Jag hatar glitter del 2 |
Jag kunde inte somna den kvällen. Jag låg och vred och vände på mig i flera timmar.
Jag drömde en underbar dröm.
Jag och pappa.
Jag var väl runt fyra år skulle jag tro. Liten var jag i alla fall. Det var när jag var så liten att det största bekymret var att jag inte kunde ha min nalle i sängen, för jag hade glömt honom på dagis.
”Kan du inte sova, gumman?”, frågade pappa.
”Nä”, sa jag. ”Kan vi inte titta i bokmärksalbumet, snälla, snälla pappa?”
”Okej då, var har du det någonstans?”
”Under sängen”, sa jag med en hemlighetsfull röst.
Pappa log.
”Kör till! Men bara en liten stund.
Han tog fram albumet och jag kröp upp i hans gosiga knä.
”Öppna, öppna!”, skrek jag. ”Ängeln, ängeln!”
Han strök mig varsamt över kinden.
”Vart har vi henne nu då? Vart är ängeln, Nadja?”
”Där!”
Jag tog mina knubbiga små händer och strök ängeln över vingarna med silverglittret. Som jag alltid gjorde varje kväll. Pappas stora, starka händer rörde också vid det förtrollande vackra glittret. Han lade handen tungt över min, och kramade den hårt. Glittret stack i handflatan.
”God natt, pappa!”
”God natt, stumpan. Vi ses i morgon bitti.”
Jag böjde mig fram och pussade pappa på kinden. Det var blött och kladdigt, men pappa skrattade.
”Puss, puss, pappa”, viskade jag i hans öra.
”Puss, puss, min lilla ängel.”
Ängel, änglaflicka, ängel med glitter.
Jag vaknade och var alldeles genomsvettig. Någon tände lyset och det blev alldeles ljust i rummet. Så ljust att det stack i ögonen.
”Pappa?”
”Gumman, det är jag.”
Jaså, mamma.
Jag blundade hårt. Det var bara en dröm. Pappa var inte här nu. Han var död.
”Hade du en mardröm? Blev du rädd, Nadja?”
Nej! Ville jag skrika. Jag drömde en alldeles underbar dröm. Jag drömde att jag var med pappa. Och med pappa är jag aldrig rädd, var jag aldrig rädd. Har du glömt bort det?
Istället sa jag:
”Nej, nej, det är bra nu. Jag kommer inte ens ihåg vad jag drömde, ok?”
”Ja, det kan ju vara så ibland”, sa mamma.
Jag nickade.
”Vill du ha någonting? En kopp te kanske, eller…
”Mamma, det är okej”
”Eller du kanske vill ha…
”Mamma?”
”Okej, jag ska inte störa dig mer. Men…
Jag stönade
”Skolan!”
”Du behöver inte…”, började mamma tyst och sänkte blicken.
Jag förstod vad hon menade, så jag skyndade mig att svara:
”Det är lugnt, jag tänker gå.”
jag ljög. Det kändes inte alls lugnt. Det var total kaos inom mig. Jag brydde mig inte längre om skolan. Pappa var död. Jag struntade i allting. Matte, svenska, engelska, och alla andra trista ämnen. Men ändå visste jag att jag måste gå. Måste låta livet fortsätta som vanligt. Inte ge upp hoppet.
Ängeln, dom hade varit min källa till glädje när jag var mindre, men som nu bara betydde hat, inget annat.
Alla guds änglar i himlen, varför tog ni min pappa ifrån mig? Varför förvandlade ni hans armar till genomskinliga vingar? Varför lät ni honom flyga iväg, lämna sin familj i sorg och saknad? Varför?
Behöver ni honom mer är jag? Nej, det är jag som behöver honom. Hans dotter. Hela hans familj behöver honom. Snälla, kom tillbaka.
Jag älskar fortfarande änglar.
Jag hatar änglar med glitter på vingarna.
En alldeles speciell liten ängel med glitter på vingarna. Hon kan gärna få ligga där i papperskorgen och vara död. Hur länge som helst.
Svikare.
