Jag hatar glitter del 1 |
När jag var liten, då hade jag ett bokmärke. En ängel med glitter på vingarna. När jag var ledsen brukade jag smeka med fingertopparna över glittret. Då blev jag genast gladare. Fast jag ville inte vara glad. Det bara blev så. Men så en dag hände det. Hela mitt liv förändrades. Glittret på ängelns vingar lossnade. Kärleken tog slit. Allt tog slut.
Jag hade varit hemma hos min bästis Malin. Malin går i samma klass som mig. 8C. Vi brukar alltid göra allt tillsammans. Jag hade ätit middag med hennes familj. Hon har två småsystrar som heter Amanda och Julia. De är jättesöta.c
"Jag måste gå nu", sa jag och gav henne en lång kram. "Jag lovade mamma att vara hemma vid sex."
"Hon är tio i, du har tur."
"Jag vet."
Hon är så snäll, Malin.
Men jag visste inte, att imorgon skulle jag känna annorlunda. Jag skulle inte bry mig om Malin. Jag skulle inte bry mig om någon. Men det visste jag inte förrän senare.
Det var både mörkt och kallt ute, för det var långt in i november. Snön knastrade under mina fötter där jag gick. Jag svepte den gula yllehalsduken tätare om mig. Jag frös.
"Jag är hemma!" ropade jag och slängde igen ytterdörren med en smäll.
Inget svar.
"Hallå?"
"Gumman, kom in hit ett tag, är du snäll."
Jag kände igen den rösten. Det var mammas. Men ändå var den så obekant på något sätt. Hon hade aldrig låtit sådär förut. Så... främmande.
"Vad är det?", frågade jag oroligt medan jag hängde upp jackan på en krok i hallen.
Jag gick med dröjande steg in i det stora vardagsrummet. Jag möttes av en syn jag inte ville se. Som ingen vill se. Som jag inte trodde jag skulle få se. Ändå såg jag den, just nu och här. I mitt eget vardagsrum.
"Har det hänt något?"
Gud, vilken oerhört korkad fråga!
Mamma, Martin, Magnus och Kristina. Men...?
Det var en fasansfull syn. Mamma satt bara och stirrade rakt framför sig, som om hon inte hade gjort annat. Som om hon glömt bort allt annat omkring sig.
Martin, min två år äldre bror, satt i fåtöljen och grät. Jag hade aldrig sätt honom gråta förut. Just därför kunde jag inte se på honom. Kunde inte se min egen bror i ögonen! Hur konstigt låter inte det?
Ändå fångade han min blick och höll den kvar. Som i ett järngrepp. Jag kunde inte fly. Samtidigt ville jag det. Eller inte? Värst vad allt blev komplicerat helt plötsligt.
Magnus, min sjuårige lillebror, gjorde i princip ingenting. Han som alltid annars brukar prata, skratta och leka när jag kommer hem. Men inte nu, nej. han var alldeles tyst.
Varför?
Kristina är ett och ett halvt år yngre än mig. Henne vågade jag se på, men när jag gjorde det såg jag att hon hade förändrats. Det var inte samma Kristina längre. Inte min syster Kristina. Utan någon helt annan. Krstina brukade alltid vara glad. Hon var en sådan där person som såg ljust på saker och ting. Hon peppade alltid upp en när man var ledsen. Men nu? Inte ett ända litet leende på hennes mörkröda läppar. Just då hade jag bara en önskan som bara måste bli uppfylld. Jag önskade att min älskade syster skulle kunna le igen. Att jag skulle få se ett skratt på hennes läppar. Jag trodde inte att det var möjligt, inte ens i närheten.
"Kom här och sätt det en stund", bad mamma.
Hon var fortfarande liksom frånvarande. Men ändå närvarande, i nuet. Det kändes konstigt. Hela situationen kändes overklig.
"Men vad är det, jag vill veta!", skrek jag. Varför beter ni er så konstigt allihop?
"Kom och sätt dig bredvid mig, vännen."
