Mörka nätter |
Kap.1.
Flera nätter har hon vandrat ensam hem under månens upplysta väg.
Ingen att prata med, ingen att dela sitt liv med, allt alldeles ensam.
Enda sen den hemska natten så har hon varit så ensam, hon hade förlorat två av sina bästa vänner.
Hennes jätte långa svarta hår fladdrar lätt bakom henne och hon känner hur sommarens första riktigt varma bris slätar ut sig över ansiktet.
Syrenernas doft ligger som en dimma i nattluften, hon andas in den.
Precis då hon ska sätta nyckeln i nyckelhålet och vrida om så hör hon skrik.
Eller, nej, det är någon som ropar.
• – Nanami! NANAMI!
”Vad är det här?” Tänker hon. Det är någon som ropar på mig.
• - Vem är det? Svarar hon tyst och nervöst.
• - NANAMI! Nu låter det inte som rop längre, det är någon som skriker.
Hon springer ned för trappuppgången och ut på trottoaren.
Där ser hon hur en flicka står ute på vägen och skriker Nanamis namn ut i den svala sommarluften.
• - Mina? Frågar hon osäkert.
• - Precis Nanami. Svarar hon kort. – Någon är efter mig Nanami, någon som vill skada mig.
• - Men… Nanami står och stirrar. – Du… Du är ju död… Du dog ju för tre år sedan…
• - Är du säker? Frågar Mina och försvinner.
Kap.2.
Det var så dom konstiga nätterna började, samma sak hände varje natt, Nanamis före detta kompis Mina som dog i en brand flera år tidigare kom och sa samma sak. Hon skrek på hjälp.
Dagar och år hade gått, och äntligen, efter ytterligare tre år så slutade Mina att ropa på hjälp.
Och det var nu Nanamis liv skulle förändras för alltid. .
En natt då hon är på väg hem så hör hon snabba fotsteg komma närmare, hon stannar och ser sig om, ingen där. Hon fortsätter att gå, men hon ser inte vem fotstegen kommer ifrån.
När hon kommer under en gatlykta så kommer en man springande framifrån och stannar precis framför henne.
• - Ursäkta? Frågar han stressat.
• - Ja? Svarar hon, samtidigt som hon försöker att urskilja hans ansikte i det starka skenet från gatlyktan.
• - Vet du vad klockan är? Jag har tappat bort min, och jag måste hinna med ett tåg.
• - Den är tretton minuter över tolv… svarar hon nyfiket.
• - Oj! Tack så mycket! Svarar han och springer iväg.
• - Det va inget… svarar hon tyst.
• - Jag glömmer dig aldrig! Ropar han och vinkar.
Hon ler, sen tar hon ett steg och fortsätter sin vandring hemåt.
När hon kommer hem slår hon igen ytterdörren bakom sig och skriker när hon får se blod på golvet ut från sovrummet.
Hon öppnar sakta dörren till sovrummet och blir blek i ansiktet av rädsla! Där sitter Mina som håller hårt om sin arm, hon sitter där, alldeles levande men med ett stort sår.
• - Mina? Får Nanami fram tillslut.
• - Nanami! Mina rusar fram till henne och kramar om henne.
• - Du gjorde det! Du räddade mig!
Nanami sätter sig på sängkanten och sätter handen för pannan.
• - Okej, ta det här från början… säger hon tillslut.
• - Nanami… Du har räddat mig undan döden. Hur? Undrar du säkert. Såhär…
• - Jag dog ju i en brand, det var ett mord, då blev jag ett spöke. Och du har på nåt sätt gjort nåt med kärleken brinnande inom dig, eftersom du var en av dom som betydde mest så var DU tvungen att göra det.
• - Men… Vad exakt har jag gjort? Säger Nanami.
• - Vet du inte det? Svarar Mina lite konstigt.
• - Nej…
• - Tja, inte jag heller, men på nåt sätt har du hjälpt mig.
