Jag hatar glitter del 3 |
Efter skolan på torsdagen ville jag inte gå hem. Jag hade inte ells någon lust att gå hem. Efter sista lektionen tog jag bussen, men jag klev inte av där jag brukade. Istället gick jag av vid en stor skog. Dit brukade massa elever från skolan gå om somrarna. Inne i skogen fanns en liten sjö. På sommaren glittrade den i solen och det var härligt at bara sitta där och höra vågorna slå mot berg och stora stenar. Jag vet inte varför jag drogs dit just nu. Nu när det var vinter, kyla, snö och kallt. Sjön skulle vara täckt av tjock, vit is och det skulle inte finnas någon att se. Inget att höra. Jag hade på mig min blå toppluva och när det började snöa drog jag den långt ner över öronen. De små, små ulliga flingorna singlade ner och lade sig som mjuk bomull på luvan. Det såg ut som om det var målat med små vita stjärnor på den. Jag var tvungen att vira halsduken så att den täckte både munnen och näsan. Egentligen var jag ju inte riktigt klok! Gå här mitt i skogen när det snöade och blåste som bara den! Och svinkallt var det också! Jag var säker på att jag skulle bli förkyld lagom till imorgon. Men vad brydde jag mig om det? Vad som helst var bättre än att tänka på pappa. Jag tog händerna ur jackfickorna och försökte värma de blåfrusna kinderna. Det kändes lite bättre, men bara lite. Det var inte alls långt att gå till sjön. Men i det här vädret kändes det som flera mil. Jag stönade när jag äntligen kom fram, och satte mig på en stor stock. Jag tittade ut över isen.
Undrar hur tjock den är? tänkte jag. Undrar när den smälter?
När det blir vår, såklart. Hur långt är det dit?
Hur länge dröjer det innan jag blir bra igen? Hur länge dröjer det innan jag glömmer pappa?
Det var en tanke som jag inte ens ville, eller vågade, tänka. Men ändå tänkte jag den. och varje gång blev jag lika ledsen, för svaren fanns inte där.
Då kom jag att tänka på när mamma berättade om olyckan. Om hur pappa dog den morgoonen för snart en vecka sedan. Jag minns att jag inte ville höra på. Men jag minns också att jag satt kvar och lyssnade. Jag kunde föreställa mig olyckan, det var så klart och tydligt att vem som helst skulle kunna tro att det var jag som hade varit med om dem. Eller åtminstone att jag hade sett den. Men det hade jag ju inte.
Den smala vägen
Strålklastarna
det var fortfarande mörkt
motorljud
rullade hjul
motorljud som blir starkare
bilen som slirar på den hala vägen
skrik
en rullade bil
nerför backen
krasch, bom!
ett brak genom isen
Och så var pappa borta. Försvunnen. Han hade försvunnit från världen. Det värsta, tyckte jag, var att vi inte kunde ha någon begravning. Bara vetskapen om att pappa låg där, någonstans på botten, gjorde att det kröp kalla kårar längt ryggraden på mig. Låg han där under isen? Hur såg han ut? Skulle jag upptäcka honom någon gång? Det hoppades jag inte. För jag vill inte se honom ligga där, kall och död. Jag vill se honom som den han var. Min pappa. Inte som rn främmande varelse, inte det minsta lik den han en gång var.
Pappa var ungefär som en fisk. En fisk som simmar iväg fort som sjutton när man doppar tårna i det kalla vattnet. Som simmar iväg och man ser den aldrig igen. Eller så gör man det, fast man vet inte att det är samma fisk.
Kanske är det så med pappa också? Tänk om han är något annat nu? En annan människa...eller, en fågel?
Jag tittade upp mot himlen och fick se hur en fågel bredde ut sina vingar och seglade över sjön. Jag hoppades att han var en fågel. Lycklig och fri.
"Tjena, Nadja!"
Jag vände mig om. Där stod Jesper i min klass.
"Hej", sa jag.
"Sitter du här allades ensam?"
Jag skrattade lite.
"Ja, jag gör väl det."
"Får jag sätta mig?"
"Ja, det är klart."
"Är det något som har hänt?" undrade Jesper och skrapade lite med foten i snön. Sedan tittade han ut över den kritvita isen.
