De Mobbade - yrar omkring (del 2) |
Jag hade haft mitt årliga besök hos psykiatrikern, eller okej, det är meningen att man ska träffa dem varje månad ungefär, eller kanske var tredje, jag vet inte, så fungerar det dock inte i verkligheten. Men nu hade jag haft en tid, mitt modershjärta hade tyckt att det behövdes eftersom jag verkade ännu värre än vanligt. Hej, sluta kolla på mina lakan och blodfläckar! Reslutatet var det litet utbyte i medicineringen vilket ungefär är det enda de gör. Eller så har jag bara haft otur, jag vet inte, jag har tappat räkningen på hur många psykiatriker jag haft. Hur som helst så var jag sen, flytten hade gjort att jag hade två timmars väg dit (till klockan nio) och tillbaka efter lunch eftersom vi ätit på vägen. Så jag knackade på dörren och blev insläppt på lektionen och gav mitt läkarintyg att jag varit hos läkaren och gick och satte mig brevid Karin som bara såg mot mig och log eftersom det var matematik med Herr Sträng-Som-Fan och alla var knäpptysta.
Efter lektionen var jag tvungen att stanna hos Herr Sträng-Som-Fan eftersom han hade fått uppgifter av de lärare vars lektioner jag missat, läkarbesöket var planerat och det var den alltid lika omtänksamma Sophia som ordnat så att jag skulle slippa springa till alla lärare. Jag hade aldrig vågat berätta för henne om Karin dock, och Karin ville inte heller att jag skulle säga. Jag förstår henne faktiskt, det är inte lätt att erkänna att man är ett totalt socialt misslyckande, när jag sade de orden till henne sa hon att ja det är ju kanske så det känns. Hon sa att jag är bra med ord, jag sa att hon är väldigt duktig på att rita, det är nämligen det hon alltid gör i sina häften, precis som jag, men hennes bilder blir mycket bättre. När jag äntligen slapp ut ut klassen och redan hade glömt allting Herr Sträng-Som-Fan förklarat, mitt minne är väldigt dåligt och väldigt bra, beror på hur det har lust att fungera. Oftast minns man sedan bara helt meningslösa saker, det är nog det där alltings djävlighet. Vem behöver veta att det var köttsoppa sista dagen det var normal skolmat på sexan?
Det var något på gång när jag kom till tredje våningen där följande lektion skulle hållas, något obahagligt, alla skrattade. Rösterna mummlade och vissa stämde in i skrattet, rösterna av folk som skrattat åt mig genom åren samlades med de skrattande rösterna runtomkring mig när jag trängde mig fram, jag var orolig och det med rätt skulle det visa sig. Karin låg nämligen på golvet utan något på överkroppen. Och jag kan verkligen inte förstå hur de här ungdomarna skulle kallas normala och det är vi som är tokiga, Karin var nämligen medvetslös! Jag blev helt livrädd och våran lärare arg på våra klasskamrater senare, tyvärr inte tillräkligt, han var en lärare som ingen lyssnade på, som en grå mus, jag tyckte synd om honom för det, specielt så vi hade Herr Sträng-Som-Fan innan så alla var ännu vildare än vanligt på hans lektioner på onsdagarna. Jag knuffade undan folk och slänge min ytterock över henne innan jag försöke ruska liv i henne medan killarna klagade att jag förstört deras "runkstund" och om jag inte varit så orolig så hade jag nog blivit arg. Karin vaknade och fick på sig sin tröja precis innan vår lärare kom, jag sade till honom att Karin svimmat och att jag tänkte gå med henne till skolsköterskan och att alla bara skrattat när jag kom, det var det enda han fick höra och det var det han predikade om, att det kan vara allvarligt när en människa svimmar.