• - Såret på armen då? Vad är det ifrån Mina? Frågar Nanami.
• - Jag vet inte, det slog till mot armen och så var det där!
Kap.3.
Dagar går, och Mina är den Mina hon alltid älskat. Riktiga vänner försvinner aldrig, och det var det som höll Mina vid liv.
Nanami träder in i köket, där sitter Mina och äter frukost.
• - Mina…
• - Ja?
• - Jag har inte råd att ha kvar den här lägenheten, jag måste flytta. Säger Nanami med tårar svagt glänsande i ögonen.
• - Oj… Men… Kan vi inte flytta dit du, jag och Shinobu bodde förut? Det är fortfarande osålt.
• - Vilken bra idé! Tjuter Nanami av glädje, och kramar om Mina.
Tre veckor senare så har flyttbilarna precis gett sig iväg, och Nanami och Mina är på väg till tågstationen.
Det är fullt i alla kupéer förutom i en, och det är då Nanami får syn på honom!
• - Ursäkta? Frågar hon.
En man med en tidning framför ansiktet kikar upp på henne.
• - Får vi sitta här? Frågar hon.
• - Nanami… säger han tyst.
Hon ler.
• - Hann du till tåget?
• - Tack vare dig, ja.
• - Jag har verkligen längtat efter att få träffa dig igen! Säger han glatt.
• - Hur vet du vad jag heter?
Mina tassar in och sätter sig på sätet mittemot honom. Nanami följer efter.
• - Haha, Nanami, jag vet mycket mer om dig än vad du vet om mig. Säger han och lägger bort sin svarta hatt på en hylla.
• - Hur kan det komma sig? Undrar hon nyfiket. Hon har ju bara träffat honom en gång, men, redan nu känner hon att det finns något sammanband mellan honom och henne.
Han svarar inte på frågan, utan bara fortsätter att prata om annat, och så blir hela resan.
Inom tre månader så har Nanami och Mina fått lite styr på sina liv, Mina har fått jobb och det har även Nanami. Nanami har alltid haft svårt att hitta jobb eftersom hon är så ung, bara sjutton år gammal. Och hon har nästan alltid fått klara sig själv eftersom hennes föräldrar lämnade henne som barn.
En dag då Nanami är ute så stöter hon på mannen hon träffade som hon fortfarande inte fått veta namnet på.
• - Hejsan! Säger hon glatt.
• - Hej Nanami! Svarar han.
• - Ska du med på en promenad tjejen? Frågar han.
• - Ehm, visst! Gärna!
Hon sneglar på honom flera gånger, hon har inte tänkt på att han ser så ung ut, nästan som hon själv.
• - Ursäkta Herr…?
• - Haha! Hiro, Nanami. Hiro. Och säg inte Herr. Säger han och blinkar till henne.
• - Ok, Hiro. Får jag fråga en lite underlig fråga?
• - Sätt igång. Svarar han och ler på ett mjukt sätt.
• - Hur… hur gammal är du egentligen?
• - Bara ett par år äldre än dig säger han och kollar på henne.
• - Ok… säger hon och rodnar.
• - Du känns så bekant på nåt sätt. Säger hon och kollar upp på honom.
• - Tja… Världen är väldigt liten förstår du. Säger han och fortsätter att le.
Just då slår det henne!
• - Hiro? Hiro Merco?
• - Det är jag det. Säger han och stannar.
• - Att jag inte såg att det var du! Hon kastar sig runt hans hals och kramar om honom, hårt.
• - Jag har inte sett dig sen du flyttade, vad stor du har blivit Nanami! Säger han och får tårar i ögonen.
Hiro tar Nanamis hand, och dom fortsätter att gå längst stigarna tills natten lägger sig över himmelen.
Kap.4.
Även här händer det konstiga saker för Nanami. Under nätterna så hör hon tassanden runt huset. Och ett fåtal gånger har hon sett en vit svans försvinna in bakom husknutarna.
