försöker att ta den med sig och sen, ja, sälja den.
• - Hur vet du allt det här Hiro? Undrar Nanami.
• - Det vet jag inte. Säger han och ler.
När dom har lyckats ta sig ned för berget igen så tar Hiro Nanamis hand och dom börjar gå tillbaka mot skeppet.
• - Hiro, varför var du borta så länge? Frågar hon plötsligt.
• - En vecka här, motsvarar en månad hemma. Och jag var ju tvungen att leta efter luckan och veta hur jag skulle bekämpa magin, och… Det drogs ut.
• - Jag saknade dig då mycket… Viskar hon och tårarna blänker till i hennes ögon.
• - Jag saknade dig mer än någonting annat. Säger han och trycker till hennes hand.
• - Men… varför var det för min skull, som du skrev på lappen?
• - Jag kunde inte kontrollera vargen längre, som den kvällen då jag var tvungen att slåss med den, den växte sig så stark, men nu, hoppas jag att jag har lite styr, jag behövde komma ifrån dig ett tag. Jag var så rädd att den skulle skada dig om jag blev kvar. Jag borde egentligen inte ha kommit tillbaka alls, men längtan höll på att slita sönder mitt hjärta… Förresten, förlåt för det där med blixtarna, det var bara… hm… jag som höll på att bli helt förkrossad om jag inte träffade dig snart. Säger han och kollar genant bort.
Han håller upp hennes hand, den är fylld med djupa ärr, och han frågar:
• - Vad eller vem har skadat dina vackra händer? Och hon svarar bara:
• - Kärleken.
Kap.20.
Snart så har dom kommit fram till stället som dom ramlade ned från luckan.
• - Nu gäller det att hitta luckan igen. Säger Hiro.
Då reser sig halsbandet från hans hals, och så säger han:
• - Ja, här är den.
Han sätter sig ned på knä i den fuktiga marken och så börjar han viska en hel del magiska ord, och snart så slår luckan upp.
• - Kommer du? Undrar han.
Nanami nickar och ska precis gå till honom då någonting som inte syns börjar dra iväg med henne.
• - Hjälp! HIRO! HJÄLP!
• - NANAMI!
Hon släpas längst marken och bortåt, medan Hiro springer efter.
Han kastar sig framåt mot henne och griper tag i hennes händer, han släpas efter och rivsåren blir allt fler.
• - MIRINA! SLÄPP HENNE! Skriker han.
Nanami släpps omedelbart och hon hjälps upp, sen springer dom direkt till luckan. Hiro tar tag i henne, viskar någonting och så far dom upp och hamnar på rygg i sanden.
Hon spottar ut sanden hon får i munnen och så sätter hon sig upp.
• - Hiro. Tack! Säger hon medan tårarna rinner ned för hennes kinder.
Han kollar snällt in i hennes ögon, och så tar han sin hand mot hennes kinder och torkar hennes tårar.
• - Nu måste vi gå Nanami. Säger han och reser sig upp.
• - Okej.
Dom går ombord på skeppet igen, och så ger dom sig av, under flera dagars resa så befinner dom sig på havet.
En kväll går hon och ställer sig ute på däcket, vinden är sval och månen är stark.
Hiro kommer upp och ställer sig bredvid henne.
• - Du minns vad jag sa va, om stjärnan?
• - Hur skulle jag kunna glömma? Säger hon och ler.
Och där blir dom stående, i månskenet, bland stjärnornas tindrande, havets vågor och nattens mysterier.
• - Hiro! Jag ser land! Ropar Nanami.
• - Bra! Då är vi snart hemma!
Snart så har dom kommit hem igen, Mina och Shinobu välkomnar dom genom att bjuda ut dom på café. En trevlig eftermiddag, och solen gör det bättre, när den visar det fina vädret.
Efter ett par dagar så kommer Shinji gående längst vägkanten mot Nanami som är på väg till jobbet en tidig onsdagmorgon. Han kollar ned i marken när han passerar henne.