På väg till skolsköterskan frågade jag Karin vad som hänt, hon var i chock men jag ville försöka få henne att prata. Det lyckades inte, det var inte förrän vi var utanför dörren till skolsköterskans mottagning som hon sade att hon inte ville gå in. Istället gick vi till en av de få toaletter som var lite större och inte en sådan med en massa bås och satte oss på golvet där inne. Då började Karin gråta, jag visste inte alls vad jag skulle göra, jag vet inte alls vad man ska göra när folk gråter, vi hade ju inte kännt varandra länge. Jag ville krama henne, men jag visste inte om hon ville och min egen rädsla för närhet hindrade mig, istället satte jag bara ena handen på hennes axel. Till slut lugnade hon ner sig och vi bara satt där helt tysta ens stund. Sedan frågade jag henne igen vad som hade hänt. Tydligen hade hon först funderat på att vänta på mig men några äldre elever som skulle in i klassrummet senare hade börjat reta henne så hon bestämde sig för att bara gå, jag skulle ju veta var hon var ändå. När hon gick förbi hade någon dock knuffat henne, hårt, så att hon tappade balansen och slog huvudet i en av bänkarna som är fastspikade i väggen, sedan mindes hon inget mera innan hon vaknade. Jag frågade om hon var säker att hon inte ville gå till skolsköterskan, hjärnskakning är ju något man kommer att tänka på i ett sådant fall, men det ville hon inte, inte ens fast jag sade att vi kunde ju bara säga att hon ramlade annars bara.
Vi bara satt där på toaletten och jag kände mig som maktlös, maktrlös och arg för ingen ska tvingas gå igenom något sådant som Karin gick genom varje dag. Jag var även orolig, jag visste ju inte hur Karin skulle reagera men hade det varit jag skulle det ha varit min sista dag i livet. Iallafall om jag hört det som killarna sade, vilket hon ju inte hade, men ändå. Anspelningarna på sex, nej, det var något jag aldrig skulle klara, och det jag blivit utsatt för syns ju inte så tänk om Karin också..? För det är ju inget man pratar om. Altl detta tänkte jag på. Jag tänkte även på mina rakblad som skulle kunna lätta på allting, men jag var ju inte ensam, och jag ville inte lämna Karin heller. "Jag skulle typ vilja supa mig redlös och glömma bort allting typ." Karins ord var de första på en lång stund. "Fadershjärtat har skåpet fullt, om du vill låna? Inte för att jag dricker själv." Karin log, det lättade spänningen lite. "Inte jag heller typ, ingen bjuder ju en på fester heller så." Jag skrattade lite halft nervöst. "Jag har aldrig varit på någon fest. Jag super inte, jag röker inte, jag knarkar inte, jag knullar inte runt. Fan vad tråkig jag är!" Nu skrattade vi båda.
Vi tog oss till lektionen och när läraren frågade vad skolsköterskan sagt ryckte vi båda till men jag fick ändå ur mig något, ibland lyckas även jag.! "Hon sa att det var typ blodsockerfall eller att hon inte druckit tillräkligt." Han gick med på det, ja, det är ju vanliga orsaker till att folk svimmar, och det hade varit ärtsoppa till lunch fick jag sedan veta så nästan ingen hade ju ätit något och han antog väl att det även gällde Karin också. Fast vi gillar båda ärtsoppa har vi kommit fram till, med massor med lök! Och sedan höll han sin predikan och fick klassen att säga förlåt vilket de inte menade men de gjorde det för att det kostar ju ingeting när man inte menar det. När skolan var slut stod jag lite och hoppade från en fot till en annan av nervositet för jag ville fråga Karin om hon hade lust att göra något tillsammans med mig men hur gör man något sådant? "Du Karin? Har du något att göra efter skolan typ eller för kanske vi kunde göra något? Gå på kaffe eller något." Karin tvekade lite, man såg att hon tänkte. Men så svarade hon iallafall ja och vi gick ut ut skolan tillsammans. Jag var tillsammans med en främmande människa i princip! Helt otroligt, jag var livrädd och supernervös men försökte ignorera rösterna.
Karin och jag hade inte pratat så mycket innan, jag kan själv vara rätt öppen men jag ville inte skrämma Karin, jag skrämmer de flesta skulle jag tro. Vi gick till ett café där det var nästan ingen, Karin sa att hon inte hade några pengar men jag beställde två koppar kaffe. "För nu ska jag tvinga dig att dricka kaffe." Skämtade jag, Karin hade nämligen aldrig druckit kaffe hade hon berättat precis innan. Jag lade rejält med mjölk i hennes kaffe, även om jag betydligt minskat på mjölken i mitt eget. "Jag kan betala dig senare när jag har pengar typ." Karin ville inte bli bjuden, hah, jag bjuder alldeles för mycket så om hon står ut med mig kommer hon få stå ut med det! "Det gör inget, jag får en massa pengar för att jag är en knäppskalle typ, fast det går en hel del till mediciner förståss." Jag såg att Karin undrade vad jag äter mediciner för så jag förklarade att jag åt antidepp bland annat för att jag var deprimerad. Jag berättade att jag var äldsta barnet i familjen, småsyskonen i lågstadiet, och att min pappa arbetade en massa men min mamma var sjukpensionerad så hon var hemma hela tiden, utom när hon var ute med sina vänner. Sedan frågade jag Karin om hennes familj, hon hade en äldre bror som inte längre bodde hemma och båda hennes föräldrar arbetade så att de nästan aldrig var hemma, de brydde sg inte så mycket om henne sa hon. Jag sa att mina föräldrar brydde sig massor om oss, att det var jobbigt ibland det med.