Men en dag så sitter hon ute, väldigt länge och då får hon syn på den som har orsakat att hon sitter här nu. En stor vit varg träder ut från skuggorna och kommer fram till henne.
Hon flämtar till! Hon backar några steg, men släpper inte vargen med blicken.
Vargen börjar närma sig henne mer och mer, den morrar hotfullt och gör sig beredd till anfall.
Just som vargen ska attackera så kastar sig Hiro ut från skuggorna och trycker ned vargen mot marken.
Där kämpar båda för att bli den som kommer därifrån levande.
Nanami kommer tillslut mellan dom och vargen springer iväg.
Blodet från Hiro rinner ner som tårar över hans ansikte. Såren är stora och han försöker att hämta sig.
• - Hiro? Frågar hon tyst.
Just då faller han ihop, ligger där på marken, orörlig.
Mina rusar ut, och båda två tar tag i honom och lyfter in honom till sig, där dom lägger på förband.
• - Nanami?! Mina?! Frågar Hiro flera gånger, innan Mina hör honom och kommer in.
• - Såja Hiro… säger Mina och sätter sig ned bredvid honom. – Allt kommer att bli bättre!
• - NEJ! Det är just det! Det kommer inte bli det! Nästan skriker han. – Om jag bara hade…
• - Hiro… Nanami träder in. Hon har tårar på kinderna.
• - Nanami… Varför gråter du tjejen? Frågar han och vinkar henne till sig.
• - Jag var så orolig! Jag ville inte förlora dig! Snyftar hon.
• - Det kommer du inte att göra heller. Säger han lugnande.
Hon ler, kramar om honom och går ut därifrån.
Efter två dagar så är Hiro på benen igen. Han och Nanami umgås så mycket dom bara kan, och mellan dom så växer sig kärleken stark.
• - Hiro… säger hon då dom sitter på klippor och spejar ut mot havet.
• - Ja Nanami? Svarar han och lägger sin arm om henne.
• - Jag älskar dig… säger hon och trycker sig till honom.
Kap.5.
• - Hiro har inte sagt så mycket sen mötet med vargen. Säger Nanami.
• - Nej, jag har också tänkt på det! Svara Mina.
• - Det är någonting han döljer för oss! Säger Nanami och slår näven i bordet så hårt att hennes kopp med varm choklad skvimpar över.
• - Tja jag vet bara att du ska torka upp det där innan det blir fula fläckar. Säger Mina.
• - Förlåt.
• - Men fråga ut honom lite listigt på den årliga dansen som hålls i stan, imorgon. Säger Mina.
• - Ja, det är ju faktiskt en bra idé! Men…
• - Men?
• - Tänk om han inte vill gå med mig… säger Nanami tyst och kollar ned i bordet.
• - Varför skulle han inte?! Han har gillat dig jätte mycket i hela sitt liv. Det vet du. Jag vet det, jag kände ju också honom. Säger Mina lite strängt.
Nanami sneglar upp på henne och ler lite försiktigt.
Hon reser sig upp från köksbordet och tänker precis gå ut genom ytterdörren då Mina säger:
• - Tar du och köper lite mat på hemvägen?
• - Haha, visst. Svarar Nanami och ler.
Hon tar och springer ut på stenplattorna utanför huset. Där stannar hon och håller ut handen.
”Ja, här kommer sommarens första regn.” Tänker hon.
Hon skyndar sig mot Hiros hus, på vägen dit så stannar hon tvärt.
Vargen… Hon ser hur vargen korsar vägen hon går på.
Tur! Den märkte henne inte.
Hon fortsätter vägen fram. Där framme tonar hans hus upp sig. En svartmålad villa med vita knutar, lite annorlunda, men snyggt.
Det ser ut som att han inte är hemma, det är släckt i alla fönster. Hon knackar på.
”Nähä, inget svar…” tänker hon.
Hon går runt huset för att se om han är ute, och ja, det är han.