Mamma lät mycket bestämd på rösten. Det här var tydligen någpt väldigt allvarligt. Så allvarligt att jag blev rädd på riktigt. Ja räddare än jag har varit i hela mitt fjortonåriga liv. Och jag har varit rädd många gånger, tro mig. Riktigt rädd.
Jag vill inte, jag vill inte, tänkte jag tyst för mig själv, men kroppen lydde inte tankarna och känslorna. Det uppstod en strid.
Mina fötter styrde mot soffan, ocj hag var bara tvungen att sätta mig. Mellan mamma och Kristina. Mellan två zombier, kändes det som. Jag tittade bara rakt fram, genom fönstret, och ut på allt det vita. Ut på trädgården. Ut i världen.
Jag orkade inte möta allas konstiga ansiktsuttryck, alla sorgsna blickar. Jag orkade inte, helt enkelt.
Jag fick en så underlig känsla. Det var som om alla hade tappat livslusten. Glädjen till livet. Den lilla livsgnistan i ögonen var borta. Gone. Jag vågade inte titta in i deras ögon, av rädsla att inte hitta den. Av rädsla att bara se rymden, en rymd som aldrig tog slut. Inte livsgnista, som villat bort sig och kommer att vara borta länge, länge, ja, för all framtid.
"Pappa är...", började Martin, men orden dränktes av ännu fler tårar. Han skakade i hela kroppen. Mamma höll om honom, som hon alltid gjorde när vi var små.
Det var som om alla ville berätta samtidigt. Som om det plötsligt hade blivit livsviktigt. Som om dom inte kunde stänga mig utanför, inte låta mig vara ovetande. Men ändå var det inga läppar som rörde på sig. Inga ord, inga meningar. Ingenting. Till slut, efter många minuters tystnad, var det någon som talade. Tre små ord, en liten, liten mening. Ändå var det den längsta mening jag hört. De sorgsnaste orden.
Three little worlds.
Sorgen lade sig som ett täcke över mig, Men istället för att allt böev gosigt och varmt, lade sig en kyla sunt mitt hjärta och stelnade till is. Is som aldrig mer skulle smälta. Utan förbli bara is, som skulle ligga på ytan och dölja det som finns inuti. För alltid.
"Pappa är död."
Jaha, går livet vidare nu eller? Tja, man lever ju, eller hur? Man lever, andas och man bara...är. Livet fortsätter som vanligt, men ändå inte.
Life is never going to be the same again.
Jag gick in på mitt rum med tunga, sorgsna steg och satte mig på det kritvita täcket. Lika vitt som snön utanför. Lika sorgset vitt. Jag tittade mig omkring och blicken fastnade på ängeln. The little angel. Nu är allt förstört. Inget glitter, Inget glitter kvar. Jag förblindas av salta tårar, som slickas upp av torra läppar. Smakar på sat. Smakar på glitter. Det smakar äckligt.
Glittret från ängeln är borta, kommer det någonsin tillbaka igen?
Glimten i mina bruna ögon är försvunnen, kommer den aldrig att återvända? Återvända från den kalla, mörka rymden?
Svaret: nej
Jag ryckte bort ängeln från anslagsyavlan, knycklade ihop den och slängde den i papperskorgen.
"Jag saknar dig, pappa", grät jag tyst i kudden.
Ängeln grät inte. Någon ängeln finns inte längre. Någon ängel fanns aldrig. Bara i fantasin.
Fantasiängel.
Dags att börja leva i verkligheten, och inte i fantasin.
När är det dags?
Bara ängeln har svaret.
Ängeln är död.
Var finns svaren?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | jontis - 14 jun 07 - 00:24 | | asså så mimmla bra coh så mimmla sorglig | | shediedlastnight - 16 sep 06 - 07:25 | | Oh gosh . Den var fan den bästa jag har läst hittill | svarta_rosen - 13 sep 06 - 23:11- Betyg:  | | Mermermer! | | Jossann_ - 13 sep 06 - 21:02 | typ, imponerande.
mer tack =) |
|
|
|