Förrädare.
Hatade ängel.
Malin stod utanför klassrummet när jag kom gående i korridoren. Jag sade inte ens hej till henne när jag gick förbi till mitt skåp.
Hon visste inte. Hon trodde att allt var som det skulle. Men det var det inte.
”Nadja?”, sa hon och gick efter mig in i klassrummet. ”Är du sur för något, vad har hänt?”
Jag svarade inte. Ville inte svara. Hade ingen som helst lust att svara.
Malin såg väldigt besviken ut när hon satte sig på sin plats bredvid en annan tjej som heter Josefin. De började genast småprata med varandra.
Jag blev inte avundsjuk.
Inte ledsen.
Ingenting.
Inte ens sorgsen.
Vad var det för fel på mig egentligen?
Jag var frånvarande hela morgonen. Flera gånger kom det fram personer och försökte prata med mig, men jag gick bara därifrån utan ett ord. Utan någon förklaring. Vad skulle jag säga? Min pappa är död. Nej, jag ville inte att någon skulle tycka synd om mig, jag ville bara att någon skulle hjälpa mig. Men eftersom jag visste att ingen kunde det, var det bättre att inte säga någonting. Bättre att bara vara ensam och försöka genomlida dagen.
Efter halva matten på eftermiddagen, var jag bara tvungen att gå därifrån. Jag stod inte ut längre. Jag sprang in på tjejtoaletten och satte mig på toalettlocket. Och då kom tårarna. Som i en flod.
Jag satt där och grät i säkert tio minuter. Jag kunde inte sluta fast jag ville. Jag ville verkligen sluta. Jag ville gå tillbaka in i klassrummet och fortsätta att räkna matte. Låtsas som om inget hade hänt. Som om allt var som förut.
Men ju mer jag försökte, ju mer sorg vällde upp inom mig och lade sig på ytan. Jag önskade bara att allt skulle spricka, rinna ur mig, och få bort allt det onda, all smärta.
Som när isen smälter om våren, och döljer allt som finns i vattnet, djupt där nere i det mörka blå.
Men det hände inte.
Skulle det hända?
När då i så fall?
Jag orkade snart inte längre.
När jag kom hem den eftermiddagen möttes jag inte av värme, som jag brukade. Alla var hemma, men jag pratade inte med någon av dem. För om jag gjorde det skulle jag bli tvungen att se dem i ögonen. Och det hade jag ingen lust med. Jag hade ingen lust att se in i en svart rymd, söka och leta efter svaren, när jag visste att jag inte skulle hitta dem. Jag skulle bli besviken och börja gråta. Och det hade jag inte heller lust med. För om jag skulle börja gråta var jag rädd att det aldrig tog slut. Att jag skulle svämma över. Begravas i miljontals tårar. Så det var lätt. Jag lät bli.
Istället gick jag raka vägen in på mitt rum och slängde mig ner på den obäddade sängen. Jag grät inte. Jag skrattade inte. Jag log inte. Jag låg bara där. Jag måste försöka tänka på något annat. Som att läsa läxor till exempel. Måste läsa igenom läxan till imorgon, måste…
Jag gjorde inte det. Utan jag gick fram till papperskorgen och tog upp ängeln. Den var nu inte blank som den en gång varit. Det var bara en… ful ängel. Inget annat.
Jag tittade på ängen en lång stund. Sedan knycklade jag ihop den i näven, hårt. Jag önskade och önskade att pappa skulle lägga sin hand ovanpå min, och att han aldrig mer skulle släppa taget. Annars var jag rädd att jag skulle släppa ängeln. Låta den flyga iväg. Låta den vara fri. Och det fick inte hände. Det skulle vara som att svika pappa. Och jag är ingen svikare.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Love_Max - 16 sep 06 - 19:21- Betyg:  | | jätte fin :') jag älskar den !!! <33 | | shediedlastnight - 16 sep 06 - 07:28 | | Du kan verkligen skriva . | | sofiia- - 15 sep 06 - 01:34- Betyg: | | Bra och fint skrivet.. |
|
|
|