• - Hiro? Hennes ögon speglar Hiro som blandar en hel del olika färgade drycker.
• - Vad gör du? Säger hon och kommer fram till honom.
• - Ehm, alltså… Heh… Inget speciellt! Absolut inte. Säger han och tar till ett väldigt dåligt fejk leende.
Hon suckar uttråkat.
• - Visst. Ingenting. Eller hur?
• - Precis, precis! Absolut ingenting!
• - … Hiro. Säger hon och kollar strängt på honom.
• - Okej… Alltså… Jag… Äh, Nanami. Du fattar inte vad som hände efter att du hade flyttat! Bry dig inte om det här, okej?!
Det hugger till i hjärtat när han säger det, så hon svarar bara:
• - Okej…
Han kollar på henne med en allvarlig blick innan hon vänder ryggen åt honom, och går iväg igen.
• - Hiro… Stannar hon plötsligt och säger.
• - Ja? Vad är det? Säger han otåligt.
• - Tack för att du skyddade mig mot vargen… Säger hon och precis då trillar en tår ned för hennes ögon och ned för hennes kalla kind.
• - Jag skyddade dig inte från vargen Nanami. Jag skyddade dig från mig.
Kap.6.
• - Jag fattar inte! Säger Mina chockat.
• - Som om jag skulle göra det?!
• - Men Nanami, frågade du honom om dansen?
• - Nej, jag berättade ju vad som hände. Tror du att jag hann fråga innan han körde iväg mig?!
• - Nej, det är klart…
Nanami tittar ut på regnet som smattrar mot fönsterrutorna.
• - Det första sommarregnet… Viskar hon, och tårarna blänker i hennes ögon.
• - Vad sa du? Undrar Mina.
• - Va? Oj, nej, inget…
Snart har det hunnit bli morgon, Nanami stiger upp ur sängen och dukar fram frukost åt dom båda. Mina kommer gäspande ut ur sitt rum.
• - Jaha. Säger hon.
• - Idag så är det dans då. Försök att klara upp det med Hiro, jag vet att han inte ville mena nåt illa.
• - Mm… Säger Nanami tyst som svar.
Timmarna rusade iväg, och snart var det kväll.
Nanami och Mina gick genom kvällen mot en klubb som höll i hela dansen. Dom hade satt upp ett stort dansgolv utomhus, och alla hoppades på att det inte skulle börja regna.
• - Ser du Hiro någonstans bland allt folk? Frågar Nanami.
• - Nej, inte en skymt av honom än. Svarar Mina.
• - Eller kolla! Är det där han? Säger hon och pekar bortåt mot ett par träd.
• - Ja, att jag inte fattade att han såklart håller sig utanför mängden, han är ju sån. Säger Nanami.
• - Gå och prata med honom nu. Säger Mina.
Nanami nickar till svar, och skyndar sig genom allt folk.
• - Hej Hiro. Säger hon när hon väl är framme.
• - Hej. Säger han och kollar bort.
• - Vad är det med dig? Säger Nanami surt.
• - Vad det är med MIG?! Frågan är väl vad det är med dig?! Svarar han, också surt.
• - Va? Jag har ju inte gjort nåt… Hon tvekar.
• - Eller har jag?
• - DU om någon borde ju veta. Säger han och vänder om för att gå.
• - HIRO! Hon hugger tag i hans arm.
• - Nu får du ta och förklara vad jag har gjort!
• - Nanami, inte vad du har gjort… Utan, vad du inte gjorde.
• - Vad Hiro? Säger hon nu ganska så tyst.
Han sväljer och fortsätter:
• - Nanami, du sårade mig så djupt. Du ville aldrig accepter att jag var annorlunda.
• - Och… Du ville heller aldrig lyssna på mig när jag försökte att varna dig. Det är ditt eget fel att vargen är efter dig.
• - Va? Jag fattar inte!
• - Nej, det är ju ganska så uppenbart!