 Hej Shinji. Säger hon bestämt.
 Hej. Säger han snabbt och sneglar upp på henne.
Hon stannar och hon hör hur även hans steg tystnar.
 Du har inte släppt det där än va? Frågar han henne.
Nanami vänder bestämt på klacken och stirrar in i hans ögon.
 Tror du det? Säger hon och höjer ögonbrynen.
Han skakar suckandes på huvudet.
 Var har du varit? Undrar han och tar ett steg mot henne.
 Angår det dig, kanske? Säger hon och backar ett steg.
 Det är bara det... Säger han och stirrar än en gång ned i marken.
 Jag har saknat dig så mycket. Och så kollar han upp mot henne med stora tårfyllda ögon.
Hon sväljer, ser in i hans mjuka ögon, ett steg tillbaka tar hon, och hon viskar:
 Det skulle aldrig f...
 Du ger mig inte en chans! Alla ändrar sig! Jag... jag är så ledsen över vad jag gjorde! Verkligen, jag är det! Säger han förtvivlat och tar hennes hand.
 Shinji, jag... Säger hon och skakar sakta på huvudet.
 Du förstår inte hur orolig jag har varit den här tiden du har varit borta. På kvällarna lät det som havet viskade att du aldrig skulle komma tillbaka, det kändes som dess vindar tog tag i mitt hjärta och slet ut det!
Nanami känner hur saknaden efter Shinji vill växa till sig, och hon gör allt för att ignorera det, men det går inte. Hon försöker att le lite.
Shinji böjer sig fram, och Nanami känner hur hans läppar snuddar till vid hennes innan hon viskar:
 Jag har saknat dig med.
Kap.21.
”Varför gör jag såhär mot mig?” Tänker Nanami. ”Varför gör jag såhär mot Hiro och Shinji? Ingen av dom förtjänar att bli behandlad på det sättet... Jag som varit så ensam, blir så överrumplad av att vara så älskad som jag är nu. Förut så var natten och jag samma sak, båda mörka inom oss, upplyst av några få ledande stjärnor genom livet, men så ensam, så olik dagen som alla gillar. Tänk om Shinji säger nåt till Hiro!” Hjärtat börjar slå snabba och hårda slag i bröstet på henne. Hon springer mot telefonluren, ska precis slita upp den, men så hinner det slå en ringsignal.
 Hej... Nanami här. Säger hon med darrande röst.
 Hej gumman! Hur mår min favorit tjej, som betyder mest för mig i hela världen? Hörs en glad röst.
 Å, hej Hiro. Får hon fram. - Allt är bara bra med mig, heh, hur är det med dig? Frågar hon med nervösa toner darrandes i rösten.
 Ehm, allt är bra med mig. Men du låter så... Döljer du nåt?
 Vad skulle det vara sötnos?!
Nanami håller för halva telefonluren, förställer rösten och ropar försiktigt:
 Nanami! Var är du? Kom och hjälp mig med maten nu!
 Det är Mina som vill att jag ska hjälpa henne med maten, jag måste lägga på!
 Men... Är det enda han hinner få fram innan hon säger:
 Hejdå! Älskar dig!
 ... Mina är ju hemma hos mig. Avslutar han då Nanami redan har lagt på.
Under dom följande dagarna så börjar ett litet oroligt, taggigt hjul snurra inom henne. Det skaver inom henne då hon ser Hiros leende ansikte.
På väg hem från jobbet en sen måndagkväll så märker hon hur något döljer sig bland skuggorna från träden.
Någonting försvinner över vägen, men snabb som en vindpust, så hon hinner inte se. Hon ser hur något ligger kvar på gången hon går på, hon går fram och böjer sig ned. Ett silvervitt hårstrå som blänker till i solen vilar på marken framför hennes fötter, hon tar upp det.
- Vargen… viskar hon tyst för sig själv.
