- Hej Erika. |
Kära Du. Alldeles för länge har du gäckat mig, frestat mig, och sugit min uppmärksamhet till dig. Inte en dag har passerat utan att jag ofrivilligt noterat dig och din totala närvaro, inte en dag går utan att mina ögon landar på dig.
Vissa dagar får du mig att må dåligt, ja till och med illa! Hur kan något så vackert men ändå simpelt påverka mig så starkt? Ibland är din effekt på mig så kompakt och märkbar att jag inte ens vill gå ut genom dörren och möta andra människors blickar. Helst skulle jag vilja bädda ner mig i sängen och dra täcket över huvudet – aldrig mer synas.
Andra dagar – och dessa dagar infaller alldeles för sällan – ger du mig ett ego stort nog att förvandla hela min tillvaro till en kavalkad av sprudlande självsäkerhet, sprakande människomöten och okritiskt tänkande. Vissa dagar gör du mig vacker. Vissa dagar gör du mig ljuvlig. Ibland till och med oemotståndlig. Dessa dagar gör du mig perfekt. Det är så jag alltid vill vara.
Men, jag är rädd att ditt inflytande på mitt välbefinnande gått en aning för långt. Du är verkligen inte till godo, utan till ett djävulskt ondo. Egentligen borde jag faktiskt kasta ut dig genom fönstret, krossa dig, utrota dig, förpassa och förbanna dig! Din existens ger mig ingenting, den tar någonting ifrån mig istället. Hindrar mig från att leva mitt liv till fullo. Hindrar mig från att ta för mig. Istället hämmar du mig och belyser mina komplex på ett alltför obarmhärtigt vis. Du tvingar dig på mig och gör mig påmind om mina brister, mina skavanker och alla dessa måsten!
Måste sminka mig – rouge på kinderna för att se lite fräsch ut, kajal för att förstora ögonen en aning, och så concealer under ögonen för att inte se så trött ut. Måste kamma mig och platta luggen så att håret ligger perfekt. Måste klämma de små plitorna och finnarna som dyker upp ”vid den tiden av månaden” så att säga. Måste ansa ögonbrynen. Måste raka bort de mörka hårstråna på överläppen – man vill ju inte se ut som en kille va? Måste dra med fingret längs de små rynkorna som uppstått efter den plågade minen man gjorde under ögonbrynsplockningen.
Spegel spegel på väggen där, säg vem som fåfängast i landet är. Är det JAG? Lever jag verkligen mitt liv genom en spegel, en spegelbild av mig, mitt utseende. En reflektion av en fysisk varelse – ett väsen – ett jag. Så kan man väl inte leva sitt liv? Varför låter jag en spegelbild styra hur resten av min dag ska se ut? Varför förlitar jag mig på något som speglar mitt yttre, och inte mitt inre? Det är ju insidan som är jag. Inte lite hud, hår, lemmar, senor, muskler. Det är ju mina åsikter, min humor, min bakgrund, min historia, mina intressen, min moral ja hela min personlighet som är JAG. Vad säger det egentligen om mig som person, vad betyder det att jag förlitar mig på spegeln som en slags domare – att den avgör mitt humör och min självkänsla. Kanske för att den precis tvärtom kan fungera som en ”pick me up”, om jag mår bra och toppen och tycker om livet ser jag mig själv i spegeln som vacker också, en vinnare. Känslan och synen förenad i en lyckad symbios jag önskar alltid existerade. Det optimala samarbetet. Hjärna + ögon = sant.
”Jag älskar dig så mycket att jag hatar mig” – Håkan Hellström. Har han också en dålig relation till sin spegel?
Kära Spegel. Jag är alldeles utom mig av olycka, 7 års olycka ja kanske evig – och då har jag inte krossat en enda av dina systrar och bröder. Hur bra jag än mår, kan du genom en snabb reflektion av mig ta ner mig på jorden igen.
Hur ser du förresten själv ut, jävla spegelhelvete? Platt och kantig. Färglös. Opersonlig. Du har ju inte ens ett eget utseende man kan beskriva! Inga drag, inget eget! Allt du är, är kopierat, avbilder. Platt.
Jag är levande, utvecklas och växer. Du hänger på en vägg och åldras till oduglighet. Värdelöst. Om du varit en kärlek hade du blivit dumpad, oönskad och ersatt för längesen. För vem vill höra dagligen hur fet man är? Hur kärlekshandtagen har vuxit lite väl mycket de senaste månaderna. Eller att man är för kort kanske? Vem vill höra att ens öron står ut för mycket eller att armarna ser löjligt långa ut? Vem vill självmant utsätta sig för sådana påhopp, sådana nedlåtande kommentarer, förnedrande pikar?
Jag vill inte, men gör det i alla fall. För de dagarna du och jag fungerar ihop, kära Spegel, de dagar då vår relation känns jämlik och ömsesidiga känslor utbytes, ja då fullkomligen älskar vi varandra! Vi kan inte få nog av varandra! Förundrat stirrar vi in i varandras innersta, ögon som tindrar, rosiga kinder, luggen ligger som den ska och frisyren är precis som vi önskade. Då älskar vi varandra. På riktigt.
Mitt namn är Erika, och jag är beroende av min spegel. Den skänker mig ömsom hat, ömsom kärlek. Jag är fast i spegelträsket och kan inte ta mig ur det.
- Hej Erika.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eriiiikaa - 4 mar 07 - 23:20- Betyg:  | | du är bäst erika :) |
|
|
|