• - Du säger att du älskar mig, men innerst inne vet jag att det är lögn. Du har fortfarande inte vuxit upp. Vargen… Han är en del av mig, den delen av mitt hjärta som aldrig kommer att läka, bara för att du inte lyssnade!
• - Hiro… Säger Nanami och skakar sakta förvirrat på huvudet.
Han kollar ned i backen och skuggan av trädet han står bredvid döljer hans ansikte.
• - Hiro, ska vi dansa? Säger hon tillslut efter långa sekunder av tystnad.
Han hinner inte svara innan hon har dragit ut honom på dansgolvet och tryckt sig tätt intill honom.
Han släpper ilskan för en stund och stryker handen genom hennes hår, dansar med henne och trycker henne hårt intill sig.
När hon kollar försiktigt upp på honom ser hon att han blundar och hon tänker precis sätta sina läppar mot hans, då han öppnar ögonen.
• - Nej Nanami. Säger han och tar ett steg bakåt.
• - Men Hiro. Säger hon och sträcker sig efter honom.
Han försvinner bland allt folk, och där står hon ännu en gång ensam.
Kap.7.
Hon tar steg mot parken.
”Dom här skorna tar kål på mig!” Tänker hon och sparkar av sig dom.
Månskenet lyser upp en liten parkbänk, som tydligen har kunnat klara sig undan nedklottring.
Hon sätter sig på den, och andas in den rätt fuktiga luften.
• - Förlåt… Hör hon plötsligt.
• - Va? Någon där? Frågar hon.
• - Bara en idiot. Svarar rösten, och Hiro kommer fram.
• - Jag känner ingen idiot. Säger hon plötsligt.
• - Nanami, du lurar hjärtat att ljuga. Säger han och sätter sig bredvid henne.
• - Okej, du har rätt. Jag känner en idiot, men han har som tur är flyttat till ett annat land. Säger hon.
• - Du leker med mitt hjärta Nanami. Säger han och ler.
• - Och det finns en som leker med mitt. Säger hon och tar hans hand.
Under flera timmar sitter dom där. Nanami både skrattar och gråter. Och när dom går därifrån är hennes hjärta lättat.
Han tar hennes hand och dom går genom natten.
Han kollar upp mot himmelen.
• - Nanami, ser du stjärnan där uppe? Säger han och pekar på en stor tindrande stjärna.
• - Ja? Svarar hon.
• - När du ser den vill jag att du minns den här natten. Okej?
• - Okej. Men du, jag kommer alltid att minnas den ändå.
• - Lovar du?
• - Ja.
• - Skulle jag ljuga för dig? Frågar hon.
• - Nej, och jag lovar att jag aldrig skulle ljuga för dig. Säger han och ler.
Snart är dom framme hos Nanami, och dom ska precis säga adjö när Hiro säger:
• - Och minns det här också… Han böjer sig ned lite och kysser henne.
• - Hur skulle jag kunna glömma? Säger hon och stänger dörren om sig.
Det sista den natten hon ser av honom är när han ger sig av, leende hemåt.
• - Jasså Nanami!
• - Hjälp! Mina! Du skräms!
• - Så du har tagit och blivit… Hon harklar sig.
• - … kompis med honom.
• - Ehm… Jag tror att jag ska gå och lägga mig nu! Säger Nanami och breder på ett fejkat leende.
• - Haha, ta och gör det. Säger Mina och ler.
Nästa dag när Nanami är på väg till sitt jobb så ser hon Hiro som går åt ett annat håll, med ryggen vänd mot henne.
• - Hiro! Hallå!
Han vänder sig inte om, utan han stannar bara.
• - Nanami…
• - Hiro? Säger hon försiktigt när hon kommer fram till honom.
Hon flämtar till när hon får se hans ansikte.
Ett sår över ögat, blödande läppar och hans vita skjorta har mörkröda blodiga fläckar.