Hon tar ett steg mot Hiros hus. "Nu eller aldrig!" tänker hon.
Ett par minuter senare står hon framför den svarta dörren. Hon höjer sin hand och ska precis knacka på, då dörren öppnas.
Ett par höjda ögonbryn, en mun som bara blir till ett sträck, hon ser hur Hiro sväljer innan han får fram:
- Ja?
Hon kollar upp på honom.
- Jag tänkte bara berätta vad som hände för ett par dagar sen...
- Åh, men du, det behövs inte! Säger Hiro småsurt och skjuter upp dörren ännu mer, där står Shinji.
I sekunder som bli evigheter står hon där, hon bara stirrar på dom båda. Tillslut faller hon ned på knä, men fortsätter att bara stirra.
- Shinji. Får hon fram.
- Vad vill du? Säger han överlägset.
- Du... Hon känner hur hatet bubblar upp inom henne.
- Du går ut härifrån, NU! Hon pekar utåt med sina darrande fingrar.
Sinji höjer också ögonbrynen, men tar ett steg utåt.
- Och dig vill jag prata med. Säger hon och puttar in Hiro innanför dörren.
Hon slår igen dörren och trycker ned Hiro i en svart fåtölj.
Hon börjar gå runt den, hon pratar på om sina känslor, om Hiro, om Shinji, om vargen, om allt.
Hiro sitter och lyssnar på vartenda ord som hon säger.
Plötsligt så reser sig Hiro upp.
- ...och så...! Vart är du på väg? Avbryter hon sig.
- Ska bara hämta en sak. Svarar han kort.
När Hiro träder in i rummet döljer han något bakom ryggen.
- Hiro... Jag har bara en fråga till dig kvar. Säger hon och tittar på honom.
- Kör på, ställ frågan. Säger han och ler.
- Älskar du verkligen mig?
- Jag ställer dig den frågan Nanami. Får hon som svar.
Hon nickar försiktigt och han kommer fram till henne.
Han håller fram tekoppen han släppte i golvet förut, fast hel.
Hon sätter sina fingrar mot dess kant, han kollar frågande på henne, hon nickar.
Där i botten så ligger det en liten ring, och hon ska precis säga något då Hiro avbryter henne och säger:
- Allt kan lagas Nanami.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 10 apr 08 - 00:37- Betyg:  | Hjälp. Har inga mer ord än vackert.
Underbart. tårögd, kunde inte slipa mig ifrån. Lång text och den underbaraste
novellen jag har läst.
Vacker
<3 | | seeme - 24 sep 06 - 00:20- Betyg: | | asså du är jätte bra på att skriva kunde ej slita sig från den | | krossadtomat - 18 sep 06 - 03:40- Betyg: | | ehe... okej poppeflopp.. de e så att jah ar läst hälften:$ men de e ju så långt! ja lovar att läsa resten sen, de va asbra! de va svårt å slita sej:) puss puss | | meantime - 17 sep 06 - 04:28 | | Självklart ville någon läsa den! Den är helt suveränt bra, DU är helt suveränt bra på att skriva, du trollband mig från första raden! | | Nightclaw - 17 sep 06 - 00:14 | Oj, oj, oj... Tack så mycket hörrni... :D
Ni får ursäkta alla konstiga fel det blir i texten, men det
är inte jag som gör det... :$
Trodde inte att någon vill läsa den... :D
Kram | | MagicNight - 16 sep 06 - 18:33- Betyg: | | s bra fortsättning!!!värd nobel pris!!!!!!!!!!!(jag skojar inte) | | Tofflan - 16 sep 06 - 09:06- Betyg: | faan...har läst både denhär och den andra novellen som hänger ihop...
och shit!du äger på att skriva...
kunde inte sluta läsa!...
så jäkla spännande!...skulle nog kunna bli en bok...
och en film!
ta hand om dej!
kram//tofflan |
|
|
|