Vi gick runt i en massa affärer och jag påpekade hur sjukt fula en del kläder de säljer är och hon skrattade och höll med mig. Hon hade även roligt åt mig när jag förvirrat undrade om inte det fanns någon bruksanvisning till en topp eller vad det nu skulle föreställa eftersom jag då för allt i världen inte förstod hur man skulle få på sig den och sedan satte jag den bara demonstrativt på huvudet och talade högt om för henne att jag hade bestämt mig för att det var en mycket ful mössa. Jag vet inte hur det var med henne men jag hade iallafall jätteroligt, Karin sa även att hon inte skulle kunna tro att jag mår dåligt om hon inte visste det för jag skämtade hela tiden. Jag svarade att jag inte heller fattar att jag mår dåligt för jag har aldrig varit på något annat sätt. Hon sa att jag verkar så allvarlig i skolan för det mesta. Då förklarade jag för henne att jag är livrädd för människor, jag blev det för att jag blev mobbad. Jag förklarade att det nog lite är som en igelkotte med taggarna utåt som jag är. "Jag kan nog prata allvar också, det är bra så mycket lättare att skämta, att inte ta allting så på allvar även fastän man kanske gör det."
Karin och jag fortsatte att träffas på fritiden och umgicks i skolan, min födelsedag passerade utan att jag tog livet av mig, precis som de alltid gör men det känns ändå likadant varje år, därför träffades vi inte på sportlovet, jag tenderar att må väldigt dåligt veckan runt min födelsedag och vara social hade jag då ingen lust med. Hon frågade inte heller, men jag hade dåligt samvete ändå, jag visste att hon inte skulle göra något på lovet eftersom hennes föräldrar båda arbetade så mycket. Jag vågade till och med nästan tänka på henne som en vän, något som är svårt för mig efter en gång alla mina vänner svek och jag blev totalt utfryst. Det var i lågstadiet, men ändå, det sitter i. Karin och jag började så småningom även prata om lite mera allvarliga saker, vi planerade rymningar så att vi skulle slippa helvetet, alltså skolan. Karin var fortfarande den som mest blev mobbad även om de ibland sade saker till mig, men jag skrattade mest tillbaka eller var allmänt knäpp-elak och var dessutom öppen med hur idiotiska jag tyckte de var så de lämnade mig mest ifred. Jag försvarade även Karin så ofta jag kunde, men det verkade som om de blev desto elakare när jag inte var där istället. Typiskt!
Jag tänkte inte så mycket på att tiden gick men snön började smälta och det fanns ställen utan is där jag slapp halka, jag är ju klumpig som sagt, det är inte Karin, hon räddade mig många gånger. Som en räddande ängel stod hon bara där när jag klängde på henne eftersom jag tappat fotfästet. Pinsamt värre, men hej, allting jag gör är ju mera eller mindre pinsamt. Jag hade ju redan fått det där ryktet att jag pratar med mig själv, och det är väl sant på sätt och vis. Gula kycklingar började dyka upp överallt och de blev gradvis mera och mera färglösa, hela världen förlorade färg. Mina nätter bestod av mardrömmar och i skolan satt jag mest och gäspade. Jag var inne i det jag brukar kalla min påskperiod, helt enkelt eftersom det brukar vara värst på påsken och sedan helt plötsligt lätta. Jag orkade inte bry mig om så mycket, proven blev underkända men jag orkade inte bry mig. Karin undrade naturligtvis vad som var fel, men jag visst ju inte, jag vet ju aldrig. Och så var det påsklov, jag var så trött efteråt att jag inte visste hur jag skulle orka hålla mig vaken i skolan eftersom mardrömmarna hållit mig vaken hela påsklovet.