• - VAD HAR HÄNT?! Säger hon panikslagen medan hon försöker att få upp en näsduk ur fickan.
• - Inget. Svarar han kort.
• - Hiro! Det är klart att NÅT har hänt! Säger hon fortfarande panikslagen medan hon torkar bort blod från hans ansikte med näsduken.
• - Det var några som överföll mig bara.
• - Överföll?! Varför?!
• - Kanske på grund av det här…? Svarar han och håller upp ett halsband. I ett lädersnöre hänger en stor bit av en tand.
• - Hjälp Hiro… Vart har du fått tag på den?! Säger Nanami och kollar på halsbandet.
• - Jag har det alltid på mig, och så var det några idioter som trodde att det var jätte bra att sälja, så dom försökte att sno det. Men dom är ju så dumma att dom inte fattar att det bara är värdefullt för den som bär det. Svarar han och rycker på axlarna.
• - Hur, på vilket sätt är det värdefullt för den som bär det Hiro? Undrar Nanami.
• - Det kan jag inte tala om för dig… Säger han osäkert. Och så lägger han snabbt till:
• - Inte för någon!
Han knyter halsbandet runt halsen igen och tackar Nanami, och ger sig av.
• - Du döljer för mycket för mig Hiro… Viskar hon efter honom.
Kap.8.
• - Redan som barn visste jag att det var något som inte stod helt rätt till med Hiro. Inte att han har nåt fel eller så, men att det är något stort han döljer för hela mänskligheten. Säger Nanami.
• - Ja, han är lite underlig den där Hiro. Säger Mina.
• - Och den där vargen, jag tror jag förstår vad han menar… Men hur skulle det kunna vara möjligt? Kan han magi eller vaddå?!
• - Ingenting är omöjligt Nanami.
Nanami tänker på vad hon precis sa, och på när Hiro höll på att blanda olika drycker.
• - Tänk om… Tänk om han kan magi! Du uppstod ju faktiskt från dom döda!
• - Ja, tänk om, Nanami…
Efter Nanami har varit på jobbet går hon hem till Hiro.
Den här gången lyser det hemma hos honom, och hon känner verkligen på sig att han är hemma.
Efter ett par knackningar på dörren så öppnar Hiro.
• - Hej Nanami. Säger han och ler.
• - Hej Hiro. Hon ler också.
• - Kom in du Nanami, inte ska du stå här ute.
• - Tack.
Dom går in i köket, Hiro slår på tevatten och Nanami sätter sig på en stol.
• - Så, varför kom du hit Nanami? Undrar han.
• - Jo Hiro… Jag har en väldigt lustig fråga. Men det var inte bara därför jag kom hit!
• - Kör på, ställ frågan.
• - Okej… Jo… Kan du typ… Ehm… Är det möjligt att du kan nåt övernaturligt? Magi tillexempel? Säger hon och rodnar.
• - Nanami. Jag… Det är inget lustigt med den frågan!
• - Nej men jag tänkte… Säger hon.
• - Förstod du inte vad jag sa Nanami? Fem år sedan. Jag svor på att ingenting skulle bli som förut, jag visste att jag inte var som andra. Jag kunde sånt som ni, vanliga människor inte kan. Jag är inte en trollkarl som i sagor. Jag blandar olika drycker, jag… Du… du trodde mig aldrig.
• - Hiro… Jag…
• - Nanami, du var som alla andra! Förblindad av allt som var logiskt, varför skulle man tro på någon som verkade galen?! Jag klandrar dig inte…
• - Men jag gör. Säger hon och reser sig.
• - Om jag ändå hade lyssnat. Nu förstår jag vad du menade.
• - Nej, du kommer aldrig att förstå helt. Säger han och kollar sorgset ned i tekoppen han håller i sin skakande hand.
• - Du låter mig ju inte ens förstå.
Han släpper koppen, den splittras över stengolvet, och så säger han:
• - DET är mitt liv.
Kap.9.