"Neej", sa jag lite trevande. "Eller, jag menar jo. Eller...
"Vill du berätta?"
"Jag vet inte."
Jag visste verkligen inte vad jag ville göra. Skulle jag berätta om pappa? Jag ville göra det, men det kändes inte rätt. Jag kanskte inte var redo, men...
"Okej", sa jag så tyst att det nästan inte hördes. Men Jesper hörde tydligen, för han sa:
"Om du vill det så."
"Ja, det vill jag. Okej...min pappa är...han är död!"
"Din pappa?!"
Jag nickade och tittade ner i marken. Det vita stack i ögonen och jag var tvungen att börja gråta. Annars skulle jag spricka.
"Nadja, kom!"
Jesper tpg mig i sin famn och höll om mig. Länge. Jag ville inte att han skulle släppa, men till slut gjorde han det ändå.
"Min pappa är också död", sa han plötsligt.
"Är han?"
Jesper såg rakt in i mina ögon. Då kunde jag skymta en tår i hans vänstra ögonvrå.
"Jag vet hur det känns",sa han och lät lite ostadig på rösten.
"När dog han?"
"När jag var åtta. I en båtolycka."
"Min pappa dog i en bilolycka", sa jag. Jag vaknar varje natt av att jag drömmer om honom, och då tror jag at han är där. Han känns så närvarande på något sätt.
"Jag vet. Det kan kännas så."
Jag kunde inte förstå varför jag satt här och berättade allt för Jesper. Till om med hur jag kände mig. Hur ledsen jag var. Jag kunde ju inte ens prata om pappa med min egen familj. Men det kanske var lättare att prata med någon som hade varit med om samma sak. Och familj går ju igenom samma sak som jag, de förstår inte heller att det hände så snabbt, att han inte finns mera. Ingen vågar ta förstå steget. Inte jag heller.
Jag hade en fråga som jag ville ha svar på. Orden låg och väntade på tungan. Flera gånger höll jag på att svälja dem, men det gjorde jag inte. Jag ställde frågan, högt och tydligt.
"Hur kände du dig när din pappa dog?"
Jesper sökte med blicken över sjön, som om han letade efter något.
"Ja, ledsen blir man ju, såklart", sa han och tittade på mig. Sedan tittade han ut över den frusna sjön igen. "Men det var ju så längesedan det hände nu. Jag kommer inte ihåg så mycket. Men glömmer, det gör man ju inte."
"Nej, det förstår jag", svarade jag. "Du?"
"Ja?"
"Jag har tänkt på en sak. Undrar du var din pappa är nu?"
"Ja, men jag vet att han är på ett bra ställe i alla fall. Att han har det bra."
"Jag tror att min pappa har det bra också.
"Jag tror inte. Jag vet. Din pappa kanske är ett djur nu. En hare kanske? Eller en hjort? Tror du det?"
Jag log.
"Innan du kom tänkte jag att han kanske är en fågel, som flyger högt över vattnet. Vet vet? Kanske just den där fågeln. Jag pekade. Den som sitter på det där trädet där borta. Du tycker att det är löjligt, va?"
"Nej, det är inte alls löjligt. Det är bra, Nadja. Det är bra att du har fantasi."
"Kanske det."
"Du, det börjar bli lite kallt att sitta här", sa Jesper och reste på sig. "Ska vi dra?"
"Okej."
"Här, ska du få låna mina vantar, sa Jesper och räckte dom till mig. Han tog mina händer i sina." Dom är ju alldeles stelfrusna!"
"Jag känner det inte ens", sa jag. "Men tack ändå."
När jag drög på mig vantarna kände jag hur en värme spreds i mina händer. Då kände jag att fingertopparna var som små isklumpar. Men jag sade ingenting.
"Känns det bättre nu?" frågade Jesper och drog luvan över huvudet.
Jag var inte säker på vad han menade, men just nu spelade det ingen roll.
"Ja", sa jag. "Det känns bättre."
Och fågeln svävade över de vita trädtopparna.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Love_Max - 16 sep 06 - 19:29- Betyg:  | | den e jättejätte bra!! :) <3 | | sofiia- - 15 sep 06 - 01:38- Betyg: | | Håller med:) Bättre och bättre |
|
|
|