På bara en vecka förändrades jag dock, jag började skämta igen och klaga på min pollenallergi som den eviga klagomaskin jag är, jag tänkte inte närmare på det men färgerna var för klara, ljuden var för höga, ljuset för ljust. Men Karin och jag hade jätteroligt tillsammans, ingen av oss sminkade sig normalt men tillsammans lekte vi och kluddade oss helt fulla i smink och jag lät henne lyssna på mina skivor, vanligtvis är jag rätt blyg för det, musik betyder mycket för mig. Vi lyssnade på Voltaire och jag låtsades vara zombie till låten BRAINS! och jag pratade om alla zombies och personer jag låst in i källaren, sedan hade jag mig om att det var jättejobbigt att flytta för en massa folk rymde när vi bytte källare och jag hade fortfarande inte lyckats få tag på Johnny Depp igen. Min syster tyckte jag var hopplös men skulle själv ner i källaren när jag sa att jag ju hade Tuomas Holopainen, snyggingen och hjärnan bakom Nightwish, inlåst där. Ibland spelade vi Mario Party tillsammans med syrran, vilket inte är så kul eftersom syrran ju vinner hela tiden. Eller så är det det eftersom det inte spelar någon roll vem som vinner.
Mycket tid spenderade vi även vid respektive dator, vi chattade på MSN och jag skickade länkar och även musik. Syrran klagade på att jag fortfarande var osocial fast jag hade någon att vara med, men det kostar på att vara social, man blir uttröttad av det. Dessutom fick Karin inte gå ut så mycket, hennes mamma var övertygad om att hon skulle gå på fester och supa sig full och bli våldtagen och bli med barn och ja vem vet! Helt klart är att hennes föräldrar inte litade ett dugg på henne, och de gillade inte mig. De klagade jämt över att jag skulle vara satanist fast om de bara frågat mitt krista modershjärta så hade de nog sett att jag inte är så ond som de trodde. Vad jag tror är dock min ensak, även om modershjärtat gärna sett att jag blivit präst någon gång i framtiden. Allting verkade så bra på något sätt, det kanske var det som var fel.
Det hela började med att jag presenterade mig som Annabelle för en av Sophias vikarier, klassen började gapskratta men vikarien förstod ingeting. Inte jag heller, jag hade ju bara sagt mitt namn till den där skuggan där framme vid svarta tavlan när de andra skuggorna började skratta åt mig, mitt i ett samtal avbröt mig den samma skuggan med att envisas med att säga Nichole Meyer till mig. Alla såg på mig, jag förstod ingeting. "Du pratade högt klantärlse!" Rösterna ropade till mig, jag rodnade, sa att jag mådde dåligt och frågade om jag inte fick gå till skolsköterskan. Det fick jag lov till av den där skuggan som såg underlig på mig så jag gick min väg och in på en toalett. Vad samtalet jag blev avbruten i än må ha handlat om så var ansiktena mycket otrevligare nu, jag hade ju pratat högt! Då skulle jag inte ens ha fått säga något, inte ens mitt namn, demonerna var arga och trots mina protester slutade det med att jag skar mig. Plötsligt blev det ljusare, jag insåg att jag inte slutat blöda, faktum är att jag blodat ner rätt så mycket, jag fröst till, kände mig yr, visste inte alls vad jag skulle göra.
Till slut fungerade något och jag satt och tryckte på rätt länge tills det nästan slutat blöda men nu fungerade verkligheten inte alls, jag reste mig, yr som bara den, och vinglade bort till skolsköterskan, vad jag skulle dit för vet jag inte, kanske söker man instinktivt hjälp. Skolsköterksan blev hysterisk och ringde genast efter en ambulans när jag förklarat vad som hänt, jag hade börjat dagen med en ask värktabletter och sedan pratat med demonerna och sedan blev en skugga arg på mig för att jag pratade högt i klassen och så gick jag och så skar jag mig. Det lät logiskt i mina öron. Jag nämnde inte ens demonerna vilket är en överenskommelse som det är bäst att jag håller, för nämner jag dem måste jag berätta om dem och då skadar de mig eller någon annan. Skolsköterskan lade upp en lapp att hon inte var där och följde mig i ambulansen, ambulansmännen skulle ha mig att dricka kol men jag hävdade att jag överlevt förrut och att kol smakar skit, vilket väl antagligen är meningen, men ändå. Fy fan för aktivt kol!