Där inne, djupt där inne i Nanamis själ så är det något som gnager av oro.
När Hiro släppte koppen så tog hon upp bitarna åt honom och dom fortsatte att diskutera.
Och nu sitter dom här, vid havet som speglar deras kärlek, ena sekunden borta med vinden, andra ruvande i ytan.
• - Nanami.
• - Ja, vad är det Hiro?
• - Vad skulle du säga om att…
• - Följa med mig till…
• - Till vad Hiro? Undrar hon försiktigt.
• - Kom! Han reser sig upp och sträcker ut sin hand.
Hon tar hjälp av honom för att komma upp.
Dom går i säkert en timme innan dom är framme. Han visar henne en fantastisk plats.
Solen gör vattnets yta i starka färger. Blommorna stora och små doftar underbart. Trädens grenar hänger ned med starka blad. Och mitt i allt detta vackra så står det ett bord med ett fotografi. Nanami går fram och tittar.
• - Shinobu! Utbrister hon.
• - Ja Nanami, det är Shinobu.
• - Men, vad är allt det här? Säger hon oförstående.
• - Vänta och se. Svarar han, och lägger sin arm om hennes axlar.
Det blir ett ljus från fotografiet, och ut träder Shinobu, livs levande.
Det blir för mycket för Nanami, så hon sjunker ihop på marken.
• - Va? Var är jag?
• - Hemma hos mig Nanami. Säger Hiro och ser på henne.
• - Vad hände? Frågar hon.
• - Samma sak som med Mina. Shinobu kom tillbaka till oss igen.
• - Hur?
• - Nanami, det verkar som om jag inte är den enda som är helt ”onormal”. Du verkar ha kraften att återuppliva dom du älskar allra mest.
• - Säg att jag drömmer. Säger hon och flackar med blicken.
• - Nej, jag ljuger inte.
Under dom närmaste veckorna så pratar Shinobu, Mina och Nanami igenom deras liv.
Shinobu blev också mördad, hon dog inte alls av att ett fartyg sjönk, någon kastade henne över bord, med kniv sår i både armar och ben.
• - Vet ni tjejer? Jag tror att jag ska ta upp era mord.
• - Men… Varken jag eller Mina minns hur gärningsmännen såg ut.
• - Det går och lösa ett mord i alla fall. Säger Nanami listigt och går iväg.
Hon går ned till en liten affär som säljer väldigt gamla böcker som handlar om det ena och det andra. Och hon minns att hon tittade på en bok som hette: Tjuvar och banditer 1990-2004.
Då borde kanske dom mördarna finnas med där.
I veckor söker hon fakta om dom. Hon arbetar så mycket med fallen att hon ganska så ofta kommer uttröttad och hungrig till sitt riktiga jobb.
En dag så ser Mina ett par mystiska män stå och prata vid en affär i stan.
• - Nanami! Det är dom! Jag är hundra på det!
• - Helt säker?!
• - HELT! Säger Mina och ryggar tillbaka.
• - Shinobu! Är det där dom? Undrar Nanami.
• - Ja! Helt klart! Säger Shinobu lätt panikslagen och drar sig undan hon med.
• - Då ska jag följa efter dom. Säger Nanami bestämt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mangasagan - 25 sep 06 - 00:30- Betyg:  | | Det var det bästa jag läst på evigheter!!!!!!!! =)=) | | krossadtomat - 18 sep 06 - 03:05- Betyg: | | popp, de där va skitbra!! helt underbart! du e ju skitabra poppy!! fortsätt så! puss på dej(L) | | meantime - 17 sep 06 - 04:07 | | Helt suveränt! | | MagicNight - 16 sep 06 - 18:10- Betyg: | | på skalan 1-10 så är det 10000000000000000000000000100000000000000000000000 00000000000000000000000000000000000000000000000000 00000000000000000000000000000000000000000000000000 00000000000000000000100000000000000000000000000000 000000000............ |
|
|
|