På sjukhuset frågade de om jag åt mediciner, sedan vilka, sedan vem som är min läkare och sedan ringde de henne och plötsligt hade jag en plats på en psykiatrisk avdelning. NEJ! FAN! Det var väl min första reaktion, jag avskyr det, jag slog mig själv gul och blå mentalt över att ha gått och pladdrat min stora mun till hela världen, igen! Alltså var jag på psyk med de iskalla robotmänniskorna som petar i en piller när man skriker eller slår på väggarna eller vad man nu får lust att göra eftersom de vita håller på att äta uppen, kväva en till döds. Mina föräldrar kom och hämtade de saker jag bad dem packa åt mig och pratade ens stund och sedan var man åter ensam. Ja, åtminstone ensam, rumskamrat är värre, då är man ensam men ändå inte ensam. Jag stängde helt in mig med demonerna, jag vet inte om jag pratade överhuvudtaget men antar att jag gjorde det, åtminstone svarade på frågor, men jag var inte närvarande, jag var i drakarnas land och kämpade mot människors ondska tillsammans med demonerna. Så gick då flera dagar, nästan säkert över en vecka.
Jag satt och såg på TV utan att se på TV egentligen eftersom dagrummet råkade vara tomt, de flesta där gjorde saker på dagarna, gick i skolan mest, de var där eftersom deras hemsituation var rätt dålig och de mådde för dåligt för att klara av den, men de klarade skolan. Jag vet inte vad min skola tänkte men skolsköterskan skötte väl det. Några städerskor dök upp och gick in i mitt rum och började bädda den lediga sängen. Rumskamrat, så roligt tänkte jag ironiskt, men jag skulle komma att bli förvånad till tusen. Jag såg ambulansen och jag såg dem rulla ut en rullstol och jag såg rullstolen komma in i dagrummet och jag trodde mina ögon ljög för mig. "Det här är din nya rumskamrat, hon heter Karin." Mina ögon ljög inte, det var Karin, hon var blekare än normalt och båda hennes armar var i bandage. De rullade in henne på rummet och hon steg upp och satte sig på sängen, ambulansmännen tog rullstolen och stängde dörren efter sig och lämnade Karin och läkaren och hennes personliga vårdare kvar på rummet. Den vanliga genomgången, jag var van vid den, men hur kände sig Karin? Lika vilsen som jag var första gången? Vilsen och ensam och allting känns bara skrämmande, plötsligt ville jag gråta men det gick inte.
Läkaren kom ut och gick förbi mig utan att se på mig, sedan kom även vårdaren ut, hon frågade om det var okej med rumskamrat. Jodå, svarade jag, det gör man alltid. Sedan sa hon att Karin var en trevlig tjej, sådär opersonligt som de alltid gör men nu verkade det ännu värre, jag visste ju att Karin var en "trevlig tjej"! När hon varit borta en stund så steg jag upp och gick in på rummet, Karin låg på sängen. "Hej." Sa jag förvirrat. "Jag är ledsen att jag inte ringt men jag har bara ditt nummer på mobilen, jag bad min mamma ringa dig." Karin vände sig mot mig. "Hon ringde och förklarade vad som hänt." Karin såg förvirrad ut och satte sig upp och jag satte mig brevid henne. "Vad hände?" Frågade jag. Hon ryckte på axlarna. "Det blev värre i skolan och jag orkade inte längre, jag tänkte att jag inte orkar ha det såhär jämt, fast de säger att det är ju bara ett år kvar, men varför skulle det vara annorlunda på gymnasiet?" Jag vände mig mot henne och kramade henne. "Vi far någonstans långt borta där ingen känner oss, du är jättesnäll och tillsammans är det nog inte lika läskigt att börja i en ny skola."
Det här är vad som hände våren då jag och Karin yrade runt, Karin och jag skulle alltså komma att dela rum på en psykiatrisk avdelning, men vad som hände där är en annan historia, för den här blev redan på tok för lång! Karin kallade mig ordmissbrukare, det är nog sant.
(Detta är en fiktiv historia men Nikki är väldigt mycket baserad på mig, hon är mitt alter ego, sådan som jag kanske kunde vara om jag gick i ett högstadium någonstans istället för att vara sjukskriven för psykiska problem, haha... Jag blev mobbad hela min skoltid. Det här skrev jag för att få hjälpa någon, om än en fiktiv person. Och för att jag inte har några vänner ännu heller... typ. Och fortsättning följer, kanske.)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | -_TiNa_- - 13 sep 06 - 17:01- Betyg:  | | bra |
|
|
|
